HERAKLES DAGBOK
THESEUS


Hylas är en pigg och glad kille för sin ålder. Han är kanske inte alltför teoretiskt begåvad, men hans kynne och inte minst hans utseende jämnar ut en del av denna brist. Jag har svårt för att kalla en pojke för vacker, eftersom det gärna ger honom en feminin anstrykning, men Hylas är verkligen vacker. Det glänsande, svarta håret omger ett ansikte med en beslutsam mun och en klassisk näsa, där också två mörka ögon brinner som eldar av livslust.

Jag beklagar verkligen att jag dödade hans far, det smyger nämligen ibland ett drag av svårmod över pojkens vackra uppsyn - logiskt nog. Det märks inte mycket och det går över fort, men det är som om en lätt skugga förmörkade den ungdomliga glädjen av och till.

Jag hoppas att kommande generationer en dag hittar ett bättre sätt att lösa sina konflikter på, än genom att slåss. Fast det lär nog gå många årtusenden innan detta drag av aggression har försvunnit - om det någonsin gör det. Dessutom måste även själva ondskan först försvinna ur människans sinne, så att den inte provocerar fram våldet i första hand....

I det här fallet var det rent självförsvar från min sida, även om det inte förändrar det tragiska resultatet. I kampen mot dryoperna hade jag snavat över någon rot, som stack upp ur marken, och ramlat framstupa, så att min klubba hade åkt all världens väg. Och när jag försökte komma på benen igen hade jag på något sätt fastnat med foten, så att jag inte kom loss. Jag såg nästan inte kung Thiodamandus, förrän det hade varit för sent. Han kom med våldsam fart emot mig, med lansspetsen rakt mot mitt hjärta, jag hade knappt tid att få iväg ett pilskott, det enda försvaret som återstod för mig. Men även i trängda lägen är jag en alltför god skytt för att missa.

Jag återupplevde denna scen i minnet, medan vi följde landsvägen mot Aten, när Hylas plötsligt avbröt min tankegång.

"Den där Theseus", sa han, "som du ska övertala till att följa med, har du känt han länge?"

"Honom", rättade jag, för grammatiken var inte någon av Hylas starkaste sidor, hur mycket jag än ansträngde mig att förklara.

"Vaddå honom?" Två oskyldiga ögon tittade på mig, liksom för att visa att han inte retades, utan att han verkligen inte hade kopplat.

"Det heter 'honom', inte 'han'. Har du känt honom länge", förklarade jag för sjuhundranittioelfte gången, innan jag svarade på frågan.

"Ja, vi har känt varandra ett tag. Vi är väl ganska lika varandra, det är nog därför vi trivs så bra ihop."

"Har Theseus också en gud som far", ville Hylas veta nu.

"Nej, men även hans föräldrar har klass, är nästan klassiska", skojade jag. "Hans far hette Aigeus och var kung i Aten. Han mor är Aithra, prinsessa i Troizen, där Theseus växte upp. Aigeus hade återvänt till Aten innan hans son ens var född. Men innan han åkte tillbaka, gömde han sina sandaler och sitt svärd under ett jättelikt stenblock. Han bad Aithra att inte avslöja för Theseus vem som var hans far, innan denne kunde flytta undan stenbumlingen utan hjälp. Men Theseus var en stark ung man, som redan i sextonårsåldern hade krafter nog för detta."

"Men varför stannade inte Aigeus i Troizen, eller varför tog han inte med sig Aithra till Aten? Det förstår jag inte." Hylas sparkade med foten en sten från vägen, men att döma efter hans grimas, stötte han tårna rätt kraftigt.

"Nå, även det har sina skäl", berättade jag för honom. "Ett orakel hade nämligen avslöjat för Aigeus, att han en gång skulle mista livet på grund av sin son. Och eftersom Aigeus dels ville leva ett tag till, men dels också vara säker på att träffa Theseus, när denne hade nått vuxen ålder, föredrog han att inte vara i pojkens närhet."

"Är det sant, då", frågade Hylas.

"Vad är sant?"

"Att Theseus tog livet av sin far."

"Ja, tyvärr, på sätt och vis", svarade jag. "Det hände när Theseus återvände från Kreta, där han hade besegrat Minotaurus. Aigeus trodde att Theseus inte längre var i livet och kastade sig själv ner i havet. Egeiska havet bär därför hans namn nu. Men exakt vad som hände vet inte jag heller, jag har inte träffat Theseus sedan dess och jag är själv väldigt nyfiken på att få reda på hur och varför detta hände. Men mest av allt skulle jag vilja få höra hur han lyckades överväldiga Minotaurus."

Vi fortsatte tysta en stund. Sen frågade Hylas:

"Och när han hade hittat svärdet och sandalerna? Vad hände då? Begav sig Theseus genast till Aten, för att leta efter sin far?"

"Ja." Jag nickade, åter försjunken i minnen. "Det var då vi träffades första gången. Jag vaktade Amfitryons kor på den tiden, när Theseus hade sina vägar förbi."

"Men? Thebe ligger väl inte på vägen mellan Troizen och Aten?"

"Nej, det är sant. Men för det första var jag själv på drift, för att det gick mig på nerverna att leka cowboy hela tiden, och för det andra så följde Theseus inte heller raka spåret, för att han ville se sig omkring i landet och träffa folk. På vägen befriade han omvärlden också från några rövare och andra busar."

"Ja? Verkligen? Men berätta då!" Pojkens vackra, mörka ögon lyste upp.

"Ja, herregud", suckade jag. "Det vore bättre om du frågade Theseus direkt. Jag minns inte allt det där så noga. Fast jag minns att han slog ihjäl Perifetes, för att han sedan själv använde skurkens järnklubba. Och Sinis, som höll till vid Korint var en annan odåga, som lät sina offer slitas isär av träd."

"Av träd?" Hylas såg förvånad ut. "Hur bar han sig då åt?"

"Det var ganska grymt", fortsatte jag. "Sinis kunde med sin ovanliga styrka böja hela träd. Sen fästa han sina offer vid två trädtoppar, och när dessa åkte upp i höjden igen, då...."

"Fy farao", utbrast Hylas upprörd. "Bra att sådana bestar utrotas."

"Utrotade blir de nog aldrig", höll jag emot. "Det kommer alltid att finnas nya. Sadister, som finner nöje i att uppleva andras rädsla, eller terrorister, som inte skyr något medel för att nå sina mål. Och speciellt sorgligt är det, när sådana människor kommer till makten, det må vara genom arv eller revolt; eller ännu värre, genom omgivningens likgiltighet, som gör att den inte ingriper i tid."

Jag stannade och pekade på en naturlig grop vid högra sidan av vägen.

"Jag tror att vi ska övernatta här. Solen står redan lågt och här har vi lite skydd mot vinden. Ved för att göra eld finns det också tillräckligt. Och om vi inte startar för sent, hinner vi ända fram till Aten i morgon."


Bernhard Kauntz, Västerås 1999
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com