HERAKLES DAGBOK
FAMILJELYCKA


Igår kväll hittade jag min gamla dagbok. Resten av dagen gick åt till att läsa mina anteckningar från den tiden, det var faktiskt rätt roligt. Det är ganska länge sen jag skrev det där och idag kan jag inte låta bli att småle åt mina egna ord. Ändå blev jag så pass engagerad, att jag tror att jag ska fortsätta skriva ner några anteckningar, det kan ju vara kul att läsa när man blir gammal. Fast först ska jag försöka att kort sammanfatta vad som har hänt sen dess:

Först och främst ska det noteras att Amfitryon fortfarande lever. Ifikles påstår att gudarna måste ha ingripit, annars hade han inte kunnat överleva transporten hem. Jag är väl böjd att hålla med om det, eftersom jag inte trodde att han skulle kunna klara en timme till, när jag sist såg honom, liggande i vår stridsvagn. Men när jag kom hem från skövlandet av Orkomenos var han fortfarande vid liv, om än inte mycket mer. Men han blev bättre och bättre och två veckor senare kunde han redan sitta upp i sängen. Och bortsett från det fula ärret i sidan är han helt återställd idag.

Kung Kreon var naturligtvis mäkta förtjust över utgången och han visste knappt till sig av tacksamhet. Han ville överösa mig med gåvor, men jag påpekade att jag hade fått tillräckligt med världsliga ting efter plundringen av fiendestaden - så att jag verkligen inte hade behov av ännu mer bråte. Nå, fullt så brysk var jag nog inte, men han förstod andemeningen.

"Nåväl, Herakles", mullrade då kungen med sin basröst, "önska dig då någonting, precis vad du vill ha och jag ska uppfylla det om jag bara kan."

Det var läget. Det fanns ju bara ett. Jag ställde mig på knä för att slippa titta ner på honom hela tiden och sa:

"Då, min kung, ber jag att få anhålla om Megaras, Er dotters hand."

Det kom nog som en överraskning för honom. Han behövde en stund för att smälta orden och jag hann fundera på om han tyckte att jag var en för stor bråkstake för att bli hans svärson, men han kunde ju inte gärna backa från sitt ord inför allt folk som fanns där i audienssalen. Fast när de hade hämtat Megara och han såg hur hon kastade sig i mina armar, blev han genast mycket lugnare.

På våren därpå gifte vi oss, jag kan bara inte beskriva hur lyckliga vi var, ja är, för den delen. Nu har vi barn, två fina pojkar och en till på väg. Jag älskar dem verk- Herregud, vad var det där? Det är en jordbävning igen! Otroligt, vad mycket sånt det händer nuförtiden, och konstiga tecken är det i skyn ibland, man kan ju tro att världsundergången är nära....

Men, som sagt, jag älskar verkligen mina grabbar och de tycker nog också om sin pappa. Fast det är ju ingenting mot Ifikles äldste, Iolaos, han formligen avgudar mig ju. Rätt lustigt att de är så lika varandra, mörkbrunt, motsträvigt hår och bruna ögon har de också allihopa - de perseidiska dragen slår igenom rätt bra.

Megara är en underbar kvinna och en lika underbar hustru - men det visste jag väl, annars hade jag väl inte fallit för henne. Hon är alltid glad och snäll med barnen, fast hon ändå sätter klara gränser för dem. Och hon förstår mycket väl att jag behöver lite frihet ibland, hon kan till och med uppmuntra mig till att dra ut på jakt, när hon märker att jag börjar bli otålig och rastlös. Och hon gnäller inte heller om Ifikles och jag får för oss att gå på krogen någon gång. Hon är underbar också på andra sätt - men jag vill inte vara alltför indiskret....

Annars har det väl inte hänt så mycket, det har varit en mycket lugn och skön tid, som vi har haft tillsammans och jag hoppas sannerligen att det fortsätter så här i alla våra dagar.

Jo, förresten, templet måste jag ju nämna, det som jag lät bygga med krigsbytet från Orkomenos. Det står färdigt nu, till Zeus ära, ståtligt och grant, 16 kolonner långt. Och ändå har jag kvar rikedomar så att det räcker mer än väl för oss, så jag har sannerligen ingenting att klaga på.


Bernhard Kauntz, Västerås 1999
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com