FÖR 100 GENERATIONER SEDAN

r 600 f. Kr.


Kyros den store föddes, som son till Kambyses I. Kyros i sin tur kom att bli far till Kambyses II, alla av Akemenidernas ätt (Hakamanish-dynastin).

Alyattes blev kung i Lydien och började utvidga sitt land. Han förde krig mot mederna och flyttade fram gränsen mellan de två länderna till Halysfloden (idag Kizil Irmak) och han underkastade de joniska städerna Smyrna och Kolofon.
Vid en här tiden hade man redan börjat prägla mynt i Lydien. Även om många källor påstår att Krösus var den förste som gjorde det, tillskrivs det här myntet Alyattes.
Alyattes offrade för övrigt en mycket påkostad silverskål åt oraklet i Delfi, som tack för att han hade blivit frisk från en sjukdom. Skålen hade järninlägg och hade tillverkats av Glaucus från Chios, den man som påstås ha upptäckt att man kunde använda järnet till utsmyckningar. Man får inte glömma att man nyss hade lärt sig att utvinna järnet och att det därför ännu var ganska sällsynt och därav värdefullare än ädelmetallerna som man hade tillgång till.

Perinthos grundades av bosättare från Samos vid den thrakiska kusten. Staden sades likna en amfiteater på grund av sitt läge, vid foten av ett mindre berg. Som alla övriga städer blev staden en autonom stadsstat, en s.k. polis. "Polis" betydde ursprungligen "slott, fästning", men denna beteckning övertogs av "akropolis", medan "polis" kom att beteckna hela bebyggelsen och inte minst dess invånare. Medborgarna deltog nämligen i det politiska skeendet mycket aktivt (såvida det rådde en demokrati just där och då), inte bara genom personval, utan även i konkreta politiska, sociala och religiösa frågor. Många av dessa städer var pyttesmå - Plato skulle mycket senare ange idealbefolkningen för en polis med 5040 invånare. (Det är dock förmodligen "medborgare" som avses, det vill säga fria män av grekisk börd.) Denna siffra hade nog sin grund i verkligheten - även om det fanns större städer. (Aten hade under det följande seklet så många som 40000 medborgare, men var då ett klart undantag, vad storleken beträffar.) Fördelen med autonomin var att varje stad kunde ha sin egen livsstil med sina egna traditioner, fester, kulter, men även egna myndigheter, lagar och författningar. Nackdelen var de ofta förekommande inre stridigheterna om makten, som medförde att lagar skrevs om och författningar ändrades efter bästa behov. Förutom ytterligheterna, den rena demokratin å ena och envåldsstyret å den andra sidan fanns ett oligarkiskt styressätt, där ett fåtal var tongivande och ett aristokratiskt, där hela adeln hade inflytande. Ett viktigt "klassificeringssystem" av medborgarna gavs genom fyle-indelningen. Ursprunget hos fylerna kom från de 4 joniska (geleonterna, hopleterna, aegeiderna och aegikoreiderna) och 3 doriska (hylleiderna, pamfyloiderna och dymaneiderna) stammarna, som fanns vid tiden för den grekiska invandringen. Vid en ny stadsbildning övertogs ofta fyleindelningen från moderstaden. Kom det dock nybyggare från flera städer, var man tvungen att göra en ny fördelning. Varje fyle bestod av flera "fratriae" (= broderskap), som berodde på släktskap inom nära gränser. Tillhörigheten nedärvdes från fader till sonen och var samtidigt - åtminstone i början även det enda - villkoret för medborgarskap. Fratriae hade även egna familjebestämmelser, gemensam förmögenhet och ett årligt möte på "ursprungsorten", även när dess medlemmar var spridda över stora områden. (Klanväsendet var ännu inte så avlägset, som synes.)

