HERAKLES DAGBOK
I HUSARREST


Tänk att kung Kreon skulle ta så illa upp. Jag menar, jag förstod ju att jag hade gått lite väl långt, när jag förlöjligade sändebuden från Orkomenos och visst är det riktigt att situationen kan leda till större bekymmer, om nu minyerna skulle börja ett krig av den anledningen. Men jag tycker också - i all underdånighet - att Kreon är lite feg. Vill de slåss, så må det väl vara, då får vi en chans att besegra dem och att slippa betala nästan femtio års tribut.

"Du glömmer, unge man", hade han svarat mig, när jag påpekade min synpunkt, "du glömmer att vi enligt fördraget inte får lov att äga eller bära någon rustning ens. Hur ska vi då kunna bjuda på motstånd?"

Och visst, det är ju sant, det är ett bekymmer. Fast sen igen, det förbudet hade man också kunnat kringgå, bara man hade börjat tänka på lösningar i tid. Ett års tribut väger väl upp en rustning till varenda karl i Thebe, som är i stridbart skick. Man hade kunnat låta dem tillverkas i någon av grannstäderna och lägga dem på lager där också, om man nu var rädd för att ta hem dem. Då hade man bara behövt hämta dem nu och hade kunnat bjuda minyerna på en lustiger dans. Till exempel. Det hade varit mycket bättre än att kasta mig i fängelse. Nåja, fängelse och fängelse... Inlåst är jag ju för all del, men man kan ju knappast jämföra ett av palatsets gästrum med ett fängelse. Det är ju ganska bekvämt här och mat och dryck saknas inte heller för den delen.

Han skulle tänka på saken och se vad man kunde göra, sa Kreon som avslutning. Det var i förrgår. Jag får väl vänta och se vad han kommer fram till - bara det inte vore så infernaliskt tråkigt här!

* * * * * * * * * *

Oh, lycka! Detta är den underbaraste dagen i mitt liv! Jag kan inte fatta att det är sant! Jag skulle kunna riva hela rummet av glädje - fast det vore väl dumt. Men jag är så upprymd! Hon har varit här, min älskade Megara! Hon är den modigaste och sötaste och snällaste och listigaste tjej som överhuvudtaget finns på denna jord. Jag vet inte, hur hon bar sig åt för att överlista eller muta fångvaktaren - men i alla fall var det hon själv, som kom med maten till mig.

Jag trodde inte mina ögon, när dörren gick upp och hon stod där, leende och ganska röd om kinderna och med en bricka i de fina, smala händerna. Jag måste ha sett ut som ett fån, oförmögen att röra mig, stirrande på henne, som om hon var en vålnad. Hon gick, nej, hon skred fram mot bordet och ställde ner brickan, sen vände hon sig emot mig. Och hennes röst sen! Den ljöd så ljuvligt som ett helt spel av silverklockor, gungande i vinden.

"Jag kom bara för att tala om att jag tycker det var bra, det du gjorde mot minyerna", sa hon. "Jag tycker att det var modigt och tappert gjort - och det finns fler bland Thebes ungdomar, som tycker så, om mina underrättelser är korrekta." Sa hon. Så log hon igen och jag råkade titta i hennes mörka ögon. Och vid Zeus och Apollo och hela Olympens befolkning, det fanns en magi i dessa ögon, som berövade mig det lilla vett jag hade kvar.

Jag kastade mig på knä framför henne, omfamnade hennes ben och blev berusad av doften av hennes hy. Jag bedyrade henne min kärlek, tror jag, för jag kommer inte ihåg vad jag sa, jag var bara känsla. Jag vet inte heller hur länge jag höll på så där, jag hade förlorat alla begrepp. Till slut nuddade hon med sin hand vid mitt hår.

"Jag måste gå nu", andades hon, "jag får inte vara borta för länge."

Omtöcknat öppnade jag min famn och såg henne fjärma sig fjärilslätt. En liten böjning av handen och ett sista leende i dörren, sen försvann hon och med henne solens glans.

Men - vad kan mitt hjärta begära mer? Mina tvivel har skingrats, min dröm har blivit sann! Hon tog risken att smyga in till mig och hon kallade mig modig och tapper! Megara, jag är Din för evigt.

* * * * * * * * * *

Idag kom farsan på besök, ja, jag menar Amfitryon alltså. Han hade sitt "Har jag inte sagt åt dig hundra gånger"-ansikte, men han sa faktiskt inte ett ord om förhastade gärningar eller om att styra sina känslor och så...

