HERAKLES DAGBOK
SEGER?


Orkomenos finns ej mer, Erginos är död, vi har segrat. Segrat? Vi har kämpat, vi har slagits, vi har dräpt och vi har varit starkare. Vi har nått vårt mål, att inte längre vara beroende av en främmande stad, att inte behöva betala tribut längre. Ändå har jag svårt för att känna någon glädje, jag är mest utbränd...

Oh nej, det är inte så att jag ångrar allt det här, hade inte vi vunnit, skulle minyerna har gjort likadant mot oss, då skulle vi - de som överlevt alltså - gå fjättrade nu, med den muntra utsikten att bli sålda som slavar. Då skulle Thebe vara förstört och nedbränt, då skulle våra barn gråta efter sina fäder. Fast många av dem får nog gråta ändå, så "segrat" vi har. Och hör inte även jag till denna skara, om än jag inte är barn längre?

Fast stilla dig, mitt sinne, och låt mig berätta i den ordning som det har hänt.

När jag väl hade fått rustningen av gudarna, var det en barnlek att övertyga kung Kreon om att vi måste våga befria oss. Med hjälp av hans påbud, men inte minst tack vara Ifikles upprepade brandtal, var vi snart en ansenlig skara, som tyckte att minyerna hade fått bestämma tillräckligt länge. Stort jubel utbröt på torget, när Kreon tillkännagav att vi fick använda de rustningar och vapen, som fanns i templen, helgade åt gudarna av våra förfäder. Och sannerligen var detta en avsevärd mängd, som vi samlade på oss på så sätt. Optimismen stegrades ytterligare.

Redan dagen efter gav vi oss iväg under Amfitryons ledning. Men även om vi hade lyckats rekrytera närmare tusentalet kämpar, förstod vi att vi skulle vara långt underlägsna till antalet. Därför var det omöjligt att gå rakt emot Orkomenos för att utkämpa slaget där, eller var som helst i öppen terräng för övrigt. En dryg dagsvandring mot norr, inte så långt från stället, där jag hade träffat Erginos sändebud för första gången, finns dock en liten höjd på ömse sida av vägen, som motståndarhären måste passera. Där slog vi läger och Amfitryon förklarade sin plan.

Tillsammans med en mindre styrka skulle jag bevaka passagens utgång mot Thebe, på så sätt hejda minyernas framfart och se till att ingen slapp igenom. Eftersom öppningen på denna sida var rätt så smal, skulle den säkert kunna försvaras av ett tiotal, men jag fick ändå femtio man, så att vi skulle kunna turas om.

Amfitryon, som - trots att han var fälttågets överbefälhavare - insisterade på att själv köra Ifikles stridsvagn, skulle tillsammans med en lite större styrka bevaka den andra sidan, alltså ingången till grytan och stänga till, när minyerna hade gått in i fällan. Hos honom samlades alla stridsvagnar, eftersom de måste kunna agera kvickt, när det var dags. Det stora flertalet mannar skulle bestiga höjden och därifrån ha fritt sikte för att förgöra den fientliga hären under sig.

Medan vi väntade hade vi möjlighet att preparera terrängen, för att förbereda ytterligare fällor och förbättra de naturliga skydden som fanns. När våra spejare siktade kung Erginos här fyra dagar senare, var vi förberedda till sista i-pricken.

Och till att börja med gick allting precis som beräknat. Minyerna verkade tydligen inte ens ha en tanke på att vi skulle kunna bjuda på motstånd. De hade visserligen skickat ut en mindre förtrupp, som vi lät passera och tog hand om först när de hade kommit ut ur dalgången, så att inga spår skulle kunna avslöja oss. Men sedan spatserade hela hären i god marschordning rakt in, dit vi ville ha dem.

Vi hade order om att vänta i det allra längsta, innan vi anföll, för vi räknade med att de främsta av motståndarna i sin överraskning helt enkelt skulle vända om, vilket skulle öka förvirringen ytterligare. Och kunde vi få dem att göra det inom räckhåll för våra pilar, skulle vi sedan lättare kunna hjälpa till att attackera.

Återigen hade vi kalkylerat rätt. Jag gav signalen till attack, när första ledet bara var knappa tio meter från det trängsta stället. Då rullade vi ner två stora runda stenar från bergväggen, för att minska den öppna terrängen ännu mer, medan jag med några utvalda stängde till passagen helt. Och mycket riktigt var den första reaktionen hos de främsta att vända om. Fast det är inte så lätt när man bakom sig har kamrater som tränger framåt.

Dånet av våra rullande stenar var samtidigt signalen till vårt folk på bergsryggen att gå till attack. De hade i sin tur radat upp stora klippblock som de nu välte ner i en första våg och som gjorde förödande verkan nere i sänkan. Samtidigt med stenarna nådde den första skuren av pilarna våra motståndare och sedan blev det aldrig någon fråga om utgången. Åtminstone inte på vår sida av dalen.

Jag förlorade inte en enda man ur min styrka och våra kämpar på höjderna fick väl knappt heller en skråma ens. Det var värre vid andra öppningen, där en gråtande Ifikles mötte mig och pekade mot stridsvagnen en bit längre bort.

"Far är döende", sa han och knöt ihop nävarna hårt. Förskräckt sprang jag de få stegen till vår kärra och möttes där av en ohygglig syn. Vit och blodlös i ansiktet låg min älskade far i vagnen, med ett klaffande hål i sidan och en stor rödbrun fläck under sig. Jag svalde och svalde och kände hur tårarna började rinna ur ögonen. Som i en film såg jag min uppväxttid rusa förbi och överallt fanns Amfitryons förmanande, skrattande, påhejande eller ögonbrynsrynkande ansikte i bakgrunden. Så mycket hade denne man gjort för mig och så lite kunde jag göra för honom nu.