Peisistratos, en atensk general och statsman föddes. Han var son till Hippokrates (dock inte den berömde läkaren) och skulle bli far till Hippias och Hipparchos. Dessutom blev han vän med Solon, en av Greklands sju vise.
Det finns lite olika uppfattningar om vilka de sju vise männen från Grekland egentligen var. Här kommer ett förslag: Solon från Aten, Thales från Miletos, Pittakos från Mytilene, Bias från Priene, Chilon från Sparta, Cleobolus från Lindos och Periandros från Korint. Samtliga var verksamma under 600- och 500-talen. Anachorsis, en skytisk filosof nämns också av och till bland ovannämnda skara, men har var ju inte grek. Epidemides från Kreta är också en alternativ vis man.

Pompeji grundades av oskerna.

Man indelar den grekiska konsten i olika perioder, 500-talet ingår i den arkaiska perioden. Under den utvecklades skulpturen och blev mera levande, ansiktena har t.ex. det berömda arkaiska leendet, som dock fortfarande var mycket stelt. Templen smyckades med skulpturer och målningar. Måleriet blomstrade också på vaserna, som utgjorde en viktig handelsartikel.
Man skiljer mellan tre typer av skulpturer: kouros - stående nakna ynglingar, kores - stående påklädda flickor och som tredje grupp sittande kvinnor.
Relieferna, som utvecklades något senare än skulpturerna, visar figurer i rörelse.
I tempelbygget skiljer man mellan två olika stilarter, den doriska och den joniska. Den korintiska har än så länge inte utvecklats. Den doriska stilen är grovare och enklare, kapitälen har ingen utsmyckning, utan består bara av en kvadratisk avslutning på en rund kudde. De joniska pelarna är smalare, står längre ifrån varandra och kapitälen är utsmyckade med voluter. Den doriska stilen utvecklades på fastlandet och blev mera spridd. Den joniska stilen kom till i Mindre Asien och på den grekiska övärlden.

Den s.k. "Johnson-vasen" från 540-talet är 40,9 cm hög och rymmer ca. 12,5 liter.
Thanks to Professor Michael Greenhalgh for the kind permission of copyright.

Vasmåleriet är i vår epok redan nära tvåhundra år gammalt och hade haft sin början i Korint, där man målade svarta silhuettfigurer på keramiken. Atenarna importerade vasmåleriet så småningom och bjöd på hård konkurrens. De atenska vaserna var mycket uppskattade. Nu började det också bli vanligare att konstnärerna signerade sina verk. Lydos och Amasis-målaren hörde till de mest framträdande, senare även Klitias och Exekias.
Under femhundratalets andra hälft började man skapa figurerna i rött, genom att måla bakgrunden svart. Målaren från Andokides tros vara "uppfinnaren".
En kouros är alltså en gravstaty i naturlig storlek. Statyn är fortfarande strängt frontalt och "geometriskt" uppbyggt. Till skillnad från de egyptiska statyerna finns dock en spänning som uttrycker kroppens organiska liv. Armar och ben har lösts ur blocket, vilket föregår möjligheten till att avbilda rörelse.
Det som kännetecknar den grekiska konsten framför allt är återgivningen av människokroppen, men den representerar ju också gudarnas kropp. Djur, monster och växter kommer i andra hand. De främsta motiven hämtas från mytologin, litteraturen och vardagslivet.
Det finns bara ett fåtal oskadade original av grekisk arkitektur eller stora skulpturer - och inga stora målningar har överlevt. Däremot finns det ett överflöd av keramikvaser, mynt, smycken och ädelstenar - och tillsammans med etruskernas gravmålningar, som influerades av grekerna, får vi en ungefär uppfattning av den grekiska konstens särart.
Dessa föremåls vittnesmål fullbordas genom litteraturen. Så beresta personer som den romerske författaren Plinius den äldre eller den grekiske geografen Pausanias har givetvis sett många verk som har försvunnit sedan dess - men deras beskrivningar lämnar mycket information om konstnärerna och deras verk.
Under hela arkaiska perioden spelade måleriet, arkitekturen och skulpturen framför allt en offentlig roll, för att åstadkomma religiösa föremål eller för att minnas segrare i idrottstävlingar. Individuellt användes konsten bara till gravutsmyckningar.
Den dekorativa konsten däremot var huvudsakligen till för den enskilde. Genomsnittshushållet ägde ett antal målade lervaser och de bättre ställda hade även bronskärl och speglar.
Både arkitekter och skulptörer använde såväl marmor som kalksten, de senare arbetade dock också med lera eller gjorde bronsgjutningar. En del statyer hade bronsförklädnad eller guld- och elfenbeninläggningar. Skulpturerna målades också helt eller delvis. Grekiska målare använde vattenbaserade färger för stora väggmålningar eller som dekoration på vaser. Vaserna formades för fri hand, sen blev de polerade, målade och brända.

