Cranach d. ä: Lucretia

Tarquinius Superbus fördrevs från Rom. Anledningen därtill var följande: Kungen låg och belägrade Ardea tillsammans med hela sin armé. Bland officerarna fanns naturligtvis även hans söner, framför allt Sextus Tarquinius. En kväll, när de unga officerarna inte hade något för sig, kom man att diskutera sina kvinnors dygd och huslighet. Eftersom man i ett sådant ämne aldrig kan avgå med segern - rent teoretiskt, alltså - beslöt de unga männen att hux flux åka in till Rom och göra ett stickprov. Samtliga damer hade dock helt andra saker för sig än männen hade velat tro - de var ute på fest och roade sig efter behag. Alla, utom en, som hette Lucretia, och som visst satt hemma bland sina tjänarinnor och deltog i det gemensamma arbetet. Detta var en förtrytelse för den unge Sextus, som, kanske av besvikelse över den egna hustruns lättfärdighet, inte ville tåla ett så anständigt beteende. Han smög därför tillbaka, när de andra hade gett sig av till lägret igen, besökte Lucretia på egen hand och uppvaktade henne. Naturligtvis var hon avvisande, men Sextus var numera betagen även av hennes skönhet och inte villig att låta henne komma undan. Han tog till utpressning för att lägga mera tyngd bakom sina förslag. Han sa att han skulle fördärva hennes liv och rykte, och talade också om hur han skulle göra det. Han skulle ta livet av henne och en av hennes manliga slavar och lägga de båda kropparna ömt omslingrade på hennes säng.

Inför dessa utsikter gav Lucretia sig och gjorde honom till viljes. Nästa morgon sände hon efter sin man, sin far och några andra uppsatta bekanta, bland dem en viss Lucius Junius Brutus. Hon berättade vad som hade hänt, uppmanade de närvarande till hämnd och stötte en dolk i sitt bröst. Vid hennes grav tog nämnde Junius Brutus till orda, höll ett flammande tal och fick folket med sig. Man slog ihjäl Sextus och jagade iväg Tarquinius Superbus med hela sin familj.

Hans von Aachen: Tarquinius och Lucretia, ca. 1600 Kunsthistorisches Museum, Wien

Romerska republiken grundades av bl.a. Lucius Junius Brutus, kungens nevö och ledare av revolten mot honom. Två konsuler valdes som ledare. Detta skulle förhindra att en enda ledare fick för mycket makt.
Junius Brutus, i hög grad involverad i Lucretia-fallet, kunde använda Sextus nidingsdåd till att förverkliga sin dröm om att bli republikens fader. Inte länge efteråt skulle aristokratin dock genomföra en kupp för att försöka återinsätta Tarquinius-släktet. Planen avslöjades däremot i tid. Det tragiska var att två av Junius Brutus söner fanns bland konspiratörerna och att denne nu hade den tunga plikten att döma dem till döden, vilket han också lär ha gjort.
(Nu undrar jag följande: hur är en man skapt, som helt kallblodigt kan döma sina två söner till döden? Jag personligen skulle utan tvekan ha tagit mina tillhörigheter och mina söner och smugit bakvägen ut från stan. Republik hit eller dit, den skiljer sig för all del från kungadömet genom att man får rösta på dem som utnyttjar sin ställning sedan, men den praktiska skillnaden är väl inte så stor.
Dessutom undrar jag om den gode Junius Brutus kanske var lite maktgalen, republiken till trots. Han blev nog själv konsul på kuppen - och Lucretias far eller man kanske den andre. [Mycket riktigt hittade jag senare i en annan källa en uppgift om att Lucretias man, Tarquinius Collatinus, skulle ha blivit en av de första makthavarna i den romerska republiken.] Hur är det annars möjligt att hans två söner är så starkt emot republiktanken? Om man tänker på att romarna var indelade i dels plebejer, som utgjorde den stora massan, men på den tiden inte hade något alls att säga till om ifråga om politik, och dels patricier, som var ett fåtal och bl.a. bestod av aristokratin, som ju ville återinsätta Tarquinius - då undrar man vem som egentligen stödde den gode Junius Brutus. Kommen så långt i funderingarna, dyker det upp en helt annan tanke: anta att den främsta målsättningen var att störta kungen, för att Junius Brutus och Tarquinius Collatinus skulle få ta makten. Den senare talar om för sin hustru att hon ska hålla sig hemma, ty han vet att han själv kommer att föreslå "kontrollen" av hemmafruarna ute i härlägret. Den gode Sextus kompromitteras sedan genom att man lämnar honom ensam med Lucretia. Han behöver inte ha gjort något närmande, han behöver inte ens ha varit ensam med henne, det skulle räcka väl med att han var borta en stund från de övriga officerarna. Nästa morgon åker kuppmakarna självmant in till staden och offrar Lucretia, dels för att undanröja ett vittne, dels för att vinna folkets sympatier i högre grad - vad är väl en hustrus liv mot känslan att få sitta vid makten? Junius Brutus skulle ju till och med ta livet av sina båda söner för den skull. Man hittar på historien om våldtäkten och Lucretias självmord och har därmed alla underlag som behövs för att först röja undan en tronpretendent och sålunda en konkurrent om makten - och lyckas dessutom uppröra det allmännas känslor så mycket att man kan fördriva kungen. Och slutligen sitter man på den enda "sanna" versionen av händelserna och ingår i historien med obefläckad väst. Med denna version behöver man inte heller förklara hur Sextus kunde bli ensam med Lucretia, som ju satt i kretsen av sina tjänarinnor. Lika lite behövs någon förklaring för varför Lucretia inte vrålade, så att alla husets tjänare störtade till hennes försvar, om Sextus nu trots allt hade lyckats få tag i henne ensam. - Men jag antar att det finns större misstag än detta inom historieskrivningen, dessutom är det ju bara en tankelek.)

