HERAKLES DAGBOK
STORMÖTET


Sen dröjde det inte alls länge, innan salen började fyllas med folk. Hebe viskade namnen på alla som kom in genom dörren och talade även om vad de sysslade med. Jag var tacksam för det, men jag kunde bara minnas några få av namnen och ännu färre kunde jag dessutom kombinera med rätt person. Där fanns det flodgudar och bergnymfer, havsvarelser av olika slag, vindgudar, men framför allt naturligtvis de stora namnen, av vilka jag redan hade mött några. Där var återigen Hermes, med sina glada ögon, i vilka det alltid glittrade lite ofog, där fanns Ares i full bronsrustning med vippande fjädrar på hjälmen. Även Pallas Athena hade på sig sin rustning; hon satte sig längst framme hos den blygsamma Hestia, i grå kjol, som ändå hade hand om en av de viktigaste uppgifterna, nämligen att inte låta glöden slockna i människornas eldställen. Där kom Dionysos, som Hera tyckte lika illa om som mig, och snart var hela den stora salen fylld till sista platsen.

Och sen kom far in genom dörren. Sorlet, som hittills hade strömmat genom salen, tystnade plötsligt, alla huvuden vände sig mot vänster och hundratals par ögon följde Zeus på väg framåt, till podiet. Han höll en av sina åskviggar i handen och skakade den, när han ställde sig bakom talarstolen. Efter denna mäktiga inledning sade han:

"Gudar och gudinnor! Vi alla vet, varför detta stormöte har kallats ihop, Giganterna, stödda av Gaia, håller som bäst på att resa sig emot oss, och det är väl bara en fråga om timmar, innan giganternas kamp börjar. Vi har, som oraklet talade om för oss, all chans att segra i striden, men bara om en dödlig kämpar på vår sida. Därför har jag sänt efter en av de dödliga. Herakles, min son, kom fram!"

Nu fick jag sannerligen ont i magen. Vaddå? Skulle jag ställa mig vid hans sida, framför alla dessa gudar? Men jag hade väl inget val, så mycket mindre, eftersom Hebe redan knuffade mig i sidan.

"Nå, så gå då", fräste hon och en ny smäll hamnade på mina revben. På darriga knän reste jag mig och nu beklagade jag att vi hade satt oss så långt bak. För precis som innan vändes alla huvuden till vänster och hundratals par ögon följde mina, som jag tyckte, stapplande steg framåt. På trappan till podiet ramlade jag nästan, för att jag fastnade med tårna på ett trappsteg, men i sista sekund kunde jag parera missödet. Äntligen stod jag bredvid min far, men nu var jag tvungen att vända mig mot salen och stå ansikte mot ansikte med alla dessa gudar. En lätt känsla av svindel grep tag i mig och jag var tacksam för att Zeus lade armen kring mina axlar och på så sätt gav mig lite stöd.

"Min son - Herakles", annonserade min far nu med dramatik i rösten, medan han pekade på mig med handen som han höll åskviggen i. Nu började dessutom allihopa att applådera.... Salen började snurra, men jag samlade all min behärskning för att lyfta handen och vinka mot massan framför mig. Som tur var mumlade min far nu, mitt i bifallsförkunnelsen, till mig:

"Så, nu har alla sett dig, nu kan du gå och sätta dig igen."

Jag hade nästan sagt 'Tack gode Gud', men jag lyckades behärska mig just i tid. Ju längre jag kom bort från podiet, desto säkrare blev mina steg igen. Och när Hebe saligt log mot mig och sa:

"Vad häftigt du såg ut, när du vinkade så där", då började jag nästan gilla tillställningen. Under tiden hade Zeus fortsatt sitt anförande. Han uppmanade alla att inte ta för lätt på den stundande bataljen, bara för att oraklet hade lovat oss segern. Han sa också att vi måste räkna med varje list, som motståndarna var kapabla till och att vi helst skulle hålla dem på avstånd och döda dem på långt håll, om så bara var möjligt.

"Jag har tagit med mig några bilder, som jag skulle vilja visa er nu", talade han och tecknade mot en ung flodgud i första raden, att denne måtte rulla upp den första bilden. "Detta är Efialtes", förklarade Zeus, när bilden var upprullad och hölls upp. "Var försiktiga! Han ser varje detalj på långt håll och dessutom förfogar han över helt otroliga krafter." Bilden visade en odjur med ögon, som var stora som tallrikar.

Sen kom bilder av fruktansvärda monster, toviga, ulliga, några hade bortåt hundra armar och ben, andra hade ormar istället för ben, kort sagt varje monstrositet som kunde hittas i Tartaros tycktes finnas här. Inte heller nu kunde jag minnas alla namn som nämndes, men jag tror inte heller att det var meningen. Zeus hade väl två andra mål med detta föredrag. Först och främst villa han nog visa oss dessa förskräckliga varelser i förväg, så att vi senare inte skulle överraskas av denna gruvliga anblick och för det andra ville han väl påvisa giganternas existens, så att den kommande kampen skulle bli verkligare för oss.

Hur detta än må vara, för egen del gick jag ganska eftertänksamt tillbaka till mitt rum, med båda benen på jorden, så att säga, även om det inte var helt sant. Det skulle sannerligen inte bli någon barnlek, när dessa krafter väl hade kommit fria. Sedan drömde jag till och med av hårresande varelser, som i sina nävar mosade sönder mänskliga ben till grus....


Bernhard Kauntz, Västerås 1999
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com