Men han berättade istället andra otrevliga saker. Kung Erginos hade skickat nya härolder och lät hälsa att han var beredd att glömma incidenten, om Kreon var villig att betala dubbel tribut i år, samt att utlämna den fräcke gärningsmannen, med andra ord mig.

"Och om han gör det, om han överlämnar dig till minyerna", sa Amfitryon med låg röst, "då ska du inte ha några illusioner. De kommer att släpa dig till Orkomenos, utsätta dig för all slags tänkbar skymf och sedan avrätta dig."

Det hade jag kunnat räkna ut själv också. Och jag måste ju tillstå att jag kunde komma på bättre alternativ... Kreon hade bett om ett dygns betänketid, i morgon vid middagstid skulle han lämna besked. Kanske skulle det bli min sista natt i Thebe, kanske sista gången jag träffade Amfitryon. Genom varenda por kände jag förtvivlan krypa in i kroppen.

"Men han kan väl inte bara finna sig i en sån behandling", skrek jag rakt ut. "Dubbla tributer! Det skulle ju innebära att hela Thebe svälter i vinter!"

"Det må vara så", svarade Amfitryon. "Men han riskerar ju att Thebe utplånas och att befolkningen säljs som slavar istället, om han inte ger med sig. Det är nog många som skulle föredra lite svält, kan jag tro."

Han såg på mig allvarsamt. "Men jag ska inte förneka att det finns röster, som backar upp dig och som tycker att det skulle vara ett bra tillfälle att ge igen. Jag hör nog till dem, men det är framför allt de unga, som stödjer dig och bland dem är det främst Ifikles, som ropar på vedergällning. Det är nog därför Kreon ville ha betänketid och inte lämnade ut dig rakt över." Han harklade sig. "Ifikles har också ett förslag hur man skulle kunna skaffa sig rustningar, men det är också en tveeggad sak..."

"Vaddå, menar du?"

"Han tycker att vi skulle kunna ta rustningarna som hänger i templen, som våra förfäder har vigt åt gudarna."

"Ja! Självklart!" Jag sken upp.

"Nej, nej, så självklart är det inte alls. Man kan inte bara gå och skända templen och ta det som rättmätigt är gudarnas. Det skulle ju kunna framkalla deras vrede och vända krigslyckan emot oss."

Det var ju sant förstås. Men det skulle ju trots allt ge oss mycket bättre chanser. Ändå sen Amfitryon lämnade mig, har jag funderat fram och tillbaka. Jag tycker nog att vi borde pröva. Om vi lovar att hänga tillbaka rustningarna, så plundrar vi ju inte templen, utan då lånar vi dem ju bara till en god sak. Det vore i alla fall bättre än att bli ledd till slakt som en annan get.

* * * * * * * * * *

Oh Gud, eller rättare sagt Gudinna! För även om jag är alldeles omtumlad, så tror jag att det var Pallas Athena som var här. Visserligen hade hon en ynglings gestalt, men jag hörde tydligt att en uggla hoade utanför fönstret, medan hon var härinne.

Nu kan det inte gå fel längre, nu måste även Kreon inse att det är Gudarnas vilja att vi ska slåss! Denna underbara rustning, som hon skänkte mig, måste vara bevis nog även för den störste tvivlaren.

Vilken upplevelse! Jag hade nog redan somnat, för när jag vaknade, så stod han/hon vid sängen och talade till mig.

"Var inte rädd, Herakles, jag vill dig inget ont. Jag har kommit för att överlämna några hjälpmedel, så att du kan slutföra det värv som du har börjat."

Jag var fortfarande alldeles för sömndrucken för att fatta vad hon menade, jag såg bara att det var en ståtlig ung man, som nu med en gracil handrörelse pekade mot bordet. Och då såg jag att det blänkte till i skenet av talgljuset.

Och medan jag ansträngde mig för att se lite bättre och koncentrerade blicken mot bordet, passade hon på att försvinna igen.

Men vilken rustning jag hittade på bordet. Från hjälm till skenbenskläder finns allt där, nästan ofattbart vackert bearbetat. Och skölden sen! Bronsplåt varvat med styvt, men ändå elastiskt skinn, i fyra lager! Den måste vara ogenomtränglig för jordiska vapen. För att inte tala om gorgonhuvudet av silverbeslag på framsidan - bara det måste ju sätta skräck i en motståndare. Jag undrar om inte Hefaistos har haft ett finger med i arbetet här....

Hur det än må vara med det - när en Gud förser mig med en sådan utrustning, måste det vara bevis nog för att de stödjer vår sak, då kan de inte heller ta illa upp om vi lånar de helgade rustningarna i templen. Det måste även Kreon ha klart för sig.


Bernhard Kauntz, Västerås 1999
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com