I samband med republikens införande skapade man ett nytt röstsystem, comitian. Denna församling bestod av 30 kurior, eller områden i Rom. Varje kuria röstade som en enhet, i valfrågor eller i frågor om krig och fred. På senare tid infördes valsystem baserade på andra enheter och kuriorna förlorade i betydelse. (Och så småningom även valförsamlingarna.)
Fasti consulares började skrivas i Rom. Detta är en förteckning över alla konsuler fram till år 13 e.Kr.

Tarquinius Suberbus hade dock ännu inte gett slaget förlorat.
Etrusker, som han var, liksom hans far och svärfar, sökte han hjälp hos etruskerna. Där - under ledning av Porsena - ställde man upp en här och tågade mot Rom. Men vid Pons Sublicus, en bro över Tibern mötte man motstånd i form av soldaten Horatius Cocles. Han ensam höll stånd mot etruskernas armé, tills hans kamrater hade hunnit riva bron. Sen kastade han sig, svårt sårad, baklänges i Tibern och simmade hem till de sina. Om denna händelse har poeten Thomas Macauley skrivit dikten: "Horatius at the bridge."

Jupitertemplet på Kapitolium invigdes och ägnades åt Jupiter, Juno och Minerva. Det byggdes ursprungligen i etruskisk stil, men byggdes om flera gånger innan det förstördes av vandalerna år 455 e.Kr.

Karthago och Rom undertecknade en överenskommelse, enligt vilken Karthago erkände den romerska dominansen i Latium, medan romarna erkände Karthagos överhöghet på Sicilien, Sardinien och i norra Afrika. Vidare förband romarna sig att inte bedriva handel i västra Medelhavet.

Ön Aegina, belägen mitt emellan Aten och Korint, började stridshandlingar med Aten, möjligtvis beroende på Aeginas perservänliga inställning. Men därmed började öns betydelse att minska allteftersom, trots att man hade ett rikt historiskt förflutet, med såväl minoiska som mykenska fynd. Man hade vid det här laget även blivit berömd för sitt bildhuggeri, som främst bestod av brons- och marmorarbeten. Aphaia-templets utsmyckade gavlar, som idag befinner sig i München och som föreställer scener ur det trojanska kriget, tillhör den antika bildhuggarkonstens mästarverk.

Kleandros, son till Pantares, som hade vunnit i fyrspann vid de olympiska spelen, tog makten i Gela.

Mordet på Aighistos - kring 500 f.Kr. -   Kunsthistorisches Museum, Wien

Claudius Sabinus Inregillensis Appius, anfadern till det berömda Claudius-släktet, flyttade till Rom från sabinskt område. Om knappa tio år skulle han till och med komma att väljas till konsul. Viaya, en hinduisk prins från nordöstra Indien, erövrade ön som idag kallas Sri Lanka. Efter att ha underkastat urinvånarna, veddafolket, gifte sig Viaya med en infödd prinsessa. Han uppmuntrade invandring från fastlandet och utnämnde sig till härskare över hela ön. Kleomenes I gjorde ett nytt försök att motarbeta Alkmeoniderna i Aten, genom att försöka återinsätta Hippias, men misslyckades. (Det här är rätt intressant. Till att börja med bidrog Kleomenes till att störta Hippias - tydligen med förhoppning om att kunna tillskansa Isagoras makten. Det misslyckades, eftersom Alkmeoniderna med Cleisthenes i spetsen visade sig vara starkare. Några år senare försökte han alltså att få Hippias tillbaka! Politiken har haft samma smutsiga händer genom årtusendena.)

Menenius Lanatus Agrippa blev konsul i Rom, men hans största berömmelse kommer av att han lyckades få plebejerna att återvända till Rom efter deras första uttåg år 494.

Cassius Vecellinus Spurius blev för första gången konsul i Rom. Under hans nästa period, 493, skulle han komma att sluta en militär överenskommelse med latinerna (foedus cassianum).

Karthagerna intog Cadiz på spanska sydkusten. Fenicierna hade grundat staden vid 1000-talet, som en av de äldsta städerna i Europa. Vid den här tiden var Cádiz en handelsplats för framför allt bärnsten och tenn. I Aten valdes numera årligen 10 strateger, en från varje fyle, som också fungerade som militär ledare för fylens enheter.

