DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Studentekonomi på 70-talet


När man ska prata om ekonomi för nästan ett halvt sekel sedan, måste man naturligtvis ta hänsyn till försämringen av penningvärdet under tiden. Men inte heller det kan man tolka 1:1, eftersom somliga saker var relativt dyra, medan andra kostade mycket mindre i förhållandet till vad de gör idag.
Exempelvis kostade portot för ett brev 75 öre. Jämför man det med idag, så kostar det nästan tjugo gånger mer. En tågresa från Umeå till Wien kostade sexhundra kronor. Idag kostar tåget åtskilligt mer, men absolut inte tolvtusen, vilket motsvarar tjugo gånger. Det beror naturligtvis på konkurrensen från flyget. Idag åker knappt någon med tåg härifrån till Österrike och en flygbiljett får man alla gånger för mindre än tretusen. Det är alltså bara fem gånger dyrare.
Min svägerska berättade i ett brev, att hon jobbade som barnflicka för fyra kronor i timmen. Jag har ingen aning om vad man skulle ge idag, men nog är väl en femtiolapp i timmen ett hyggligt pris? Ungefär samma timlön torde jag ha fått, när jag stod i studentkårens garderob, när det var någon större tillställning. Det skulle jag absolut inte göra för en femtiolapp idag.

En resa på ca. 9 mil
Det är alltså svårt att ange en generell riktlinje för penningvärdesförsämringen.
Låt oss prata om livsnödvändiga saker. En bostad. Vi betalade för två och ett halvt rum i ett studentområde 495 kronor i månaden. Då fick vi 170 i bostadsbidrag.

Det vi säkert kunde räkna med var studielånet, som gav 3995 i lån och 835 i studiebidrag. In summa alltså 4830. Men inte i månaden, utan per termin. Som fick delas på sex månader, om man inte hittade något sommarjobb. Och det fanns det inte för många av. Då blev det 805 per månad.
Minus hyran och inte minst kurslitteraturen, som väl kunde kosta femhundra per termin. El och telefon (som var dyr!) fick man också betala, liksom någon gång en ny byxa eller liknande. Sen var vi ju unga, man kunde inte bara sitta hemma och uggla. En flaska vin av och till satt heller inte i vägen. En flaska Parador kostade visserligen bara 5:50, men en flaska på en hel termin var ju inte riktigt tillräckligt.
För el betalar jag idag arton gånger så mycket
En möbel rev ett stort hål i budgeten. Vi skaffade en bokhylla, när hyllan över sängen inte räckte till längre. Den kostade 218 kronor ...
Det är klart, att man högg till, så fort man skymtade bara chansen till ett möjligt jobb, men för det mesta fanns det andra, som också ville ha det.

Efternamnet fick jag skriva själv, många klarar inte det
De första åren var tuffa, jag sökte faktiskt vanliga heltidsjobb av och till, för att vi skulle komma ifrån den ekonomiska misären. Men det fanns ju nästan inga och de som fanns, gick till någon annan. Återbudet till höger är dock historiskt, det gällde bensinransoneringen 1973 under oljekrisen.

Liknande meddelanden fick jag många
En sak får jag inte glömma från den tiden. Jag hade en bekant, som drog med mig till travet ibland. Två kronor var minsta insatsen i ett lopp. Det var i regel tio lopp; mycket pengar, men man behövde ju inte förlora allt. Något lopp vann man ju alltid och fick lite pengar tillbaka. Utom en gång, då jag inte hade vunnit någonting alls i de första nio loppen. Det var vinterbana och det fanns en häst i sista loppet, McWhitney hette den, som inte hade startat på ett halvår. Min kompis skrattade åt mig, när jag la mina två kronor på McWhitney, som dessutom hade startnumemr tio. McWhitney vann.
På den tiden fanns det ingen totalisator, utan man gick från kassa till kassa och tittade, hur många av de numrerade lapparna, som var borta - för att få en ungefär uppfattning om oddset. När jag stod i kön, för att hämta ut pengarna, pratade jag med min kompis om detta, rätt uppspelt, förmodligen. Vi visste ju att hästen inte hade varit direkt hårdspelad, så vi funderade om det kunde bli tio eller kanske tjugo gånger i odds. Då vände sig killen framför mig och erbjöd mig en hundralapp för mitt insatskvitto. Det var mycket pengar för mig och det skulle ju ge en hygglig vinst för den kvällen. Jag tvekade, men jag sålde den inte. Gudarna måste ha gett mig ingivelsen att inte sälja, för McWhitney gav trehundratrettiosex i odds!!! Jag hade vunnit 672 kronor för mina två. Det var ju mer än två månadshyror!
Sen vände det, när jag nästan var klar med min fil.kand. Jag hade fått små inkomstkällor, till exempel att skriva i "Bowlaren", bowlingsportens rikstidning. Där skulle jag referera från Västerbotten, om seriematcher och tävlingar. Det gav inte mycket, men det var min första "stadiga" inkomst, eftersom tidningen gavs ut med tio nummer per år. Även om 140 kronor inte var någon förmögenhet, så täckte det ju kostnaden för min egen bowling mer än väl. Dessutom kände jag mig hedrad över förtroendet. Samtidigt satt jag i distriktsstyrelsen för Västerbottens Bowlingförbund och hade hand om division III, där vi själv spelade. Det gav ju inget i ekonomiskt hänseende, men det bidrog ju till att folk visste, vem jag var. Vilket ledde till andra små uppdrag. Och det fanns väl ingenting, som jag inte hade gjort på den tiden ...
Så småningom blev det ännu bättre, eftersom jag kunde utnyttja mitt modersmål till att ta jobb, där andra inte kunde konkurrera lika bra. Det fanns små översättningar, till eller från tyska, ibland bara på några rader, som inte heller gav mycket. Men återigen, det gav kännedom om att jag kunde klara sådana saker. En sommar hade polisen tagit en tysk, som hade kört rattfull - och de frågade om jag kunde tolka.
Till och med rattfulla tyskar förbättrade vår ekonomi
Det blev en dryg tusenlapp, även om det syns dåligt på kopian.
Läkemedelsbolaget Astra hade en fabrik i Umeå, som skulle installera nya förpackningsmaskiner, som de hade inhandlat från Tyskland. En tysk montör följde med, som skulle installera och ställa in maskinen. Jag fick tolka. Tack och lov gick den där maskinen sönder av och till.

