HERAKLES DAGBOK

ARIADNE


"Jag tycker att du gör det väldigt spännande", sa jag nästa morgon till Theseus, när vi vandrade vidare. "Det är flera dagar sen jag ville veta hur du klarade av Minotaurus, men jag vet det fortfarande inte..."

"Ja, men vad vill du", försvarade sig min vän uppbragt. "Jag har ju berättat varje dag. Och vi var ju överens om att jag skulle berätta från början, eller hur? Vår unge vän här" - han pekade med handen på Hylas - "skulle ju få sammanhangen klart för sig."

Naturligtvis hade han rätt. Men jag kände det som om man läser en berättelse och inte kan läsa fort nog för att komma vidare i handlingen. Jag kunde, med andra ord, knappast bärga mig längre.

Dagen innan hade vi kommit fram till Thebe på eftermiddagen och vi stannade så klart över natten, för att som omväxling kunna byta ut naturens hårda läger mot en säng. Men tiden hemma gick så fort, att det inte hanns med något berättande. Barnen gladdes över att vi var hemma och de klängde på oss hela tiden. På kvällen ville sen Megara höra det senaste skvallret från Aten, så att det helt enkelt inte fanns någon möjlighet att fortsätta berättelsen. Men nu - jag tänkte just, att han väl inte skulle kunna komma undan...

"Säg, Herakles", avbröt min vän mina tankar med ett spotskt leende kring läpparna, "är inte vi på väg mot Orkomenos?"

"Ja, visst", svarade jag, utan att ana oråd.

"Då tycker jag verkligen att det nu är din tur att berätta."

"Varför det? Vaddå?" Jag fattade fortfarande inte.

"Nå, om den gången, då du förvägrade kung Erginos tributen. Och hur du till sist brände ner hela staden."

Jag spjärnade emot. Jag vägrade. Jag slingrade mig. Och jag gav efter. Alltså berättade jag själv under hela dagen igår. Men idag - då även Orkomenos låg bakom oss, fanns det verkligen inte längre något uppskov för Theseus - och det insåg han själv också.

"När jag kom till Aten, var jag sexton år gammal", började han. "Som varje år kastades lotten bland alla dem som var mellan femton och arton år gamla. Jag hade tur, jag var inte bland de drabbade. Jag hade ju bara varit i stan i några veckor och jag gladde mig mycket över återseendet med min far, men jag såg också den förtvivlan som drabbade dem, som hade utsetts som offer för Minotaurus. Jag såg även föräldrarnas lidande, när båten seglade iväg, och jag såg sorgen, som låg över hela stan. Ty varje familj hade under tiden varit tvungen att skicka åtminstone en nära släkting till Kreta. Då beslutade jag, att jag nästa år skulle anmäla mig frivilligt, för att försöka övervinna denna best."

Sen berättade min vän om de otaliga diskussionerna med sin far under det kommande året, från Aigeus upprördhet över att hans son skulle ta livet av sig, till insikten om att det kanske verkligen var den enda lösningen att få ett slut på denna plåga. Han berättade om folkets reaktioner, när man hörde att han skulle anmäla sig frivilligt, om all beundran, som visades honom, om lättnaden, för att det innebar att en mindre skulle drabbas av lotten och om bestörtningen, för att ingen trodde på att han skulle kunna komma att besegra Minotaurus.

"Året gick alltför fort", sa Theseus. "Plötsligt var det dags att ge sig iväg. Av tradition hade båten satt svarta segel, som symbol för denna gruvliga färd. Men far hade även skickat med vita segel, som jag skulle hissa vid hemkomsten, om jag fortfarande var i livet. Det var bra, för det visade mig, att han åtminstone övervägde denna möjlighet, att han åtminstone hade ett hopp om det. För att var ärlig, så hade atenarnas medlidande kostat mig en hel del av mitt självförtroende. Därför var jag tacksam för varje form av uppmuntran. Att de vita seglen sen ändå skulle visa sig vara försåtliga, visste jag ju inte. Men därom senare."

Theseus berättade snabbt om resan, om nedslagenheten ombord, om jämret av dem som hade blivit framlottade och om sin kamp med sig själv, att själv inte tappa huvudet, utan att försöka bibehålla modet. Han sa att skeppet höll god fart och att de därför anlände i Knossos redan två veckor före första offergången.

"I Knossos leddes vi till kungen, som tittade på oss i tur och ordning och sedan förklarade, att vi... att var och en av oss med fyra veckors mellanrum skulle skickas in till Minotaurus i labyrinten. Han förklarade dessutom att vi inte fick ta med oss några föremål in i labyrinten, oavsett vad det månde vara, att vi således även skulle lämnas till Minotaurus nakna. En av flickorna skulle göra början och sedan skulle killar och tjejer turas om, tills de två sista skickades in tillsammans."

Theseus stannade och skakade en liten sten ur sin sandal, men han fortsatte att prata:

"Vi fick var sitt eget rum och vi fick röra oss fritt i stan, fast stadsportarna var den yttersta gränsen för vår frihet. Även i övrigt behandlades vi väl, vi fick till och med äta i samma sal som kungafamiljen, fast förstås vid ett annat bord. Där såg jag henne för första gången."

Min vän tystnade. Jag väntade ett tag, men pausen blev längre och längre. Till sist var jag tvungen att fråga:

"Vem såg du?"