Svartfigurig gravsten från Attika, ca 500 f. Kr. Koninkelijke Musea voor Kunst en Geschiedenis, Brüssel

Apadana-palatset nära dagens Shiraz uppfördes vid den här tiden.

Aymará-indianerna i Bolivia är grunderna av Pucara-kulturen, som började nu.

I det mexikanska höglandet upprättades rundpyramiden från Cuicuilco av Tlatico-kulturen.

Bahia-kulturen uppstod i provinsen Manabí i Ecuador, som innebar ett starkt kulturellt framsteg jämfört med den tidigare Chorrera-kulturen.

Messenierna i sydvästliga Peloponnes gjorde uppror mot Sparta, men slogs tillbaka.

Kelterna bosatte sig i Vêdunja (som betyder "skogsbäck"), som blir dagens Wien. (Observera orddelen "dunja" för "bäck". Kan det hända att Donau har fått sitt namn från detta keltiska ord? Det är knappast troligt att man avsåg Donau vid Wien som denne skogsbäck, det torde hellre ha varit Wienfloden, som inte är större än en bäck. Men Donau rinner ju upp inom keltiskt område, kan namnet rent allmänt betyda "vattendrag"?)

Den kinesiske generalen Sun Tzu skrev den tidigaste militära avhandlingen, "Krigföringens konst". (Man måste nog vara general för att se någon konst i slaktandet.) I den beskrev han kinesiska vapen, strategier, gradindelningar, befälssystem, disciplin och mycket annat.

Perserna försökte att erövra ön Naxos, dock till att börja med utan framgång. Naxos har en mycket gammal historia, redan från mitten av tredje årtusendet finns små båtmodeller i bly bevarade. Ön är också känd för sina konstnärer, framför allt inom skulptur och arkitektur.

Miletos, en grekisk stad på mindre Asiens västkust, var den mest berömda av de 12 städerna i den joniska konfederationen. Staden hade 4 hamnar och utvecklade därför stor handelsomsättning. Miletos var berömd för sina textilier, framför allt ulltyg. Miletosborna grundade många kolonier i norr, framför allt kring Hellesponten, vid Marmarahavet och vid Svarta havet, bl.a. Olbia vid floden Hypanis (idag Bug) mynning. Därifrån importerade Grekland främst säd och slavar från områden i södra Ryssland. Men även för skytherna var Olbia en viktig handelsstad. Miletos skickade också handelsflottor till alla ställen i Medelhavet, ja till och med ut i Atlanten. Staden attackerades ofta av sina lydiska grannar, men höll stånd ända till Krösus blev kung i Lydien. När Kyros den store sedan invaderade Lydien, kom Miletos sålunda under persisk styre. År 499 gick staden i spetsen för ett joniskt uppror mot perserna, men stormades och förstördes av Dareios I.

Kartagerna förstörde det spanska kungariket Tartessos, vid floden Baetis (idag Guadalquivir) för att bevara sina intressen i de feniciska städerna Gades (Cadiz), Abdera och Malacca (Malaga). Med stammarna i södra Spanien ingick man överenskommelser om att få värva legosoldater och att få bryta malmen i silvergruvorna.

Konfutius blev "justitieminister" i staten Lu och skulle komma att inneha den posten under fyra år. Han var mycket framgångsrik och lyckades att minska brottsligheten betydligt.

På Irland tillbad man gudinnan Aine vid åtskilliga byar i närheten av Munster och Connaught. Hon lär antingen ha varit dotter till Manannan Mac Lyr, guden för de hemliga stigarna i Atlanten, eller också var hon den stora Morrigu personligen.
Hennes attribut var poesin, en gåva som hon kunde ge åt sina tillbedjare, eller - om hon inte gillade dem, kunde hon slå dem med galenskap. Hon har ett eget berg, Cnoc Aine, där alla Irlands galna hundar sägs samlas kring en sten som sägs tillhöra Aine. Ett annat av hennes attribut är som gudinna av sjöar och källor med läkande kraft. Tobar-Na-Aine (Aines källa) sägs ha haft återupplivande krafter. Hennes hågkomst sägs ha bevarats ända till kung Arthurs tider, då hon ska ha varit "The Lady of the Lake".
Slutligen sägs hon ha varit gudinnan över liv och död. Men Aine sätts också i sammanhang med en stark sexualitet och som modersfigur, vilket gjorde henne speciellt förhatligt hos de kristna, eftersom hon på så sätt kunde påverka nunnornas kyskhetslöften.
Om Aine visade sig för dödliga män, gjorde hon det ofta i form av "leannan sidhe", som betyder ungefär "fairy lover". Hennes "offer" blev alldeles förtrollade, men fick tyvärr också betala med livet för den herdestunden. Men det var förstås bara så att de skulle kunna vara tillsammans med henne i den "Andra världen", där hon ju hörde hemma.

Detta fynd gjordes i Zielona Góra, Polen. Situlan tjänade som behållare för 24 ringar, av vilka 18 hade hakats ihop till en kedja. (Förhistoriska museet i Dresden daterar fyndet till 500-talet f.Kr., men jag har dubier om järnhanteringen hade utvecklats så här långt på dessa nordliga breddgrader.)