HERAKLES DAGBOK
DEUKALION


Hebe slevade i sig det sista av ambrosian och lutade sig tillbaka med ett förnöjt leende. Jag hade ännu inte fått i mig hälften av denna gudamåltid, ändå glödde jag invärtes, tyckte jag. Fast det var en mycket angenäm känsla, inte alls som när man är varm och svettig. Det senare blev jag hellre av att titta på min vackra halvsyster, som halvlåg där i soffan med uppdragna ben.

"Mår du bra nu", undrade hon och flinade, liksom för att visa att jag inte behövde svara. "Efter ambrosian är det lika bra att ta det lugnt en stund och njuta. Den tiden är som gjord för att berätta historier. Vill du höra en till?"

"Självklart", log jag tillbaka. "Jag skulle kunna höra dig berätta historier i all evighet."

"Hör, hör", retades hon, "vilka komplimanger lillbrorsan kastar omkring sig." Men jag såg på hennes min att hon var smickrad.

"Du kan väl berätta hur det gick till med syndafloden", bad jag henne. "Det var väl också ett straff för människorna, eller hur? Räckte det inte med allt elände som Pandoras ask ställde till med?"

"Nej, åtminstone tyckte inte farsan det. Fast du vet, jag tror att det var mycket en principfråga för honom, för att han ville övertrumfa Prometheus. Speciellt sen Prometheus hade börjat skapa själva människosläktet."

"Vaddå människosläktet?" Jag avbröt henne, för här hängde jag inte med. "Det hade väl funnits människor tidigare?"

"Njaeej." Hon drog på ordet, medan hon tänkte efter. "Vet du, egentligen var Pandora den första riktiga människan, som blev skapad. Visst, vi häruppe kallade alla som levde på jorden för människor, men egentligen är det fel, för de som levde där i början var ju titaner, precis som vi är egentligen. De hade ju samma rötter som vi. Fast Prometheus hade ju sett på, när Pandora skapades, så han började skapa fler människor av lera och han fick Athena till att ge dem liv. Och det gillade Zeus inte alls, han var väl rädd, att de nyskapade människorna skulle ha högre aktning för sin skapare än för honom själv. Så det var ett ständigt gräl mellan dem."

"Mhm, jag förstår", sa jag, fast egentligen var jag inte helt säker på att jag förstod. Jag skulle nog passa på och läsa lite i de gamla historieböckerna, när jag kom ner till jorden igen. "Och då såg han till att det blev en syndaflod?"

"Ja, mer eller mindre. Men han fick inte de andra stora gudarna med sig till att börja med, för att Prometheus bedrev nog en hel del lobbying. Så då bestämde sig Zeus - envis är han ju - att skaffa bevis själv och begav sig ner på jorden, själv förklädd till människa.
När han kom till Lykaons kungarike, mötte han bara hån av kungen och det trots att han till slut erkände, vem han var. Men det värsta var, att Lykaon slog ihjäl sin egen dotterson, Arkas, som Zeus hade avlat tillsammans med Kallisto, och serverade honom till middag. Zeus märkte naturligtvis vad som hade hänt och blev ursinnig. Han förvandlade Lykaon på stående fot till en varg. Själv for han raka spåret upp till Olympen igen och kallade till stormöte. Och med denna hemskhet i bagaget fick han de flesta med sig, om att mänskligheten borde utrotas."

Hebe var jättebra på att berätta. Hennes mjuka röst kunde förvandlas till kallt stål när det behövdes och betoningen gjorde också sitt. Hon sa till exempel 'på sssstående fot' och 'rrrraka spåret', för att få liv i berättelsen. Nu fortsatte hon:

"Först tänkte Zeus bränna ihjäl allt med sina blixtar, men de som var mindre heta än han, hindrade honom. Man var rädd att hela etern skulle fatta eld, och då skulle de ha varit färdigt för oss också. Då kom han på idén med vatten. Han snackade med Poseidon, som lovade hjälpa till med flodvågor, medan Zeus själv stängde in alla vindar, så att de inte skulle kunna skingra molnen. Bara Notus, sydvinden, fick i uppdrag att driva in molnen från havet och låta det regna oavbrutet."

Hebe gjorde en paus och skrattade lågt. Sen sa hon:

"Egentligen är det ju ingenting att skratta åt, men jag kan bara inte låta bli att beundra Prometheus, som hade hittat på en utväg här också. Han hade fått med sig stormötet om att han skulle få rädda sin egen son, Deukalion, och hans hustru Pyrrha, som för övrigt var Pandoras dotter. Zeus ville ju inte alls gå med på det, men då uppmanade Prometheus alla att hitta ett enda tillfälle, då någon av de två hade uraktlåtit att följa gudarnas påbud, eller en enda gång då någon hade varit orättfärdig. Ingen kunde påminna sig om något sådant, därför bestämde man att de två skulle räddas undan floden. Prometheus fick varna dem och ge dem i uppgift att bygga en båt."

Hebe reste sig från soffan.

"På tal om stormöte, det är nog på tiden att vi ger oss iväg dit. Kom, jag ska berätta resten på vägen dit."

Ute i korridoren hakade hon i sin arm i min och berättade vidare, medan vi gick:

"Det regnade i nio dagar och Poseidon skickade in massor med vatten över land, så att till sist bara topparna av Parnassos stod över vattnet. Där strandade också arken. När vattnet hade sjunkit undan och Deukalion och Pyrrha förstod att de var ensamma, blev de mycket olyckliga. De beslutade sig för att rådfråga Themis orakel, vad de skulle göra nu. Svaret de fick, var att de skulle kasta sin moders ben bakom sig. De funderade ett tag, men till sist kunde Deukalion tyda svaret. Deras mor var naturligtvis jorden och hennes ben måste vara stenarna, som låg omkring. De började alltså kasta stenar över axeln och ur dessa bildades nya människor. Av Deukalions stenar blev det män och av Pyrrhas kvinnor.


Beccafumi: Deukalion och Pyrrha

Senare fick de tillsammans en son på naturligt sätt, som de döpte till Hellen. Han blev sedan hellenernas stamfader. Till saken hör också att Zeus naturligtvis återupplivade Arkas, som så småningom ledde till en annan förveckling, men det är en helt annan historia."

Hebe pekade neråt korridoren.

"Där framme är redan stora salen. Det är väl bäst du sitter hos mig, så att du får lite trygghet och inte blir alltför ödmjuk bland alla andra gudarna..."

Det var ju precis det jag hade velat från början. Tacksam kramade jag om hennes arm, medan vi slog oss ner i de bakre regionerna av den än så länge nästan tomma salen. Bara en och annan nymf hade tagit plats än så länge.


Bernhard Kauntz, Västerås 1999
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com