HERAKLES DAGBOK
Vid skiljevägen


Idag hände en mycket konstig sak, som jag fortfarande inte vet om den var verklig, eller inte. Jag satt här vid vägskälet och vilade en stund, medan jag funderade om jag skulle gå till vänster eller till höger. När jag satt där i solen kom två tjejer ikapp mig, båda var rätt snygga, men mycket olika varandra.

Den ena var mörkhårig, hade mycket smink i ansiktet, för mycket för min smak, faktiskt, och bar en dräkt, som var så genomskinlig, när solen föll på den, att hon lika gärna hade kunnat gå utan den. Inte behövde hon skämmas för sina behag heller. Det var hon som började prata.


Batoni: Herakles vid skiljevägen
"Hej, Herakles", sa hon och jag blev förvånad över att hon visste mitt namn, vi hade nog inte träffats förut, annars skulle jag säkert ha kommit ihåg henne.

"Det var bra att vi träffas här", fortsatte hon, innan jag hann säga något. "Jag vill nämligen bjuda dig att följa mig på vägen. Jag kan lova dig att du inte kommer att ångra dig. Jag kommer att se till att du får ta del av allt överflöd som natur och människor kan bjuda på."

"Nja, du förstår att jag inte följer med främmande kvinnor", skojade jag och hon log så att jag smälte. "Du får nog först berätta vad du heter, åtminstone."

"Ojdå, kärt barn har många namn", svarade hon, fortfarande leende. "Förlustelse eller - för mina vänner - Lusta eller Lycksalighet är några av namnen som mina följeslagare ger mig."

"Tjafs", bröt då den ljushåriga tjejen in. "Tala om dina rätta namn istället. Liderlighet, laster och lättja, vad sägs om det?"

Den ljusa var också fin, med en mer naturlig utstrålning och hon verkade lite lugnare till sättet, även om hon tog i just nu.

"Vem är du själv, då", frågade jag henne.

"Jag är Dygden", sa hon, "och jag kan inte lova dig lättsinnets väg genom livet. Följer du i mina spår, så lär du behöva jobba för dina framgångar. Vill du nå berömmelse, måste du göra dig förtjänt av den först. Men det jag bjuder dig är säkrare värden än vad hon där har att komma med."

"Ska du säga, din torrboll", gav då den första tillbaka. "Du vet ju inte vad det är att leva livet, du som är så full av nit och pliktkänsla. Askes och späkning är det hon vill bjuda dig på, Herakles. Berömmelse och ära, ha! Tacka vet jag en god måltid och några glas vin till."

"Just det", svarade Dygden spotskt. "Du vet ju själv inte ens vad en god måltid är, för att du äter ju innan du ens är hungrig och känner därför inte den tillfredsställelsen som maten ger. Och när du dricker för mycket och ojar dig dagen efter, så är väl inte det heller något att sträva efter." Hon skakade på huvudet och vände sig sedan till mig. "Valet är ditt, Herakles. Det är du som måste ta ansvar för ditt eget liv."

Sen vet jag inte vad som hände. Jag måste ha somnat, för jag vaknade alldeles nyss vid den här stenen och av tjejerna syntes det inte ett spår. Jag börjar ju faktiskt fundera på om jag inte har drömt alltihop. Fast jag skulle kunna svära på att de var verkliga - jag hörde ju deras röster och till och med kände lukten av deras parfym.

Hur det än må vara, jag har bestämt mig för att sticka iväg till Kithairon-berget nu. Där lär det finnas ett lejon som ställer till besvär för bönderna i trakten. Få se, om jag inte kan ta itu med besten. Om jag ska dit, så måste jag nog ta den vänstra vägen - den verkar vara lite smalare än den andra....


Bernhard Kauntz, Västerås 1998
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com