DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

1973 gjorde jag en ny bekantskap genom bowlingen. Han hette Anders Nilsson. Han kom någonstans söderifrån och ville bli journalist. Han och hans tjej, Ami, började spela i vår klubb och det dröjde inte länge, innan vi blev bekanta även "privat". Vi hade samma dåliga ekonomi, drack därför samma billiga vin och trivdes i varandras sällskap. Det kom kanske därav att vi var mer engagerade i samhällsfrågor än resten av befolkningen och - vad viktigare var - delade i stort sett samma värderingar ifråga om dessa. Det är jättesvårt att upprätthålla studenttidens vänskaper, eftersom man flyttar till olika ställen, får andra intressen och hade på den tiden ju inga andra kommunikationsmedel än att skicka brev. Klart, det fanns telefon också, men de så kallade rikssamtalen var svindyra, så att man inte kunde utnyttja dem, när man just hade gått ut universitetet med en hög studieskulder. Alltnog, med Anders har jag än idag sporadisk kontakt (det är lättare på internet), trots att vi har gått ganska olika vägar.

Och trots att han föredrar att åka till Berlin, fast jag flera gånger har talat om att Wien är destinationen, som han egentligen söker. Hur som helst är det roligt att - efter nästintill ett halvt sekel - fortfarande ha kontakt med en ungdomsvän. Men tillbaka till 1974. Jag minns inte, hur idén uppstod, fast egentligen var det rätt naturligt. Anders hade ambitioner att jobba på en tidning och jag var insatt i den lokala bowlingscenen. Då ligger det nära till hands att komma överens om att det behövs en lokal bowlingtidning. Snart var vi alla fyra, Anne Marie, Ami, Anders och jag (med tanke på årtalet kanske ABAA?) sysselsatta med att diskutera hur man skulle kunna förverkliga tanken. Först vill jag slå ett slag för det fyndiga namnet, som Anders kom på, tror jag. "Genomslaget" är ett bowlingbegrepp för situationen när det står kvar en kägla på varje sida av banan. Tecknet i protokollet är en genomstruken ring, som på omslaget till tidningen. I folkmun kallas det mera prosaiskt för "hål". Men att "slå igenom", det vill säga att ha framgång, bli känd, är en annan betydelse av ordet. Och det var ju precis det vi ville, att vår tidning skulle slå igenom och bli en omistlig informationskälla för varje bowlare.

Vi hade klart för oss att vi måste vara så breda som möjligt, så att så många som möjligt skulle kunna hitta något, som rörde dem själva. Alltså ingen elittidning, utan ända ner till korpnivå med referaten. Det första exemplaret måste naturligtvis vara gratis, så att vi skulle få den spridningen, som vi behövde, så att alla skulle inse vikten av detta projekt. I ett brev till min far läste jag nu att vi hade en vision om 10 tidningar per säsong. Vi skulle trygga ekonomin genom att få prenumeranter. En och femtio per exemplar var inget oförskämt pris. Fick vi hundra prenumeranter, betydde det femtonhundra kronor. Det låter inte så mycket idag, men det motsvarade i alla fall tre månadshyror. Tryckkostnaderna och eventuella andra omkostnader skulle vi kunna täcka in med annonser. Jobbet skulle vi naturligtvis göra själva. Vi hade två skrivmaskiner. Anders och Ami fick ta hand om det skrivna ordet, jag skulle stå för siffror och resultat och Anne Marie var bra på att teckna. Hon fick dessutom sköta "gnuggisarna". All text, som inte kunde fixas på skrivmaskinen, det vill säga första sidan, rubrikerna och annonserna (såvida de inte var färdiga) måste ju "gnuggas" bokstav för bokstav med lämpliga gnuggbokstäver. Det går bara inte att jämföra med samma jobb idag, då man endast ändrar typsnitt och storlek på datorn.

Bevare den olycklige, som satte en bokstav snett - den satt där sen och hela sidan var förstörd. På så sätt var ju varje rubrik, varje annons ett litet konstverk. Vårt provexemplar skulle bestå av sexton sidor. Det var inget problem alls att fylla dessa. Frågan var närmast, vad vi inte skulle ta med i tidningen. Två sidor behövde vi använda själva, för att förklara tanken bakom och för att upplysa, hur vi hade tänkt oss att tidningen skulle se ut i framtiden. Ytterligare minst två sidor var vi tvungna att offra åt annonser, för att vi skulle få tillbaka material- och tryckkostnaderna. Serietabellerna var ett måste och eftersom vi även ville täcka in korpspelet, måste även dessa tabeller få plats, där gick ytterligare två sidor. Vi fick nog räkna med att det spelades minst en tävling per utgåva, som måste redovisas, alltså ännu en sida, som behövde reserveras. Två sidor sparade vi för nyheter och resten för att presentera lag och folk, så att vi skulle komma så nära läsekretsen som möjligt. Att samla in materialet var inte heller något problem. Människorna vi frågade ställde gärna upp både på intervjuer och fotografering. Det var på sätt och vis den roligaste delen av allt jobb, att träffa folk och prata bowling med dem.

Redigeringen var det sedan värre med. Vi måste ju göra fyra sidor åt gången och det på så sätt att de passade ihop, när de var tryckta. Men med hjälp av en eller två flaskor Parador (billigt rödvin) gick det nog bra. För det mesta satt vi hemma hos oss, eftersom vi hade småbarn. Och sen kom den sista tuffa natten - eftersom det var mest på nätterna, som vi jobbade med tidningen. Då hade sidorna kommit tillbaka från tryckeriet. Vi skulle då lägga dem i rätt ordning, häfta och vika alla tvåhundra eller tvåhundrafemtio, som vi hade beställt. Och så kom sanningens minut, eller rättare sagt veckor, då prenumerationerna bara skulle fladdra in. Man kunde anmäla sig på respektive bowlinghall - och varje gång vi kom dit, var det en ny besvikelse. Vi fick mycket beröm, folk tyckte att det var ett bra initiativ och att det var bra information. Men jag tror inte att vi fick mer än tio stycken, som satte upp sig på en prenumerationslista. Och därmed var Genomslagets öde avgjort.

Idag kan jag bara le åt vår optimism, samtidigt som jag är glad över att det inte blev något större intresse. Hur skulle vi ha klarat att ge ut tio nummer på en säsong? Visst, allting går, om man måste och visst hade vi inga andra jobb. Dessutom var det faktiskt så att Anders åkte söderut igen efter vårterminen och jag fick äntligen lite jobb här och där. Så, jag tackar försynen, att det inte blev skarpt läge. Å andra sidan var det ju alltid en merit, att man hade visat framfötterna, när man senare sökte jobb. Kanske hjälpte Genomslaget Anders att komma in på journalisthögskolan så småningom? Och då var det i alla fall värt jobbet.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av