Jag omfamnade Ifikles tigande och vi drog ny styrka ur varandras tillvaro. Det hade sett så bra ut, berättade han tyst en stund senare. Minyerna hade marscherat in i säcken, men de hade varit för många. Några vagnar och kanske ett hundratal man hade varit kvar ute på slätten, när vår attack började.

"Far var ju tvungen att göra något", sa Ifikles. "Han kunde ju inte låta dem komma ut som redan hade hunnit in. Så han skickade halva styrkan mot dem som ännu var fria och försökte att stänga till med andra halvan. Problemet var att vi då kom i kläm och angreps från båda sidorna. Vi förlorade ungefär hälften av våra män, men det var nog inte mer än ett par hundra man som lyckades komma undan heller."

Han skakade på huvudet. "Inte vet jag heller, hur det gick till, när far blev träffad. Jag hade ju fullt upp med att hålla uppsikt över båda sidorna. Det hände, när han såg ett utbrytningsförsök på andra sidan. 'Håll i dig', ropade han till mig och satte redan av i full galopp, tvärs genom det tjockaste slagsmålet. Jag försökte skydda oss båda med skölden mot anfall ifrån dalsidan. Men innan vi hade hunnit helt över hörde jag en duns och kände hur hästarna blev tygellösa. Då hörde jag också redan hur far skrek: 'Ta tyglarna'. Jag styrde ut ur det värsta, innan jag kunde bry mig om honom."

På nytt sköljde tårarna ut över Ifikles kinder. Hjälplöst lyfte han händerna åt sidan och lät dem falla ner igen. "Jag kunde inte göra något, Herakles. Det var en lans som hade trängt in i rustningen bakifrån, just i skarven, där bröstplåten slutar. En gång på tusen händer sånt. Och han låg där och jag såg livet rinna ur honom och kunde fortfarande inte göra något. Jag försökte klämma till såret, men det gjorde nog knappt någon nytta. Far var vid medvetande ännu, han såg på mig och viskade: 'Sköt om er, pojkar. Ta hand om mamma.' Sen stängde han lugnt ögonen, utan jämmer och utan att klaga. Bara den hopbitna munnen visade, hur ont han hade."

* * * * * * * * * *

Vi samlade hären till ett kort rådslag och bestämde att Ifikles skulle ta ett tiotal vagnar och några man för att köra hem våra sårade och döda, samt det fåtal överlevande minyer, som vi hade tagit till fånga. Resten av oss var fortfarande stark nog för att förfölja dem som kom undan, samt för att marschera mot Orkomenos.

Bland alla de stupade minyerna fanns det gott om vapen och rustningar, så att alla våra mannar kunde förse sig med det de behövde. Nu var vi välrustade i ordets sanna bemärkelse. Och kung Erginos fortsatte att göra misstag. Istället för att bomma igen staden och använda den som fästning, valde han att möta oss på öppet fält. Visserligen hade han lyckats uppbåda dubbelt så många kämpar som vi var, men de flesta i hans här var gamla gubbar eller skägglösa ungar. De slagkraftiga mannarna hade redan stupat i vårt bakhåll.

Slaget utanför Orkomenos tog inte mer än ett par, tre timmar. Då föll Erginos själv och resten gav upp. Vi garanterade dem fritt avtåg ur staden under resten av eftermiddagen - tills mörkret föll skulle vi hålla vapenvila och inte heller ta fångar. De skulle få ta med sig mat och personliga tillhörigheter i obegränsad omfattning, dock inga värdeföremål. Vi satte upp vakter vid varje stadsport för att kontrollera uttåget. Och vi blundade med båda ögonen för dem som inte hade hunnit ut ur staden vid utsatt tidpunkt. Det förekom inte heller några allvarliga incidenter, såvitt jag vet.

På senkvällen var vi ensamma i staden. Vi stängde portarna, satte ut nya vakter vid dem och bland den kvarlämnade boskapen offrade vi en hekatomb åt gudarna på marknadsplatsen. Naturligtvis länsades en och annan vinkällare också och firandet pågick hela natten.

De två närmaste dagarna gick åt till att leta reda på allt av värde och att samla krigsbytet på torget. Jag förvånades över rikedomarna som kom i dagen. Å andra sidan får man ju inte glömma att vi själva hade bidragit till dem i dryga femtio år, så det var egentligen inte mer än rätt att vi tog tillbaka det som var vårt. På den tredje dagen förberedde vi hemresan. Innan vi gav oss av skulle vi sätta eld på palatset, inte av speciell illvilja, utan mera symboliskt. Tyvärr tog vi i lite för mycket och sedan hade vi inte ork eller vilja nog att kämpa emot elden, så nästan hela staden brann ner...

Nu, när vi har slagit vårt första läger för kvällen, en halv dagsresa från det som en gång har varit Orkomenos, ser jag fortfarande röken stiga i skyn långt borta vid horisonten. Jag har blivit smått förmögen av krigsbytet, men det finns större värden i livet, tror jag. Därför jag ska bygga ett tempel åt Zeus, min "riktiga" far, hemma i Thebe, som tack för att vi hade gudarnas stöd i denna strid. Jag har också fått ärebetygelser, såsom anförare av den här hopen - och visst, det är smickrande, men det är oförtjänt, för att var och en som gjorde sitt bästa i kampen är värd lika mycket som jag.

Jag känner mig utbränd, som sagt, och till och med lite skyldig, trots vår seger, som är viktig för Thebe och som inte ska förringas. Men hade inte jag satt igång det här kriget, skulle Amfitryon och många, många andra fortfarande vara vid liv - och vad kan väl väga upp detta?


Bernhard Kauntz, Västerås 1999
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com