HERAKLES DAGBOK
ETT ÄRORIKT UPPDRAG


Idag hade jag gått ut i skogen för att skjuta en hare till middag och jag var redan på väg hem efter jakten, när jag kom ut på en glänta. Där hejdades jag av en ståtlig ung man. Jag kände genast igen honom, för det var i samma förklädnad som Athena hade kommit till mig, när jag satt inlåst i kung Kreons palats. Förvånad stannade jag medan ynglingen pekade på ett kullfallet träd och inbjöd mig till att ta plats. Det jag fick höra sedan sände sannerligen åtskilliga gånger rysningar genom hela min kropp.

"Var inte orolig, Herakles, jag kommer med hälsningar från din far", började gudinnan. "Han har valt ut dig bland de dödliga för att göra honom - och alla oss gudar - en tjänst."

"Va?" Nu var jag ändå tvungen att säga emot. "Hur skulle jag kunna göra er en tjänst? Hur skulle jag kunna göra någonting, som inte ni kan göra hundra gånger bättre?"

"Lugna dig lite, så ska jag berätta för dig", log Athena. "Men först ska jag öppna dina sinnen, så att du inte far illa av att se oss, som vi verkligen ser ut. Då kan jag också slippa förklä mig, när vi pratas vid. Blunda nu."

Jag gjorde som hon sa och kände hur hon rörde vid min panna. Ögonblickligen började det snurra i mitt huvud och jag var glad att hon hade bett mig stänga ögonen innan. Fast efter en stund stannade mitt huvud till och Athena sa att jag fick titta igen. Jag kisade försiktigt, men sen spärrade jag plötsligt upp ögonen allt jag kunde, när jag fick syn på henne. Hade den unge mannen varit vacker, så såg hon i sin riktiga gestalt faktiskt gudomligt ut - vilket ju egentligen inte är så konstigt. Vilken utstrålning! Vilken personlighet! Och dessutom i full rustning, precis så som våra statyer i templen visar henne. Bara den glänsande hjälmen var ett underverk att skåda. Och sannerligen satt det inte en uggla på hennes axel... Men hon lämnade mig inte så mycket tid till att stirra på henne, för hon fortsatte genast med sitt ärende.

"Du vet ju, Herakles, att vår gemensamma far störtade sin far och med honom resten av titanerna, som då härskade över världen, eller hur?" Jag nickade och min halvsyster (ja, det var faktiskt hon, som förde det på tal) förklarade vidare:

"Zeus skickade ner de gamla gudarna till Tartaros, en del av underjorden, där de sitter fast och inte kan komma loss - så dem har vi inget att frukta av. Fast Gaia, jordmodern och vår farfars mor, är inte alls förtjust över att hennes barnbarn behandlade hennes barn så illa. Men eftersom hon inte kan ändra det, har hon hittat på ett annat sätt att ta hämnd. Redan före titanerna hade hon nämligen fött en mängd andra barn - fast det är fel att kalla dem för barn. De liknar mest monster, några av dem har hundra armar, en annan har ormar till ben och vad vet inte jag allt. De har förbannats till Erebos, som ju är en annan del av undre världen."

Hon såg på mig igen, för att kolla om jag hängde med och när jag nickade, fortsatte hon:

"Problemet är bara att vi inte kan hålla fast dem där. Och vi vet att Gaia har hetsat upp dem emot oss, att de ska bryta sig loss och driva oss ifrån Olympen. Och nu är det snart dags. Du har väl själv märkt att det händer underliga saker, att jorden skakar mycket ofta numera och att flodvågor slår in långt över stränderna. Det är giganternas kamp för frihet, som ligger till grund för allt det där. Och när de väl lyckas bryta igenom, kommer de att storma upp mot Olympen. Det blir inte roligt."

Hon tystnade och jag förstod att det inte skulle vara så roligt att ha en massa monster springande runt på jorden. Men jag kunde för mitt liv inte förstå vad allt detta hade med mig att göra. Därför sa jag:

"Jag tycker att det låter otäckt och jag önskar er all lycka till, när ni slåss mot monstren. Men var skulle jag komma in i bilden?"

"Jo, du förstår", sa Athena, "vi har rådfrågat ett orakel om hur det kommer att gå i denna revolt. Och svaret blev, att vi bara kan vinna om vi har en dödlig på vår sida, bara då kommer vi att kunna förinta giganterna."

"Ja, men...", började jag, men hon avbröt mig.

"Och då har vår far valt ut dig. Du får hjälpa oss."

Det var tur att jag redan satt. Jag visste inte vad jag skulle säga heller. Varför just jag? Det finns så gott om hjältar i vårt gamla Grekland, då kunde farsan väl ha tagit någon annan? Men man ska väl inte säga emot sina föräldrar, förresten tror jag inte att det hade hjälpt heller. Därför frågade jag:

"Hur skulle det gå till, då?"

"Helt enkelt. Du följer med mig nu och sen hjälper du till att slåss."

"Nej, nej", protesterade jag, "det går inte. Jag måste hem med maten, de väntar ju på mig. Och sen måste jag väl också tala om för dem vart jag ska, så att de inte blir oroliga för mig."

"Det är inget bekymmer", viftade syrran bort mitt inlägg. "Det fixar vi. Vi både meddelar dem och ser till att de inte svälter ihjäl. Men det är bråttom nu, att du kommer med mig. Bråket kan börja när som helst och vi har en del förberedelser framför oss."

Som för att bekräfta hennes ord skakades marken av enorma stötar och ett dån hördes i luften, vars like jag aldrig ens hade kunnat föreställa mig. Så, det var väl bäst att finna sig i sitt öde.


Bernhard Kauntz, Västerås 1999
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com