FÖR 100 GENERATIONER SEDAN

År 550 f. Kr.


Beteckningen "Hallstattkultur" är ett överordnat begrepp för den tidiga järnåldern hos bosättningarna i Mellaneuropa, norr om Alperna. De mer än rika gravfynden vid Hallstatt bidrog till att prägla den tidens namn.
I själva Hallstatt fanns det en bosättning som säkert var mycket känd vid denna tid, eftersom man hade börjat utvinna salt ur berget. Bosättningen låg då inte vid stranden av Hallstätter-sjön, där dagens by befinner sig, utan uppe på berget, i Salzbergtal, en dalgång, varifrån det inte var så långt till saltgruvorna. Man uppskattar att det bodde 200 - 250 människor där. Genom fynden vet vi, att Hallstattborna drev en omfattande handel, som sträckte sig från Grekland ända till Nord- och Östersjön. Det är nog också att tillskriva saltet, eftersom det var en begärlig bytesvara.
Saltutvinningen skedde i stor skala, man drev flera gångar in i berget, som ofta även låg ovanför varandra. I gruvgångarna använde man så kallade stegstockar, i vilka man hade huggit djupa jack på cirka 30 cm avstånd. Dessa stegstockar tålde de nerrasande stenbumlingarna bättre än stegar, som ofta bröts sönder av vikten. Allt salt måste naturligtvis också fraktas till ytan. Man tror att det fanns speciella bärkarlar, som inte sysslade med brytningen i övrigt.
De använde nästan meterhöga korgar av koskinn, som endast var försedda med en bärrem. Denna hängdes över en axel och kunde därför lätt sättas ner för att fyllas eller tömmas. Som belysning hade man facklor, men även ljusstickor av gran. De senare var omkring två centimeter breda och hade den fördelen, att man kunde hålla dem även med tänderna, om man hade händerna fulla med annat.
Med hjälp av gravgåvorna kan vi göra oss en ganska klar bild av bruksföremålen, som användes vid denna tid. Svärden är reden till övervägande del av järn och har tillverkats med yttersta noggrannhet. De uppvisar ofta inläggningsarbeten med bärnsten eller till och med elfenben på handtag och knopp - de påvisar sannerligen stor hantverksskicklighet. Mot slutet av århundradet försvinner långsvärden mer och mer och ger plats för korta svärd och dolkar.
Medan man föredrog det hårdare järnet till vapen, var smyckena alltjämt av brons, inte minst beroende på den snyggare färgen och lystern. Fibulan tjänade till att hålla ihop klädesplaggen, men var samtidigt ett smycke, som ofta ytterligare utsmyckades med djurgestalter eller små kedjor, på vilkas nedre ände man återigen kunde hänga stenar eller plåtbitar, så att de gav ljud ifrån sig, när man rörde sig. Men även spiralfibulan av konstfullt vridna bronstrådar är nästintill en symbol för Hallstattiden. Nålar, ringar, armband, skärp, kragar och djurfigurer hör också till de föremål, som man hittade i gravarna.
Bland hantverken var det dock inte bara metallhanteringen, som hade utvecklats högt, utan även timmermän, keramiker och inte minst vävare kunde redan producera framstående arbeten.
Även inom läkekonsten kunde man räta och skena diverse benbrott, fynden visar till och med att man kunde genomföra trepanationer, alltså öppna skallbenet.