Antingen var maskinen kass, eller montören - inte mig emot
Då fick Astra åter anlita en montör - och mig, som fick några timmar extra. Och dessa jobb var ju inte dåligt betalda. Jag tror att jag fick femtio kronor i timmen för tolkningen. Herregud, det var en förmögenhet!
Dessutom hade jag fått små vikariat på universitetet, som sommaren 1974 blev till en anställning på tyska institutionen, även om det bara var en tjänst på 25 procent. Jag fick också ge min första kvällskurs i tyska som cirkelledare. Ännu en någorlunda fast inkomst.
Redan till sommaren hade vår ekonomi förbättrats så mycket, att vi packade ihop barn och svärföräldrar och åkte ner till Wien. Och i november blev vi övermodiga och bytte lägenhet till en fyra.
När jag räknar ihop alla dessa spridda inkomster, kommer jag upp i nära nog 1500 i månaden. Tillsammans med våra båda studielån blev det närmare 3000 i månaden. Det levde vi rätt hyggligt på - äntligen.
Men ack, den som glädjer sig för tidigt ... Storebrors ögon fastnar genast på syndaren. Det ramlade en skrivelse ner i brevlådan av allas vår älskade CSN (Centrala Studiestödsnämnden - för den lycklige, som aldrig hade någonting att göra med dem). Jag hade tjänat alldeles för mycket, så att jag förväntades att betala tillbaka 1200 kronor omedelbart.
Nu är det alltså sant, att jag inte hade haft en aning om att man inte fick tjäna pengar, om man uppbar studiemedel. Jag vet inte om det fanns brister i upplysningen, eller om jag hade sovit bort det. Hur som helst var det en otrevlig överraskning, det var ju ändå nästan lika mycket som jag slet för under en månad. Strax före jul dessutom. Nu har jag aldrig hyst en speciell ömhet i mina relationer till myndigheter och det är skönt att se, att jag redan då inte duckade och lydde. Här kommer utdrag från mitt svarsbrev, eftersom jag tycker att det är värt att bevaras till eftervärlden:
Jag har med yttersta bedrövelse erhållit Eder skrivelse ...
För det första svävade jag i lycklig okunnighet om studiemedelsnämndens rigorösa inkomstbestämmelser ... jag kunde helt enkelt inte tro att gränsen är satt till löjeväckande Kr: 3160:-/termin.
För det andra hade jag vid tidpunkten för min ansökan inte den blekaste aning om att jag skulle få - hör och häpna - en hel kvartstjänst vid Umeå Universitet ...
För det tredje övergår det mitt - måhända för knappt tilltagna - förstånd, hur man kan kräva att jag som familjeförsörjare med två barn ska kunna klara min försörjningsplikt mot min familj - ens på de Kr: 21060:-/år, som jag har till förfogande med hela studielånsbeloppet inräknat. Att man sedan kommer med förslag på återkrav, är - det förstår jag mycket väl - helt enligt studiemedelsnämndens förordningar, men icke desto mindre skratt- eller närmare gråtretande.
För det fjärde ... och då jag ... ingalunda hade trott det vara möjligt att sådant förslag till återkrav skulle kunna bli aktuellt i mitt fall ... så att jag tyvärr ser mig ur stånd att efterkomma återkravet.
För att få tillstånd en lösning, som båda parterna kan känna sig nöjda med, kan jag här nedan lämna några förslag:
1) Studiemedelsnämnden är mig behjälplig att få ett välbetalt arbete omgående - i så fall kan jag betala hela summan på en gång, eller
2) Studiemedelsnämnden granskar sina paragrafer och förordningar om det kan finnas någon möjlighet för mig att slippa detta återkrav, eller
3) Studiemedelsnämnden tar på sitt samvete att julklapparna för mina barn stryks, julbordet består av skarpsill och hårt bröd, samt att jag betalar dessa Kr: 1200:- med fyra kvartalsinbetalningar à Kr: 300:- i december, mars, juni och september.
Med uppriktigt intresse emotser jag ert svar och önskar alla handläggare, såsom även Centrala Studiemedelsnämnden som instans en riktig GOD JUL.

Jag fick till svar att jag skulle ha på mig ett helt år att betala tillbaka pengarna, utan krav på speciella tider för återbetalningen.

Senare blev vi i alla fall uppkörda av staten. När vi tog studielånet, var villkoret att lånebeloppet skulle räknas upp med 3,2 procent per år. När staten under inflationstiden på åttiotalet insåg att det inte räckte till, höjde man helt enkelt det ingånga avtalet till 4,2 procent. Det var en del som processerade emot detta, men utan framgång ...
Till sist ska det nämnas att det ju var tur att varken staten eller studiemedelsnämnden hade en aning om hur mycket jag verkligen tjänade. Och vi var givetvis också tvungna att vidta åtgärder. Nästa översättning, som jag utförde, hade Anne Marie som betalningsmottagare.


Men det gällde också att minnas vid deklarationen, vem som hade "tjänat" vad

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2018


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


22.8.2018 by webmaster@werbeka.com