Jag vet inte, om jag bara inbillade mig, men det tycktes mig som om Theseus röst lät lite hes, när han åter tog till orda. Men kanske hade han bara satt i vrångstrupen.

"Vem jag såg där? Den mest förtrollande unga kvinnan, som någonsin har funnits på denna jord eller som någonsin kommer att finnas. Våra blickar möttes vid denna första kvällsmåltid och det kändes som om en blixt hade kört rakt genom min kropp. Och jag såg att det var något liknande för henne. Hennes stora, vackra ögon blev ännu större och jag såg hur hon ryckte till av överraskning. Det var Ariadne, kungens äldsta dotter. Från detta första ögonblick var vi förälskade i varandra."

Jag nickade, för att jag mindes att det hade varit likadant för mig, när jag hade träffat Megara för första gången.

"Naturligtvis fanns såväl Minos maka, Pasifae, liksom hans yngre dotter, Faidra, vid bordet", fortsatte Theseus, "men jag är inte säker på att jag verkligen såg dem, lika lite som maten, som man satte framför mig. Jag kunde inte sova på hela natten, för att jag bara måste tänka på henne."

Jag tittade på min vän från sidan. Om det var bra för honom, att han hade förälskat sig så djupt? Hade det inte varit bättre att koncentrera sig på den svåra uppgiften, som han skulle gå till mötes? Men det är lätt att prata, om man ser på saker utifrån. Theseus berättade under tiden om sin första träff med Ariadne under nästa dag och hur de kom överens om ett hemligt möte, som skulle följas av många andra.

"Under dessa nätter berättade Ariadne hela den förskräckliga sanningen om hur Minotaurus blev till och utvecklades", sa Theseus. "Hon berättade också att hon många gånger hade bett sin far att göra någonting mot denna best, men att han bara skyllde på det ingångna avtalet och att han varnade för de hemska följderna, om planen gick om intet. Dessutom tyckte hon att hennes far kanske i hemlighet njöt av detta skräckregimente, för att det på något sätt framhävde hans kungarike."

Theseus log plötsligt, som om han tänkte på något mycket trevligt.

"Hittills hade jag inte talat om för henne, att jag hade kommit för att besegra Minotaurus", förklarade han för oss nu. "Men när jag gjorde det blev hon nästan galen av glädje. Hon kramade och kysste mig och lovade att hon skulle göra allt för att hjälpa mig. Och det gjorde hon verkligen. Först berättade hon för mig att det för tre år sedan fanns en yngling, som hade försökt att döda Minotaurus, men att det tyvärr misslyckades. Men hon visste att denne unge man hade lösgjort några stenar i labyrintväggen nära ingången, för att där kunna gömma ett vapen. Nästa dag gick jag iväg för att leta efter detta gömställe."

"Ett ögonblick", avbröt jag. "Det förstår jag inte. Detta gömställe kunde ju inte ligga så att alla såg det. Det måste alltså ha funnits inne i labyrinten. Hur kom du in dit?"

"Ariadne gav mig nyckeln, som hon hade ordnat för tre år sedan", svarade min vän. "Strax efter första sidogången till vänster fanns det en stabil gallerport. Så långt ledde man offren och låste in dem där sedan. Dessutom hade Daidalos ordnat med några försiktighetsåtgärder, när han hade byggt labyrinten, men som tur var visste jag inte om det. Jag gick alltså för att leta efter gömstället."

"Var du inte rädd för monstret?" Hylas lät munnen stå öppen.

"O ja, att jag var", tillstod Theseus rakt upp och ner. "Men jag var ju tvungen att försöka skaffa mig så många fördelar som möjligt, om jag skulle ha en chans. Men jag förstod också att gömstället måste ligga ganska nära dörren, eftersom min föregångare säkert också hade varit rädd. Dessutom hade jag tur, eftersom jag hittade platsen ganska fort. Jag kunde inte låta bli att beundra denne tappra kille, som hade lösgjort stenarna. Nu kunde man helt enkelt lyfta ut dem ur väggen och bakom fanns det tillräckligt med plats för att kunna lägga dit ett svärd. Det jobbet måste ha kostat honom mycket mer tid än mig. Och därför var det inget avundsvärt jobb, med tanke på hur ruggigt det kändes för mig, innan jag äntligen kom ut igen. "

Sen berättade min vän mer om Ariadne, om alla hennes dygder och om deras gemensamma kärlek, som dock överskuggades av den kommande kampen.

"Hon gav mig ett svärd, som jag gömde i muren, och sen gav hon mig något annat." Theseus smålog. "Hon gav mig något, som helt säkert hjälpte mig att klara livhanken. Hon gav mig ett stort, rött, garnnystan."

"Men... hur kunde det hjälpa dig?" Klentrogenhet hördes ur Hylas röst. "Jag menar, ett garnnystan räckte väl inte till för att binda denna best, eller hur?"

"Nej, det gjorde det inte", skrattade Theseus. "Men det hjälpte mig att orientera mig i labyrinten, vilket var en jättefördel. Dessutom stärkte det mitt självförtroende. Men det berättar jag en annan gång, nu är min hals redan alldeles uttorkad."


Pelagi: Ariadne ger Theseus garnet


Bernhard Kauntz, Västerås 2000
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com