I Skandinavien befann man sig vid den här tiden ännu i slutet av bronsåldern, järnåldern brukar dateras från 500 f. Kr.
Brons, som innehåller bara lite tenn (2 - 10%), är relativt hård och seg, en sådan blandning användes därför oftast till vapen eller redskap. Bronser med högre tennhalt (10 - 20%) är lättare att gjuta, men blir spröda. Sådana legeringar användes därför mest till smycken.
I Skandinavien måste all brons importeras, därför har man haft långtgående handelsförbindelser, vilket framgår ur det s.k. Hasslefyndet (se bilden).
Föremålen, som dateras till senare hälften av 500-talet, hittades 1936 vid kanten av Äverstaån nära Hassle i Närke. Samtliga föremål låg i den stora kitteln, som härstammar från Grekland. På dess överdel fanns ursprungligen även två djurhuvuden. Bronsskaklarna kan ha varit en del av en hästmundering. De två hinkarna av brons kommer från norditalienskt eller mellaneuropeiskt område. Likaså härstammar de tolv järnskodda bronsplattorna och de två svärden från Hallstattkulturen. Svärden har böjts, så att de skulle kunna rymmas i kitteln.
(Detta lämnar naturligtvis mycket utrymme åt fantasin. Varför var det så viktigt att stoppa allt i kitteln, så att svärden måste böjas? Historiska museet i Stockholm, där fyndet presenteras, föreslår att det rör sig om en skattgömma eller ett offer till gudarna. Men vid ett offer är det väl inte så viktigt att allt finns på samma ställe? Skulle man dessutom inte förnärma gudarna, om man offrade obrukbara svärd?
Om det var en skatt som gömdes, förefaller det överhuvudtaget ganska dumt att gömma svärden. De skulle man ju hellre behöva till att försvara skatten med....
Fast kanske hade man redan fått tag i nya svärd, tillverkade av det nya materialet, järn, som var mycket hårdare och höll bättre och därför kunde man undvara de gamla bronssvärden?)
Inte all brons importerades som färdiga föremål, de inhemska bronssmederna, framför allt i södra Skandinavien visade egen hantverksskicklighet på importerad råmaterial eller på kasserade och nedsmälta föremål.

Kyros den store blev kung av Persien. Han skulle bli en kunnig och insiktsfull ledare.
Perserna gjorde revolt mot den mediska överhögheten med hjälp av en medisk militär ledare, Harpagos, och intog medernas huvudstad Ekbatana eller Hagmatana (idag Hamadan). Astyages blev tillfångatagen och medernas rike föll. Perserna behandlade dock mederna som likaberättigade och de två folken smälte ihop till ett.

(När jag samlade in uppgifterna och läste stycket här ovan, kunde jag inte låta bli att förundras över hur man kan bete sig så som Harpagos gjorde. Jag är väl i och för sig en tolerant natur, vad beträffar s.k. högförräderi, och tycker att spionaffärerna handskas på ett förunderligt löjligt sätt i våra dagar, när ändå alla vet att alla spionerar på alla och att det knappast finns några hemligheter att spionera på. Jag ser spionerna nästan som en försvarstaktisk åtgärd - ju mindre "motståndaren" kan hålla hemligt, desto bättre, eftersom det minskar risken för överraskande överfall. Men det är en sak att spionera och en annan att aktivt hjälpa till att ens hemland blir överfallen. Här kommer nästa fördom in från min sida. Harpagos var ju militär ledare, och med min avoga inställning till militärer kunde jag bara rycka på axlarna och se mina fördomar bekräftade. "Jaha, en till sån där värdelös militär." Men så fick jag av en tillfällighet se följande berättelse:)
Kung Astyages hade en konstig dröm, som de vise männen uttolkade som en förebådelse om att hans äldsta dotter, Mandane, skulle föda en son, som skulle göra slut på hans eget välde. Han gifte bort Mandane med en undersåte i en av hans lydstater, för att minska risken. (Det bör alltså ha varit Kambyses I.) Hon födde däremot så småningom en son. Då skickade Astyages iväg Harpagos för att dräpa dottersonen. Harpagos lyckades röva bort den lille, men hade inte hjärta att ta livet av honom, utan lämnade honom till en herde, som skulle fullborda uppgiften. Herden kunde inte heller få sig till att döda den lille, utan han tog hem honom, gav honom namnet Kyros, och uppfostrade honom. När Kyros var i tioårsåldern var han i det närmaste ett underbarn, Astyages lät honom komma till hovet och förvånades över hans politiska kunnighet och insikt. När Astyages pressade herden om pojkens bakgrund kom hela historien fram. Kungen gjorde nu inget nytt försök att bli av med sin dotterson, men han hämnades grymt på Harpagos. Han lät avrätta dennes son istället och lät Harpagos äta köttet i en måltid. Givetvis gjorde Harpagos sedan inget annat än att tänka på hämnd. Han undergrävde militärens lojalitet mot kungen och när Kyros hade vuxit till sig, uppmanade han denne till revolten, som skulle göra slut på det mediska riket. Eftersom militären till en del löpte över på Kyros sida, hade denne ganska lätt spel.