Sapfo, en grekisk poet, var verksam vid den här tiden. Hon var så berömd att Plato kallade henne för den tionde musan, ännu två århundraden efter hennes död. Hon föddes på ön Lesbos som dotter i en adelsfamilj. Hennes bror hette Karaxos.
Hon var samtida med poeterna Alkaios och Stesichorus, den förre sägs också ha varit hennes älskare. Hon hade en dotter vid namn Cles.

Sappho på Lefkas-klippan, Pierre Loison, 1859. Château de Blois, Frankrike
Hennes verk är mycket fragmentariskt bevarade, men ur dem framgår att hon underhöll en poetisk flickskola, samt att hon skrev bröllopsdikterna till sina adepter. Hon skrev nio böcker, fulla av oder, bröllopssånger, elegier och hymner. Bland dessa finns "Ode till Afrodite", som citerades ännu 500 år senare av Dionysius av Halikarnassos.
Hennes diktning utmärks av elegans, dock enkelhet i form, samt en känslointensitet. Hon uppfann en versform, uppkallad efter henne, där de första tre raderna har 11 stavelser, den fjärde bara 5.
Det finns mer, som är uppkallat efter henne, nämligen den "sapfiska kärleken", eller lesbisk kärlek, efter ön, där hon levde. Det finns nämligen många som ifrågesätter hennes moral som lärare på flickskolan... Men vill man skriva med känslointensitet, så måste man förmodligen också ha intensiva känslor.
Ytterligare en berättelse vet om Sapfo och Faon. Faon var skeppare, och till honom kom en dag Afrodite i förklädnad av en gammal tant, som begärde att bli seglad från Mytilene till Asien. Som tack fick Faon en flaska med förtrollad olja i, som gjorde honom bildskön. Denna skönhet måste ha haft sin inverkan på Sapfo, ty hon förälskade sig i den vackra ynglingen. Tyvärr så besvarade han inte hennes kärlek (han lär väl ha haft fullt upp ändå, med sin gudomliga skönhet), vilket Sapfo tog så hårt att hon hoppade från en klippa på ön Lefkas och på så sätt tog sitt liv.... Känslointensiv, som sagt.

Ett exempel på hennes diktning:

Snälla

Kom tillbaka till mig, Gongyla, ikväll,
Du, min ros, med Din lydiska lyra.
Glädjen omkring Dig svävar så säll
En skönhet så dyrkad.

Även Din klädnad plundrar mitt öga
Jag är förtrollad: jag som fordom
beklagade mig hos Cypern-födda gudinnan,
Som jag nu bönfaller

Att detta mig inte må kosta behag
Att Du hellre blir återgiven till mig:
Bland alla dödliga kvinnor just den
Som jag helst vill se.

(Översättning från engelskan av Bernhard Kauntz)

Ett av världens sju underverk, de hängande trädgårderna av Babylon, byggdes vid den här tiden, förmodligen av Nebukadnessar II som present till sin mediska hustru Amytis.

I det babylonska samhället var familjen grundenheten. Äktenskapet arrangerades av föräldrarna, ceremonin avslutades ofta med att man ristade in ett kontrakt på en bricka. Det finns även bevis att det förekom föräktenskapliga förbindelser.
Den babylonska kvinnan hade en del rättigheter. Hon fick äga egendom, driva affärer och vittna inför domstol. Däremot var det relativt enkelt för hennes make att begära skilsmässa, alternativt kunde han ta sig en andra hustru, om han inte fick barn med den första.
Barnen stod under absolut föräldrarauktoritet, som kunde göra dem arvslösa eller till och med sälja dem som slavar. Adoption var en välkänd företeelse. Allt detta till trots var det dock normalt att älska och ta hand om sina barn istället.

