JELTSIN OCH JAG

På bättringsvägen


Det var många saker, som jag inte kunde klara, eller som jag var tvungen att göra på ett annorlunda sätt. Att fösa undan klädgalgarna i garderoben, till exempel, för att snabbt komma åt det plagg man behövde. Jag gjorde ju som jag brukade, men jag upptäckte snart att det inte gick att göra så, att det tog emot i bröstet. Att lägga på sängöverkastet var något som jag inte klarade - jag kunde inte böja mig framåt nog långt utan att behöva ta stöd med en arm mot sängen, vilket dock gjorde ont. Balkongdörren var ett annat exempel. Den klämmer lite och det gick utmärkt att få upp den med hjälp av axeln och kroppstyngden, men jag kunde inte stänga den igen.
Fast jag gjorde framsteg också. På onsdag, dagen efter att jag hade kommit hem, gick jag redan ut på gården; bara framför porten i stort sett, men jag hade ju tagit mig nedför två trappor alldeles ensam, och sen upp igen. Nästa dag gick jag redan ett varv runt huset. Dessutom tränade jag i lägenheten. Jag ville ju röra mig, jag ville göra mer än de övningar som sjukgymnasten hade skickat med mig, de var ju bara till för att träna bröstkorgen. Jag saknade den långa korridoren från Uppsalaavdelningen. Från min ingångsdörr till fönstret i barnens rum är det cirka tio meter, jag klarade det två gånger fram och tillbaka på en minut. Om jag alltså gick av och an i en kvart, hade jag gått 600 meter... Det gjorde jag några gånger om dagen. Men det var dödstrista kilometer, som jag tränade på så sätt, under de närmaste veckorna. Jag började förstå hur djuren måste känna sig på zoo.
Jag gick ut också, men inte så gärna, för det var ju bara februari ännu och snö och slask och kyla och risken för att halka. Fast bara tre dagar efter att jag hade kommit hem, fick jag ett tråkigt besked, som tvingade mig till att agera. Anita, som hade lovat mig att hjälpa till med att handla, hade blivit förkyld. Hon skulle gärna hjälpa till ändå, men jag ville inte ta risken att bli smittad. En förkylning med hosta och snuva var det jag behövde allra minst just nu. Å andra sidan innebar mitt beslut att jag skulle behöva ta mig till centrum själv, för att handla. Det var 800 meter enkel väg.
Jag gjorde det. Det tog sin tid och jag var slut när jag kom tillbaka, men jag var glad också. Jag hade klarat det. Dessutom hade det varit väldigt roligt att komma till affären och själv kunna titta på varorna. Jag hade handlat för hela helgen och bett affären att köra hem sakerna. För 30 kronor extra gick det alldeles utmärkt. Fast veckan därpå började jag redan att bära hem maten själv. Det innebar att jag behövde gå handla varje dag, eftersom jag inte fick bära så mycket, men jag tog det som en nyttig utflykt. Så småningom gick jag ett kvarter extra, sen ännu ett, och på så sätt ökade jag på min dagliga motion.
Men jag var för all del trött, när jag hade kommit hem från en sådan runda. Fast jag kunde ju vila när jag behövde - och det behövde jag ganska ofta. Jag sov nämligen mycket dåligt på nätterna. Jag tror att jag under första månaden hemma som längst sov två och en halv timmar i sträck. Fast oftast var det bara en timme åt gången och även om jag ofta kunde somna om, var det jobbigt. Jag kunde numera ligga på båda sidorna, men inte på mage, som hade varit min vanliga sovställning. Dessutom hade jag fortfarande ont, när jag ändrade läge. Bäst sov jag i soffan. Om jag där låg på vänstra sidan, hade jag stöd i ryggen och dessutom skapade armstödet en naturlig kudde med "luft" under, så att vänstra bröstkorgen inte blev belastad för fullt. Jag hade bäddat upp i soffan också och det hände att jag bytte några gånger mellan säng och soffa under en natt.
I det stora och hela mådde jag dock bättre och bättre. Såret på benet började bli bra och jag hade allt mindre smärtor. Jag kunde därför också trappa ner på värktabletterna allteftersom.
Men när jag skulle fira månadsdagen efter operationen med ett glas vin, blev jag åter påmind om min bräcklighet. Vinflaskan hade ingen skruvkork och jag hade aldrig skaffat en sådan modern korkskruv med "vingar", där hävstångsprincipen lyfter korken utan ansträngning. Jag hade i hela mitt liv öppnat vinflaskorna "för hand", på äkta macho-sätt - och en helt vanlig, enkel korkskruv var allt jag ägde. Den nödvändiga rörelsen - och inte minst det avslutande rycket - var dock inte något som skulle tilltala mitt ännu sargade bröstben och festen kom av sig.
Tre dagar senare var det dags för den första bussturen genom stan. Jag skulle till lasarettet för att göra ett arbetsprov på cykeln. Det kändes som en hel exkursion att ta sig tvärs genom stan, men det ordnade sig också. Och även på cykeln gick det bra, jag cyklade "två enheter" bättre än före operationen. När jag bad om att få resultatet "översatt", fick jag veta att det låg på undre gränsen för ett normalresultat för en karl i min ålder.
Det var roligt att jag inte hade haft det minsta ont, inte ett spår av kärlkramp! Däremot hade jag blivit rätt så andfådd under provet - men framför allt mina ben hade inte orkat på slutet. Jag noterade att jag behövde träna, men kände mig i övrigt rätt tillfreds med resultatet och med mig själv.


Copyright Bernhard Kauntz, Västerås, juli 1997
Till eller till

webmaster@werbeka.com