(Oavsett om detta är en tidig variant av Snövit-sagan, så ändras ju ens inställning till "illdådaren" Harpagos direkt. Det är ju inte han, utan Astyages, som är boven.
Det finns ytterligare några intressanta funderingar kring fallet: Det är förvisso en legend, och som sådan har den kanske inte något berättigande i historieboken. Men utan legenden är det ju så att Harpagos framstår som bov för all framtid. Och det är väl inte så rättvist? Fast det är klart, när har man fått begära rättvisa i vår historia? En annan, lika intressant fråga är hur mycket sanning det kan ligga i legenden. Grymheten i den gör den äcklig, men inte otrolig, det har nog skett åtskilligt som var minst lika hemskt. Drömtydningen var nog också utbrett. Att de båda rikena kunde förenas så lätt, men framför allt att de kunde förbli förenade utan några revolter eller andra svårigheter - det talar faktiskt till legendens fördel. Genom att acceptera Kyros som en av sina egna - Astyages dotterson - hade man ju ingen anledning till att revoltera, så mycket mindre som Kyros nog var en rätt mänsklig och skicklig ledare. Å andra sidan kan man ju alltid undra om legenden hittades på just för det ändamålet, nämligen att ge Kyros ett legitimt anspråk på medernas tron.... och till sist kan man undra om bröderna Grimms Snövit inte är en - för all del barntillåten - återberättelse av legenden.)

Det finns även en keltisk berättelse, som liknar historien om Kyros, även om den handlar på "högre" nivå. Cian, son av Diancecht, kelternas gud för läkekonsten, fick veta av en kvinnlig druid, Birog, att hans rival, guden Balor skulle mista livet genom sin egen dotterson. Balor, som också kände till spådomen, låste därför in sin dotter Ethlinn i ett torn. Men Cian fick med Birogs hjälp tillgång till tornet och älskade med Ethlinn, som födde en son, Lugh. Denne son uppfostrades i hemlighet hos drottning Tailltu, och slog mycket riktigt ihjäl sin morfar senare enligt spådomen.

Så kallade tholos - runda tempelbyggnader uppstod i kultområdet kring Delfi.

Magonidernas anfader, Mago, var kartagisk kung och återupprättade den kartagiska dominansen på Sardinien, som hade gått förlorad under hans föregångare Malchos. Under Mago blev den kartagiska armén legoknektsbetonad, eftersom kartagerna själva bara tjänstgjorde som officerare.

Zarathustra dog. Han föddes i Östpersien, i Airyana Vaejah, omkring 630. Han började som ung få upplysningar av Ahura Mazda, guden i hans nya religion. Dessa konversationer, liksom Zarathustras problem med att lära ut religionen, beskrivs i Gathas, en del av Avesta, den heliga skriften. Efter många års kamp med de traditionella religionernas prästerskap, hittade Zarathustra en adept i Vishtaspa, kungen av Chorasmia (idag i Turkestan). Därefter började hans lära att få fler anhängare. Hans tankar har också influerat bl.a. Plato och Aristoteles, och inte minst den judisk-kristna religionen, som fyndet av Dödahavsrullarna har visat. Zarathustras lära bygger på en dualism mellan Sanning och Lögn. Allt gott kommer från Spenta Mainyu (den heliga anden) och allt ont av tvillingen Angra Mainyu (den osaliga anden). Vid varje människas död kommer hans själ att dömas - de goda ska få komma till paradiset och de onda hamnar i helvetet. Avestan, som bygger på Zarathustras tro, har dock senare blandats upp med kraftiga inslag från hinduismen.