Redan från denna tid kunde romarna gå på Circus Maximus. Det sägs att Roms femte kung, Lucius Tarquinius Priscus, planlade och uppförde anläggningen under sin regeringstid. Det var visserligen en föregångare till den senare, av Caesar ombygda arenan, men den låg redan nu mellan Palatin och Aventinberget.
Här hölls festspel med bl.a. hästkapplöpningar och idrottstävlingar. Gladiator"spel" var däremot rätt ovanliga, de hölls för det mesta i amfiteatrar. "Bröd och skådespel" är ett uttryck som myntades av den tidens folk i Rom.

I Italien hittades denna skallra av lera, som föreställer en igelkott. Den dateras till ca. 600 f. Kr. Det som förvånar är att den har överlevt barnahändernas omilda behandling.

Den romerska befolkningen, och med den språket latin, härstammar från italiska stammar, som invandrade från norr. Latin var ursprungligen dialekten som talades i Latium, området kring Rom. Men latinet skilde sig i sin tur från andra italiska språk, som oscanska eller umbriska. Till skillnad från etruskiskan, som ju också talades i området, var de italiska språken indo-europeiska, och som sådana närmast släkt med sanskrit och grekiska, liksom även germanska och keltiska. De tidigaste latinska inskrifterna som är bevarade härstammar från denna tid. Latinet påverkades framför allt av keltiskan i norr, etruskiskan i mellersta Italien och grekiskan i söder.

Poeten Arion sägs ha varit den första som använde dithyramben vid Periandros hov. Dithyramben är en körsång till Dionysos ära. Dess ursprung - ordet lär inte vara grekiska - är dock okänt, liksom ursprunget till Dionysoskulten. Thrakien nämns som möjligt källområde, men även i Frygien finns tidiga källor. Dionysos sägs ha uppskattats mycket, inte minst av kvinnorna.

Beotien fick allt mera inflytande. Landskapet, som hade varit bebott sedan stenåldern, gränsade i söder till Attika, i sydväst till Korintbukten, i nordväst mot Fokia och i öster mot Eubeasundet.Thebe, den viktigaste staden, lyckades att skapa det Beotiska förbundet, en konfederation av 14 stadstater, med bl.a. Orkomenos och Thespiae.
Beotierna kom ursprungligen från Thessalien och var kända för sin musik och poesi. Dessutom var de skickliga jordbrukare, vilket passade bra i de bördiga markerna kring Thebe.

Upanishaderna kom till i Indien. De är en samling mystisk-filosofiska meditationer om livets mening och universums natur. Annars är det Vedaböckerna som är det gudomliga riktsnöret i Hinduismen. Den äldsta, Rigvedan, består av 1028 hymner till Gudarna och kom till mellan 1300 och 1000. Dessa hymner har ordagrant muntligen vidarebefordrats ända in i våra dagar. Efter Rigvedan kom två andra vedaböcker, nämligen Samaveda och Yajurveda (en bok som handlar om offer). Sist i ordningen kom Atharavedan (en samling av trollformler). Men även Brahmanarna (texter om bl.a. prästernas uppgifter och handlanden) och Upanishaderna räknas att ingå i Veda-läran som heliga texter. De kommer från Gudarna och inte en stavelse får ändras i dessa. Å andra sidan är det inte många hinduer som känner till vad som står i Vedorna.
Vardagshinduism beskrivs i Smriti, som också har överlämnats muntligen och som betyder något i stil med "det som man kommer ihåg". Det finns inget som säger att Smriti inte får omskrivas, betvivlas eller improviseras på. Smritis beståndsdelar är de 18 stora Puranas och några dussin mindre Puranas, alla Dharmashastras och Dharmasutras och de två stora episka verken på Sanskrit: Mahabharata och Ramayana. Alla dessa verk i Smriti kom dock till efter vår tidsepok.
(Det är väl ganska praktiskt, bortsett från att det måste vara ganska jobbigt för barnen att lära sig så mycket utantill. Men i och med att man tillåter utsmyckningar och omskrivningar av texterna, medför det automatiskt att de kan anpassas efter de yttre omständigheterna, förändringar i samhället, mm.)
Jag ville bara få med en beskrivning av vad Smriti är, så att det ska bli lättare att förstå den hinduistiska tron: med början på 1500-talet utvecklades hinduismen mer till att omfatta vad folk ska göra än vad de ska tänka. Därför finner man bland utövarna mycket mera samstämmighet i det de gör än det de tror på. Visst sjunger de flesta "gayatrihymnen" vid soluppgången, men de är inte så överens om vilka andra böner som bör bes. Visst tror de flesta på gudarna Brahma, Shiva, Vishnu och Devi eller Gudinnan, även kallad Shakti, men de tillber också otaliga andra gudar, som kan vara speciella för ett visst område eller en viss by. Det finns även exempel på att familjer har skapat sina egna "husgudar".
Bortsett från några generella regler, som följs av (nästan) alla Hindus, t.ex. vördnaden för Brahmaner och kor, att inte äta kött, att gifta sig inom sin kast, mm., finns det inga doktriner eller kyrkliga regler.
Tillbaka dock till upanishaderna, som behandlar den mänsklig-filosofiska delen av tillvaron, medan rigvedan behandlar det kosmiska ursprunget - universum är en sluten sfär, som degenererar med tiden. Från Krita Yuga, den gyllene åldern till dagens Kali Yuga, vid vars slut universum förstörs av blod och eld för att åter börja med en gyllene tid. (Är det inte typiskt att vi skulle hamna så risigt till!)

