Det är en rätt häftig känsla att sitta här i Olympen och att ha alla gudarna runt omkring sig hela tiden. Ja, just nu har jag ju inte det, förstås, för nu sitter jag på mitt rum och väntar på att det ska bli kväll. Men jag måste bara skriva ner några ord om hur den här dagen hittills har varit.

Bara åsynen av farsan är ju något utöver det vanliga, när man tittar på hans kraftigt byggda kropp, där varenda muskel syns. Det gläder mig att jag tydligen har fått ärva en del av hans yttre, även om jag aldrig skulle våga jämföra mig i övrigt. Zeus svallande, röda hår och hans yviga skägg är också värda att beskådas. Detta bidrar naturligtvis lika mycket till hans personlighet som de vildvuxna buskiga ögonbrynen eller hans dundrande röst.

Poseidon är honom så lik att han kunde vara hans dubbelgångare. Det enda som skiljer dem åt är Poseidons hår, som är mörkare och ligger i vågor. Fast med hjälp av en skicklig frisör skulle Poseidon kunna likna farsan som ett ägg ett annat. På Hades, den tredje brorsan, syns också släktskapet. Han är för all del lite mera dämpad till sättet och något mindre till växten. Sen tycker jag inte om hans bleka ögon, som verkar se rakt igenom folk.

När jag kom upp hit idag, tillsammans med Athena, skulle de tre just ha ett möte. Jag blev faktiskt lite sur på farsan för den skull. För när vi mötte honom, sa Athena:

"Titta, här kommer jag med Herakles."

Men han bara nickade åt mitt håll helt kort och svarade:

"Ta hand om honom, du, jag ska ha ett sammanträde med mina bröder nu." Och så gick han vidare.

Jag tycker ju att han kunde ha sagt "hej" åtminstone. Det är ändå han, som ville ha mig häruppe. Men å andra sidan är det klart att han har mycket att stå i just nu. Att jag är hans son är väl knappast något som gör mig speciellt intressant, det inser jag ju. Jag menar han har ju så många barn - och flera av dem är dessutom gudar; varför skulle han då tycka att jag var så framstående?

Fast jag förlät honom allt, när han senare kom förbi, bara för att hälsa på mig. Det var visserligen också helt kort, men det var enbart för min skull. Och det får man förstås ett lyft av.

"Tjena grabben", sa han då och slog mig på axeln, så att jag höll på att ramla in i väggen. "Kul att se dig igen, du har ju vuxit till dig ordentligt sen sist. Bra att du är här, vi lär behöva all hjälp vi kan få. I kväll ska vi ha stormöte, då ses vi igen. Känn dig som hemma så länge. Jag ska se till att någon kommer med en kopp nektar åt dig, då ska du få smaka på nåt riktigt gott."

Till avsked klappade han mig på kinden - fast jag trodde först att jag hade fått en örfil, innan jag såg att han log i all välmening.

Mycket riktigt kom det efter en stund en söt tjej och gav mig en mugg med en färglös, nästan eterisk vätska i. Jag smakade på den lite försiktigt, men oj, vilken känsla! Jag vet inte hur jag ska beskriva det, det finns inte ord för en så gudomlig upplevelse. Det närmaste jag kan komma, det är att jämföra med att stoppa en bit gravad lax i munnen och sen blanda den där med en slurk mild akvavit. Det är ju gott, men ändå bara ett klumpigt försök till beskrivning.

Tjejen som hade kommit med drickat, sa att hon var Hebe, alltså återigen en halvsyster till mig. Fast till skillnad från de flesta andra var hon ett av farsans äkta barn, som han hade fått tillsammans med Hera.

Vi pratade en bra stund med varandra och hade jättetrevligt. Hon var inte bara snygg, utan också mycket gladlynt och lättpratad. Vi skrattade en hel del tillsammans, medan jag drack upp min nektar.

Hon berättade historier om de andra gudarna, om hur Hermes hade lurat Apollon, då han gömde hans kor i en grotta; om hur Hefaistos fångade Ares och Afrodite, när de vänstrade tillsammans och om hur hon själv förlorade jobbet som Zeus munskänk, bara för att hon råkade halka en gång.... Men hon tog även det med ett skratt, helt otvunget och utan agg eller besvikelse.

Om jag inte vore så lyckligt gift med Megara, hade jag nog kunnat förälska mig på fläcken. Jag tyckte att det var väldigt synd, när hon måste gå, fast hon var tvungen att hjälpa Hera - av alla gudar - med en del bestyr.

På tal om Hera, hon är verkligen ett jättestort fruntimmer. Jag vet inte om hon är snygg, somliga skulle nog kunna kalla henne det. Hon har rätt stora, bruna ögon och lockigt, valnötsfärgat hår, som räcker en bra bit neråt ryggen och hon är trots sin storlek mycket välproportionerad. Men hon är bara inte min typ, det kan inte hjälpas.

Afrodite däremot är nog den vackraste kvinnan jag har sett. Hon äger en mystisk urkraft, vad beträffar utstrålning, som på en mycket intuitiv nivå måste tilltala vilken karl som helst. Det kommer till uttryck i hennes sätt att tala, i hennes sensuella utseende förstås, men inte minst i hennes rörelser, som är så gracila och kvinnliga.

Ojdå, jag skulle kunna sitta här hela dagen och beskriva alla dem jag har mött här, men jag måste ju tänka på att gå och lägga mig en stund, före stormötet i kväll. Man ska vara helt utvilad, när man måste slåss, och man vet aldrig, när det kan börja.....

Fast innan jag slutar måste jag bara berätta om hur snälla de har varit mot mig. Athena har tagit fram en ny, blänkande rustning åt mig, som helt enkelt är det vackraste som finns. Men det gäller ju de andra presenterna också. Av Hefaistos fick jag ett förgyllt koger och av Apollon pilar, som alltid träffar rätt, och av Hermes ett svärd som heter duga. Dess handtag är också förgyllt och minutiöst bearbetat, så att man knappt vågar ta i det. Dessutom är alla andra också snälla mot mig, alla ler och de flesta har några uppmuntrande ord åt mig.

Jag har också en teori om vad Athena gjorde med mig, när hon fixade så att jag kunde tåla gudarnas åsyn. Jag tror att hon gjorde mig mycket större, även om det är svårt att bevisa, för det finns ju inga referenspunkter här, förutom gudarna och deras föremål. Men jag är just inte mindre än någon annan av gudarna här och de måste ju vara jättestora, om man tänker på vad de kan och vad de gör, att Zeus födde Athena ur sitt huvud, till exempel. Eller också handlar det om något slags relativitet, att man upplever allt så som det behövs, med flytande gränser. Nja, jag vet nog inte - och nu har jag gäspat för femte gången, så nu är det dags för lite vila i alla fall. Det verkar vara jobbig att vara gudalik.

webmaster@werbeka.com