Spartanerna utvecklade en ny stridsordning, falangen. Den bestod av åtta rader tungt beväpnade män med spjut och sköldar, som stod axel mot axel i rektangulär form. På så sätt kunde man stå emot även kavalleriattacker, men falangens svaghet var anfallet och dess svårighet att ta sig fram i oländig terräng. I Aten utvecklade man istället kavalleriet, som skulle skydda armén bakom, samt ställa till oreda i fiendens bakre led.
Kyros den stores stora framgångar kom förmodligen av att perserna samordnade kavalleri och infantri i samma disciplinsystem.

Målaren Lydos målade ett Gorgonhuvud på en lertallrik, ett exempel på att konsten fick en ny bilduppfattning - det storfigurativa framhävdes och trängde ut ornamentiken mot kanterna. Gorgonerna var tre systrar, Euryale, Stheno och Medusa, som hade ormhår, huggtänder och en förstenande blick. De var döttrar till havsguden Phorcys och hans fru, Ceto. Medan Euryale och Stheno var odödliga, kunde Medusa besegras av Perseus, som högg av hennes huvud. Egentligen var Gorgonansiktena från början bara skräckinjagande masker. Den som såg dem skulle bli förstenad - på så sätt skulle de skydda ägaren.
Beståndet av bevarade keramikkärl från Aten-området är helt enormt. Det finns över 15000 målade kärl registrerade. De målades av ca. 800 konstnärer, varav vi känner ca. 80 vid namn.

till 525: denna tid nämns som Exekias blomstringstid. Han var en grekisk vasmakare och målare, som var framstående i svartfigurmålningarna. Hans mest berömda av de nio vaserna som återstår av hans verk, är nog den som finns i Vatikanens museum, som avbildar krigarna Ajax och Akilles spelande tärning. Där ser man den balanserade dispositionen runt vasens omkrets och den exakta penselföringen i måleriet. Storheten i Exekias målning kommer av att han kunde hålla fast ett dramatisk moment, när huvudpersonernas gester avslöjer deras känslor.
Inte av Exekias, men väl av en samtida konstnär är den attiska vinskålen här intill.


År 548 f. Kr.


Apollotemplet i Delfi förstördes genom en brand, men byggdes snabbt upp igen, inte minst tack vare hjälp av Alkmeoniderna. Det nya templet skulle komma att stå i 175 år, innan det i sin tur förstördes. Dess uppföljare hade sedan en livstid på nära 800 år. (På tal om detta återuppbyggande, så har jag ett minne ifrån skolan, som jag först som vuxen kunde uppskatta på riktigt. Jag gick på mellanstadiet och vår ordinarie historielärare var sjuk. Vi fick en vikarie, Schausberger hette han. Eftersom han hoppade in kunde han ta lättare på läroplanen, så han satte sig på katedern och började berätta om de gamla grekerna, som vi just läste om. Han kom till branden av Apollotemplet och att man ville bygga upp det snart igen. Han sa: "Man gjorde en insamling för att kunna bygga upp templet igen - och snart hade man pengar till att kunna återställa detta präktiga konstverk. Tänk själv hur mycket det måste ha kostat!" Sen gjorde han en konstpaus och tillade därpå: "Om man skulle göra en insamling hos oss, skulle vi inte ens kunna bygga ett skithus." Det satt, det sitter ännu idag - och trots, eller kanske just på grund av det drastiska ordvalet hos en lärare, så tycker jag att det var ett föredömligt sätt att levandegöra undervisningen. Vi fnissade förstås då, men genom att befästa innehållet hos oss, hade vi möjligheten att reflektera över insamlingens storlek även när vi var gamla nog för att "skithuset" skulle ha mist sin glans som uttryck. Han berättade också VARFÖR - och inte bara ATT - grekerna vann sjöslaget vid Salamis fast de var mycket underlägsna i antal. Deras små båtar var nämligen mycket lättare att manövrera i de trånga farvattnen än persernas stora, men klumpiga skepp.)

