DIKTER

PÅTÄND PÅ VERKLIGHETEN

När jag ser dig sitta där i ensamhet
tyst och stirra med kalla ögon -
när jag vet att du sitter och drömmer
om ett land som är bara för dig -
och det enda jag ser är ett levande lik
och jag vet att jag inget kan göra,
då börjar ett skrik i magen
som sprider sig genom min kropp
och plötsligt skriker jag till:
Om du ändå kunde bli hög på verkligheten!
Om du ändå kunde bli hög på dig själv, ditt liv!

Jag vill inte leva med en flummare,
ha en kompis som förstör sitt liv.
Du kan ju ändå inte leva med dessa vänner
som bara är hjärnspöken för mig.
Jag försöker förstå, försöker nå dig,
men jag kan inte längre försvara
att du struntar i allt som är viktigt
och ägnar dig åt en drog
där inget är konkret och riktigt.
Om du ändå kunde bli hög på verkligheten!
Om du ändå kunde bli hög på dig själv, ditt liv!

BETONGKLUMP MED LERA INUTI

Nu är jag rädd, jävligt rädd.
Jag vet vad han känner,
jag vet vad han vill,
jag vet vad han tänker, fast han inget säger.
Och i min mage blir det åter en betongklump som är hård och kall, nästan lugn,
men uppåt hjärtat lossnar livet ur min kropp.

Betongklump med lera inuti.

Betongklump som räddar mej.
Tårar, kalla händer och fruset skinn,
det är sånt jag står ut med,
bara betongklumpen räddar mej.
Om leran skulle rinna ut skulle jag bli mjuk och dö.

ÅNGESTENS BLOMMA

När du sitter i din ångestens borg,
när nojjorna sliter livet ur din kropp,
när vinguden blivit din ende vän -
Minns då att även bland dom värsta sopor
kan vissa vackra blommor ändå inte låta bli att slå ut.

TILL MITT FÖRFLUTNA

Visa mig nu vart det är jag ska gå.
Visa mig nu hur jag lever.
Titta på mig och tala om vem jag är.
Jag har träffat den jag vill leva med,
den jag vill ge allt,
den jag vill ge mitt liv och min kärlek.
Och vad är det du gör med mej,
vad är det för dolda krafter du visar,
du onda förflutna.
För alla dom frestelser du lockade mej till
och som jag föll för (Fan att jag gjorde det),
för allt strunt du lärde mej tala,
för allt det du lurade mej att tro på,
för att du aldrig lät mig känna -
för allt det ska jag nu straffas.
Du är grym, du bittra öde, som inte låter mej
behålla den ende jag nånsin älskat.
Har du någon enda handling att sona mitt brott,
någon enda utom den att mista min älskade,
så skynda dej att ge mej den.
Låt mej älska och älskas tillbaka!

"Carpe vitam"

Copyright Werbeka, Västerås, augusti 1996

Tillbaka till eller till

webmaster@werbeka.com