När jag hade gjort mina dagboksanteckningar, kom jag på att jag inte kände till länkarna mellan Io och Agenor. Aithalides hade ju nämnt att kung Agenor var Ios sondotters dotter. Jag beslutade mig för att byta av Phanos vid rodret, så att jag kom att sitta bredvid den unge Thessaliern. Sen frågade jag denne minneskonstnär vad som hade hänt, efter det att Io hade kommit till Egypten.

"Jo", sa Aithalides, "det var visst någon som hade sett Io förvandlas från ko till människa igen och ryktet spred sig fort, såsom rykten brukar göra. Och eftersom den som kan byta gestalt vanligtvis är en gud, började egyptierna att tillbe henne som en gudinna. De kallade henne för Isis - och hennes son Epafos, som ju också måste ha gudomligt blod i sig, kallade de för Apis och tillbad honom också. På så sätt fick ju Io till sist ett bättre öde, efter alla plågor som hon hade fått utstå."

"Det kan man då verkligen inte missunna henne", höll jag med om. "Men sen då? Fick hon fler barn?"

"Nej då, det var Epafos som såg till släktets fortbestånd. Han hittade en flicka som hette Memphis, som han gifte sig med. Och när han sedan grundade en ny stad, kallade han upp den efter hustrun, som han tydligen tyckte mycket om." Aithalides satte ut rorstakten ett ögonblick och strök sig över pannan.

"Det blir ganska varmt, det här", flinade han sedan, "men jag antar att det är bra träning."

"Jo, det kan man nog säga", log jag tillbaka, för även om jag nyss hade satt mig vid rodret, kände jag av den hårda takten, som vi drev fram båten i. "Men så har vi ganska bra fart också", fortsatte jag och försökte komma tillbaka till den ursprungliga frågan. "Du sa att Epafos fick barn. Med Memphis, antar jag?"

"Mhm." Aithalides nickade. "De fick en flicka, som de kallade för Libye. Och idag ska det finnas ett helt land därnere någonstans, som är uppkallat efter henne. Men hur som helst, Libye är Agenors mor, hon fick honom tillsammans med Poseidon, förresten. De fick dessutom ytterligare en son, Belos."

"Vad bra", sa jag, "nu är jag med igen. För Agenor hade dottern Europa, som våra fäder rövade bort. Det var där vi började igår...."

"Ja, just det", sa Aithalides med sitt vanliga flin. "Men min far drev i alla fall bara korna ner mot stranden, och det bara för att Zeus hade bett honom om det..."

"Nu är vi där igen", skrattade jag. "Men i och med att han drev ner hjorden mot flickorna på stranden, gjorde han det ju först möjligt, att farsan kunde få tag i Europa."

"Asch... din far är påhittig nog för att han skulle ha prövat på ett annat sätt i så fall. Det var väl antagligen minnet av Io, som fick honom att förvandla sig själv till tjur...." I Aithalides ögon blixtrade glädjen över att kunna retas. Medan jag ännu funderade på ett lämpligt svar, vände sig Hylas på raden framför och frågade:

"Men vaddå, kor och tjurar och röva bort.... Vad hände egentligen?"

"Jo", kastade jag mig över frågan, glad, för att jag ännu inte hade hittat någon bra replik. "Du förstår, det var så att Zeus hade fattat tycke för Europa. Och när han såg henne leka på stranden med alla sina tjänarinnor, fick han en idé om hur han skulle kunna förföra henne. Han förvandlade sig själv till tjur, som sagt, till ett ståtligt exemplar förstås. Men för att kunna närma sig flickorna utan att de fattade misstankar, behövde han ju hjälp. Han ställde sig mitt i en av kung Agenors boskapshjordar och bad Hermes att driva hela hjorden ner mot stranden."

Jag log mitt bredaste leende mot Aithalides, när jag fortsatte:

"Hermes var genast med på noterna, som han ju är på de flesta lurendrejerier. När hjorden hade kommit tillräckligt nära, såg farsan till att komma ännu närmare Europa. Givetvis märkte även hon genast att denna tjur var speciellt vacker och inte minst att djurets ögon verkade iaktta henne med ett underligt intresse. Hon kom försiktigt närmare, men tjuren verkade alldeles tam och lät sig klappas och beundras, så att hon blev allt modigare. När sen någon av flickorna frågade om man kanske kunde rida på den, var hon inte sen med att vilja pröva."

Vi alla hade fortsatt att ro under tiden, men av att prata så mycket hade jag blivit ganska andfådd. Därför uppmanade jag Aithalides att berätta vidare.

Europa och tjuren - av Carl Milles, på torget i Halmstad

"Fast så fort flickan hade klättrat upp på tjurens rygg", fortsatte den blonde ynglingen, "satte den av i galopp, rakt mot vattnet. Det enda som flickan kunde göra, det var att klänga sig fast så gott det nu gick. Och när de väl hade kommit ut i havet, fortsatte Zeus att simma, ända fram till Kreta. Först där lät han flickan kliva av och talade om för henne, vem han verkligen var. Hon var förmodligen inte enbart förtjust, med tanke på att hon var så långt borta hemifrån. Men vad kunde hon göra? Dessutom lovade Zeus henne att hela världsdelen skulle få bära hennes namn. Hon fick även tre presenter av Zeus, så att hon skulle klara sig ensam, för att han kunde ju inte vara hos henne hela tiden, inte sant? Först fick hon ett spjut, som alltid träffade sitt mål. Sen fick hon en mycket bitsk och snabb hund, det lär till och med ha varit världens snabbaste. Till sist fick hon en man av brons, som livvakt, antagligen. Förmodligen fann hon sig så småningom i sitt öde, för att hon födde Zeus inte mindre än tre söner, Minos, Rhadamantys och Sarpedon."