Konfutius far, som hade varit officerare, dog och lämnade familjen i fattigdom.


År 547 f. Kr.


Anaximander dog. Han var född i Miletos och var elev och vän av Thales, samt lärare till Anaximenes. Han påstås ha upptäckt ekliptikans lutning på jorden, det vill säga anledningen till varför vi har årstider. Han lär också ha infört soluret i Grekland och uppfunnit kartografin. Men hans mest framstående verk är om kosmos och livets ursprung. Han uppfattade universum som en serie koncentriska cylindrar, där solen låg längst ut, månen i mitten och stjärnorna innerst. Jorden fanns inuti allt detta, formad som en trumma. Anaximander trodde att universums ursprung var resultatet av att urmaterialet "to apeiron" föll sönder i sina motsatser. Det heta flyttade utåt från det kalla, och sen delades vått och torrt. Slutligen trodde han att allting återförvandlades till det element som det skapades av.
Man tror också att Anaximander stod för den första kartan över den kända världen. Den var rund och visade Egeiska havet som centrum med världens då kända riken inritade runt om. Och alltihop omgavs av Världshavet. Egeiska havet har sitt namn efter Aegeus, far till Theseus, som kastade sig i havet av förtvivlan, när sonens skepp återvände från kampen med Minotaurus med svarta segel satta. Theseus ville använda vita segel, om han hade livet i behåll, men i uppståndelsen glömde han, varpå Aegeus tog livet av sig och därmed namngav detta hav.

År 546 f. Kr.


Lydiska riket erövrades av Kyros den store av Persien, bl.a. efter slaget vid Pteria, dagens Bogazköy i Turkiet. Vid Pteria hittade man över 10000 hieroglyfiska dokument från hittitertiden vid en utgrävning som började 1906. En mångfald ruiner, inklusive den av ett stort tempel finns också inom området. Krösus, kungen av Lydien tillfångatogs och avsattes, men benådades.

Ett lerkärl med djurmotiv, hittat i Karien (idag en del av Turkiet), som härstammar från denna tid.

Även den joniska staden Miletos kom under persiskt styre. Om Miletos berättas att staden fanns redan tidigt på andra tusentalet, grundad av Miletos från Kreta, som flydde från Minos. Enligt Homer kämpade den kariska befolkningen i trojanska kriget. Senare kom jonier och tog hand om staden liksom om de kariska kvinnorna. (Det är rätt intressant att man hittar så många referenser till att invaderande folk tog hand om kvinnorna. Även om det är förklarligt genom att kolonisatörerna framför allt bestod av män och att det därför i början fanns ett kvinnounderskott i de nya kolonierna, så återstår två frågeställningar. För det första: Trots att kvinnorna inte var så emancipierade som idag, så förvånar det att de "löpte över" hux flux till segrarna. Eller är det naturens - eller rättare sagt djungelns - lag, det naturliga urvalet, att den starkare segrar och därför också är lämpligare till att avla avkomma, som fällde utslaget? Ännu i våra dagar är det ju framför allt kvinnorna, som "fraterniserar" med främmande soldater efter en ockupation av ett område.
Den andra frågan är vad som hände i moderstäderna, som gång på gång "länsades" på - förmodligen ganska unga - killar, som skulle ut och kolonialisera. Det måste ju med nödvändighet ha lett till ett ganska stort kvinnoöverskott där.)
Även Miletos hörde till dem som grundade många kolonier, enligt Plinius den äldre upp till 90 stycken genom tiderna. Abydos, Kyzikos och Sinope hörde till dem. Vad handeln beträffar, var Miletos känd för exporten av sin berömda ull och för möbler, bl.a. sängar.