Här de två första stroferna ur rigvedas ursprungshymn: (ur Ivar Wallensteen, "Från Buddha till Gyllensten")

Då var ej vara eller icke-vara,
ej luftrum var, ej himmelen därovan.
Vad höljde allt? Var och i vilkens vård var
väl vattnet och den bottenlösa avgrund?

Då var ej död, odödlighet ej heller;
då var ej dagens eller nattens tecken;
det ena vindlöst andades i sig självt,
och utom det ej annat var att finna.

(Jag tycker att det är en helt underbar och genialisk beskrivning av ursprunget, sen må man kalla "det ena" vid vilket namn man vill. En annan rätt fascinerande tanke är att man, trots de hundratals gudarna som man tillber till vardags, i grunden hedrar "det ena".)

Den mänskliga tillvaron är också cyklisk: själen återföds - om det är som mineral, planta, djur eller i en ny människa bestäms av karma, det vill säga handlingarna i det förra livet eller de förra liven. Man kan uppnå befrielse från återfödelsen genom att inse att ens själ är en del av själen i alltet, samt genom att avsäga sig alla värdsliga begär. (Här har jag personligen några invändningar mot att återfödas som mineral. Är det inte ganska svårt att skaffa sig ett karma då, för kommande liv? Å andra sidan lär man leva ganska länge, och det måste nog vara lättare att avsäga sig begären...)
Det är svårt att ge en beskrivning av hinduiska gudar, eftersom de uppträder i olika skepnader - man får ju "tro" vad man vill - och egenskaperna varierar därefter. Förutom de tre tidigare nämnda, kan vi lägga till Rama och Krishna, som är de "populäraste", fast de egentligen från början var jordiska hjältar.

Massalia, dagens Marseille, grundas vid den här tiden av fokerna, enligt somliga källor. Denna koloni är på grund av sitt västliga läge speciellt anmärkningsvärd. Härifrån koloniserades sedan den västliga delen av Medelhavskusten, bl.a. Nikaia (Nice), Antipolis (Antibes) och Emporion (Ampurias). Därifrån utvecklades också viktiga handelsförbindelser till Gallien, Spanien och Ligurien.

Mederna erövrade Armenien.

Gorodez-kulturen i Okas flodområde i mellersta Ryssland föddes. Det är möjligt att det rörde sig om finländarnas anfäder. Man har hittat borgliknande bosättningar av en befolkning som hade gedigna metallurgiska kunskaper och som bedrev handel med skyterna.


Copyright Bernhard Kauntz, Västerås, juli 1996 - februari 2005
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com