 DIONYSOS
Personalia:
"Fakta": Ursprungligen en vegetationsgud blev han alltmer vingud och därmed även de okontrollerade känslors gud. Redan på 1200-talet f.Kr. nämns hans namn på en Linear B-tavla från Pylos. Hans attribut är fallossymbolen, men även fikon och granatäpplen, liksom vinrankan och murgrönan. Hans romerska namn: Bacchus. Eftersom han var ännu en i raden av Zeus "oäktingar", uppdrog den svartsjuka Hera åt titanerna att döda Dionysos. De styckade och kokade honom, men han räddades av sin farmor Rhea, som gav honom nytt liv. Senare gick Dionysos ner i Tartaros och befriade sin döda mor, som Hera också hade på sitt samvete - om än indirekt. Semele togs sedan upp bland gudarna. Dionysoskulten hade förmodligen sitt ursprung i Trakien, men kom till Grekland även från Frygien. Den hade sin starkaste utbredning i Beotien och Attika, framför allt kvinnor uppskattade de extatiska orgierna i kulten. De mest beryktade var menaderna, som följde Dionysos på hans vandringar och som var i extas till den grad att de fällde vilda djur, slet sönder dem och åt dem råa. Men även människor fick sätta livet till. Under 500-talet f.Kr. lyftes Dionysoskulten till officiell status på många ställen, kanske främst för att stävja de mest avskyvärda excesserna. Myten: Det finns många myter, på grund av Dionysos popularitet även yngre sådana. En av dem berättar att Dionysos var på väg till ön Naxos, när matroserna kom på att de skulle sälja honom som slav. Då förvandlade han masten till en vinranka, lät murgröna gro överallt på båten, gjorde årorna till ormar och sig själv till lejon. När de vettskrämda matroserna hoppade i havet, förvandlades de till delfiner. © Bernhard Kauntz, Västerås 1998 Tillbaka till  eller till  |