Staden Xanthos i Lykien föll för perserna. Staden är berömd för sina i bergväggen huggna och med arkitekturfasad försedda gravvårdar, t.ex. Harpyienmonumentet.


År 545 f. Kr.


Colophon erövrades av Persien, liksom många andra joniska städer.

Anacreon lämnade sin hemstad efter persernas frammarsch i Jonien och kom att bosätta sig i Abdera, möjligtvis i samband med återuppbyggnaden av denna stad genom invånare från Teos två år senare. Ännu senare sökte han sig till Polykrates hov på Samos.

Xenofanos lämnade sin födelsestad Colophon i Mindre Asien, antagligen också på grund av den persiska invasionen, för att bli vandrande poet och minnessångare i Grekland och på Sicilien. Hans verk är en satir över sina samtidas och tidigare grekiska poeters månggudadyrkan. Han förlöjligar deras gudomlighet som gudar, vilka har skapats som avbild av de dödliga som tillber dem. I ett avsnitt påstår han att om oxarna kunde måla och skulptera, så skulle deras gudar se ut som oxar.
Människorna borde överge månggudadyrkan och istället erkänna en enda icke-mänsklig guddom, som är ansvarig för alla värdsliga fenomen. Han förlöjligade även tanken på själavandringen och föraktade den grekiska förkärleken för idrott och lyx på bekostnad av kunskap. Men bara fragment av hans dikter har överlevt.

Leotychidas föddes i Sparta, han skulle senare bli en av Spartas kungar och grekisk befälhavare i perserkrigen.


År 543 f. Kr.


Kungariket Magadha grundades i Indien, i dagens provins av Bihar, söder om Nepal. Dess huvudstad var Pataliputra (dagens Patna). Bimbisara tillträdde som första kung.
Hans son, Ajatasatru, skulle ta över så småningom. Magadha var en av 16 stater (kungariken eller republiker) som indo-ariska stammar bildade under första årtusendet, i ett område söder om Himalaya, utmed Ganges- och Indusdalen, och i söder begränsat genom Vindhyabergen. Till att börja med var Kosala tongivande, men Magadha under Bimbisara blev snart den dominerande staten i hela norra Indien. Två andra betydande kungariken var Avanti och Vamsas.

Staden Abdera, vid Thrakiens sydkust, återuppbyggdes av kolonisatörer från Teos. Den hade grundats redan drygt 100 år innan av joniska greker, men hade blivit förstörd av thrakerna.


År 542 f. Kr.


Nabonidus återvände till Babylon, eftersom det persiska hotet under Kyros ledning blev allt större.

År 541 f. Kr.


Med hjälp av Thebe och Argos, samt Lygdamis från Naxos kunde Peisistratos återvända till Aten och återta makten, efter först ha vunnit ett slag vid Pallene.
Peisistratos var, som tidigare nämnt, en mild och human härskare. Han sägs ha lånat ut pengar till fattiga, så att dessa skulle kunna livnära sig på jordbruk. Denna taktik var dock inte alldeles oegennyttig. Därigenom fick han nämligen iväg folk från Aten och ut på landsbygden, vilket minskade risken för upplopp. Och för det andra ansåg han att de genom sitt arbete på jordbruket blev både uttröttade och mindre intresserade av statsangelägenheter. Och eftersom han krävde en tiondel i skatt, så fick han tillbaka sina pengar i alla fall.
Fast Aristoteles berättar en episod, då Peisistratos såg en bonde arbeta på ett mycket stenigt område. Förvånad skickade han dit sin adjutant, för att fråga mannen vad han fick ut av denna steniga bit jord. "Plågor och värk", svarade mannen, inte vetande vem han pratade med, "och av detta borde Peisistratos ha sitt tionde". Den senare lär ha blivit så tagen att han skattebefriade gården framöver.


Copyright Bernhard Kauntz, Västerås, januari 1997 - augusti 2002
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com