HERAKLES DAGBOK
JASON


Jason, oljemålning av Moreau

När jag kom hem från jakten idag satt Megara utanför huset, i solskenet. Stolt höll jag upp hinden, som jag hade skjutit; ett i sanning vackert djur, som skulle räcka länge som föda både till oss och till mina föräldrar. Kanske skulle även Ifikles få ett lår, om han uppförde sig väl... Men min hustru nickade bara förstrött åt mitt byte och sedan snubblade hon nästan över orden, när hon berättade sin nyhet.

"Du har besök", sa hon. "Han ser ut som Apollo själv, högrest och med lockigt, blont hår, som lyser som själva solen. Fast han är inte här nu, han skulle titta på stan och återkomma sedan, när du var hemma igen."

"Stopp, kvinna", avbröt jag skrattande. "Man skulle ju kunna tro att du har blivit förälskad på momangen i denna uppenbarelse. Vad heter han och varifrån är han?"

"Hans namn är Jason, men varifrån han kommer förtalte han inte. Jag bjöd honom naturligtvis att vila och att inta en liten förfriskning, som god sed föreskriver, men han ville inte dröja kvar, när han hörde att du inte var hemma."

Jag log åt hennes iver. Främlingen måste verkligen ha gjort ett stort intryck på henne, en sådan upprymdhet hade jag sällan skådat hos min hustru. Jag skulle just lyfta ner det skjutna djuret från mina axlar, när Megara pekade nerför gatan och utbrast:

"Där kommer han ju redan! Titta, där är han!"

Men visst var den unge mannen imponerande att skåda. Han var lång, bara ett knappt huvud kortare än jag, och det syntes på hans hållning att han var av ädel börd. Musklerna på hans kropp skvallrade om att han skulle vara en tuff motståndare i närkamp, och när han - efter att ha ätit ost och vin - hjälpte mig att flå hinden, syntes det tydligt att det inte var första gången som han utförde denna syssla.

Som Megara redan hade nämnt, var hans namn Jason, son till Aison från Jolkos och sonson till kung Kretheus från denna stad i Thessalien. Mer hade han inte berättat och jag ville inte visa mig alltför nyfiken heller. Det var först på kvällen, när vi satt framför brasan och en stor bit av hinden höll på att stekas över den, som Jason tog till orda:

"Jo, Herakles, du undrar säkert varför jag har sökt upp dig och visst måste du förvånas över min ordkarghet - men det är en lång historia jag har att förtälja och jag skulle gärna vilja berätta den från början, så att du förstår även bakgrunden."

Jag log och nickade.

"Så talar en förståndig människa. Kör till och låt mig höra din berättelse och ta god tid på dig. Jag lovar dig min odelade uppmärksamhet."

Och Jason berättade. Han började återigen med Kretheus, sin farfar, som regerade i Iolkos. Han hade två söner, Aison, den förstfödde, och Pelias. Vid Kretheus plötsliga död råkade dock Aison befinna sig på en resa, tillsammans med sin familj, och Pelias grep makten, helt emot vad anständighet och tradition krävde. Jason, som just hade fyllt fem år, hade för första gången fått följa med sin far på en resa. Han berättade att han bara hade svaga och dunkla minnen från den tiden, men att han trodde att de aldrig återvände till Iolkos tillsammans, utan att hans far körde honom raka vägen till kentauren Chiron, i vars vård och fostran han sedan lämnade barnet.

"Jag vet inte heller, vad som hände med mina föräldrar", fortsatte den blonde mannen, "men jag skulle väl tro att min far sedan åkte till Iolkos för att kräva tillbaka tronen. Och eftersom det saknas alla spår efter mina föräldrar, ligger det väl nära till hands att min farbror Pelias lät avrätta dem." Hjälplöst slog Jason ut med händerna.

"Men det lär ju aldrig gå att bevisa."

Sen berättade han kort om sin uppväxt hos Chiron och att han nu, vid 22 års ålder, hade känt sig mogen att åka hem och begära kungamakten av sin farbror, den som rättmätigt ju tillkom honom. Jason kunde inte dölja ett leende, när han hade hunnit så långt och när han såg min frågande blick, förklarade han:

"När jag skulle gå över sista floden vid Iolkos, råkade jag trampa snett och den ena av mina sandaler fastnade i bottenslammet. Men när jag böjde mig ner för att plocka upp den, sköljdes den bort av strömmen. Jag funderade ett tag på att ta av mig den andra skon också, men sen lät jag den sitta kvar i alla fall, för att jag inte ville stå där barfota som en tiggare, när jag begärde det som var mitt."

Det kunde jag gott förstå, därför nickade jag medhåll och han fortsatte:

"Men det blev bättre än så... Av folket på stan fick jag nämligen på kvällen reda på att min farbror hade varnats av ett orakel att akta sig för den, som endast hade en sko! Inte att undra på att Pelias såg lite blek ut. Han kämpade inte heller emot mina anspråk utan ställde ett enda krav, för att han skulle lämna över tronen. Jag skulle visa mig värdig kungamakten och hämta hem det gyllene skinnet. Och även om det kan vara en svår uppgift, så accepterade jag den. Det innebär ju att jag slipper slåss om tronen sedan."

Han tystnade och tittade rakt i mina ögon, innan han tillade:

"Därför är jag här, Herakles. Jag håller på att samla ihop ett lag, som ska kunna klara uppgiften. Och jag hade tänkt be dig att följa med oss."


Bernhard Kauntz, Västerås 1999
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com