När vi kom runt sista svängen och sedan såg skeppet ligga där på stranden, kunde Hylas inte hålla igen.

"Ooooaa", undslapp det honom, "det måste vara det vackraste skeppet som någonsin har funnits på jorden."

Han hade naturligtvis helt rätt. Jag hade heller inte kunna föreställa mig ett skepp av denna storlek, inte i mina vildaste drömmar. Det måste vara en bra bit längre än tjugo meter och dess smala, ovala form skiljer sig uppenbart från de hellre rund-ovala formerna av våra vanliga triremer. Bara masten, som låg bredvid båten, måste vara bortåt åtta manslängder hög.

När vi kom närmare räknade jag rodren. Jag fick det till tjugofem! Eftersom det måste finnas lika många på andra sidan, betyder det att hela femtio man kan ro båten. Jag tyckte inte att det var konstig att denna skapelse även hade ett namn, fast jag hittills inte kände till någon båt, som hade namngetts. Men ordet "Argo", som vid bogen var målat med vita bokstäver, hörde helt enkelt till, helt bortsett från symboliken i namnet. Argo betyder ju snabb och med femtio rorsmän kan man verkligen förvänta sig att den är snabb.

Dess ytterst smala form, som vi kunde se på riktigt först när vi hade kommit mycket nära, fick mig dock att fundera lite.

"Är du säker på att den inte kommer att kantra i sidled", vände jag mig till Argos, vår ledsagare, som dessutom hade byggt skeppet.

"Ja, jag tror att du kan vara lugn", svarade han. "Det är ju i alla fall mått av gudomlig visdom."

Jag måste ha tittat på honom mycket konstigt, för att han lade till:

"Ja, det är sant." Athena själv har lämnat dessa mått till mig. Därför oroar jag mig inte. Ser ni träkilen, där, längst framme i bogen? Det är en bit från Dodonas ek, som ska tjäna till navigationshjälp. Athena kallade det för "det talande träet" och lärde mig att se linjen därifrån till rodret längst bak som riktningsvisare. På så sätt kan vi till och med åka på natten, om det skulle vara nödvändigt."

"Men säg", blandade sig även Theseus i samtalet nu, "är inte Argo för tung för att kunna dras i land?"

"Nej, det borde heller inte vara något problem", svarade skeppsbyggaren. "Du ser att den blir smalare nere vid kölen, men trots allt är den flat längst ner. Om man drar upp båten med hjälp av trästockar, som man använder som rullar, borde tjugo kraftiga karlar räcka. Och vi kommer att bli nästan tre gånger så många. Och skulle vi inte ha några trädstammar till förfogande, kan vi använda rodren till samma ändamål."

Det var uppenbart att Argos var nöjd med sin skapelse och att han litade på den fullständigt. Jag beslutade mig för att inte heller vara orolig, för om Athena hade hjälpt till vid bygget, borde det verkligen inte kunna uppstå några bekymmer.

Vi hade nått fram till Jolkos i förrgår, sent på kvällen, för sent för att idka något som helst socialt umgänge. Vi letade bara efter ett härbärge och kunde sedan, efter vandringen, äntligen sträcka ut oss i en säng igen. Men på morgonen upptäckte vi genast att vi hade Orfeus som rumsgranne. Han skulle - med hjälp av sin gudomliga musik på lyran - ange takten för rorsmännen, berättade han för oss. Det ser jag redan fram emot, det är utan tvekan ännu ett plus under denna resa.

Så fortsatte det sedan under hela dagen igår. Överallt mötte vi folk, som kommer att följa med på Argo. De flesta av dem är kändisar, som till exempel Kalais och Zetes, de bevingade tvillingsönerna till Boreas och Oreityia, kungadottern från Aten, som vindguden på sin tid hade rövat bort till Trakien.

Vi träffade även Tifys från Beotien, som ska styra Argo, och senare Eritos och Echionos, båda söner till Hermes och Antianira.

Ialmenos och Askalafos fanns också där, sönerna till Ares och Astyoche. De påstås vara i hög grad inblandade i återuppbyggnaden av Orkomenos och det förmodas att de är de kommande regenterna av denna stad.

Laertes hade till och med kommit från Itaka, för att delta i expeditionen - och det fast han hade blivit far för bara en månad sedan. Vi mötte honom över lunchen och Laertes berättade hela tiden om sin nyfödde, som han har kallat för Odysseus.

Under hela dagen strömmade även nya deltagare till staden. Erginos, Poseidons son, kom med båt från Miletos, han skulle bli andre styrman på Argo. En annan av havsgudens söner, Eufemos, kom från Lakonien, en tredje, Ankaios, från Samos, och så vidare.

Det var helt logiskt att det låg en glad atmosfär av återseende över staden, när man efter lång tid åter träffade släkt och vänner. Men samtidigt kunde man känna ett spänningens knastrande, som det förestående äventyret framkallade.

Och denna spänning hade höjts ytterligare, när ett bud nådde fram till staden, som sa att Jason och en hel skara expeditionsmedlemmar från Peloponnesos skulle nå Jolkos under morgondagen.

webmaster@werbeka.com