"Var det samma Minos, som sedan blev kung på Kreta", hördes Hylas från raden framför oss.

"Jo, mycket riktigt", svarade Aithalides. "Han var redan som barn ganska svår, för att han kom inte alls överens med sina bröder, därför flyttade de ifrån Kreta så fort de hade blivit stora nog."

Vi rodde ett tag under tystnad, sen frågade Hylas vidare.

"Men... jag förstår att Europa inte kunde åka tillbaka själv, men om min dotter skulle försvinna, skulle jag leta efter henne."

"Ja, det gjorde Agenor också." Nu tog jag till orda igen. "Han skickade ut sina söner i hela världen. Fast de hittade henne inte. Somliga kom tillbaka, som Thasos och Fineus, medan en del av dem grundade samhällen på de ställen de kom till. Kilix till exempel, gav upphov till Kilikien, eller Kadmos, som ju grundade Thebe."

"Eller Fenix, som är stamfar till Fenicien", lade Aithalides till.

Åter rodde vi ett tag utan att prata, men Hylas kunskapshunger var omättlig.

"Berätta lite om Kadmos också, snälla. Jag vet att det var han som grundade Thebe och jag vet också att det finns några draktänder med i historien, men det är allt."

Jag tittade uppmanande på Aithalides, men han skakade på huvudet.

"Nej, det får du berätta. Du bor ju där. Jag är dessutom inte säker på att jag kan hela historien. Men det ska bli roligt att höra."

Tja, vad skulle jag göra? Jag samlade mig en stund, för att tänka igenom vad som hade hänt Kadmos och sedan började jag:

"Kadmos insåg att det skulle vara meningslöst att leta efter sin syster i blindo, så han beslutade sig för att fråga ett orakel. Det bästa oraklet som någonsin funnits är naturligtvis det i Delfi, därför var det dit som Kadmos styrde sina steg. Fast han blev ganska besviken på svaret han fick. Oraklet lät honom kort och gott veta att det inte var värt att leta vidare, han skulle ändå aldrig hitta Europa. Däremot talade oraklet om att Kadmos skulle komma att grunda en stad och berättade för honom, hur det skulle gå till. Han skulle möta en ko på vägen, som hade ett månformat märke på halsen, och då skulle han jaga denna ko tills den inte orkade länge. På det stället, där kon lade sig för att vila, skulle han grunda sin stad.
Kadmos behövde sen inte leta länge, ganska snart såg han en ko och han såg även märket på halsen. Med en gren, som han hade brutit av ett träd, jagade han kon i två hela dagar, innan djuret helt utmattat sjönk ner i gräset."

Jag var åter tvungen att göra en paus. Man skulle inte kunna tro vad det tar på att ro och prata samtidigt. Men efter en stund kände jag mig piggare igen och fortsatte:

"Här skulle alltså Kadmos grunda sin stad. Han beslutade sig för att offra kon till Athena och skickade sina tjänare att hämta vatten från en källa, som låg i närheten. Det råkade dock vara en av Ares källor och den var dessutom bevakad av en drake. Aningslösa om faran gick männen rakt mot draken, som dödade dem allihopa.

"Hur många var de då?" Hylas frågade över axeln.

"Jag har ingen aning, men det har väl ingen betydelse heller", sa jag skarpare än jag hade velat. Jag kände mig lite irriterad av att pojken hängde upp sig på oväsentligheter. Sådana frågor kunde man ställa vid fem, men knappast vid femton års ålder. Men sedan fortsatte jag i alla fall: "Alltför många kan de ju inte ha varit, annars hade draken knappast klarat av allihopa, eller hur? En fyra, fem stycken kanske, skulle jag tro. Men hur som helst, när de inte kom tillbaka, band Kadmos ihop bakbenen på kon - för säkerhets skull, så att den inte kunde smita, även om den var helt slut - och gick själv till källan. Fast han var ju medveten om att någonting inte stod rätt till, därför var han på sin vakt. Mycket riktigt såg han draken i god tid och kunde sedan oskadliggöra den."

Goltzius: Kadmos slår ihjäl draken

"Ares blev väl inte glad, kan jag tänka mig", sköt Aithalides in, "att Kadmos hade slagit ihjäl hans drake..."

"Lugn bara, jag kommer till det", svarade jag, medan min irritation växte. Skulle jag få berätta min historia i lugn och ro, eller inte? Nu, så här efteråt, tror jag att min irritation mest berodde på den kroppsliga ansträngningen, tillsammans med försöket att hålla ordning på tankarna.

"Kadmos hade naturligtvis inte heller någon aning om att det var Ares drake, som han hade haft ihjäl", sa jag lite surt, för att visa att inlägget inte alls passade in här. "Det fick han först reda på av Athena, när han hade offrat kon till hennes ära. Då kom hon för att hjälpa honom. Hon sa att han skulle ta drakens tänder och så dem i jorden, för att blidka Ares lite grann. Kadmos hade ju inte så mycket val, därför samlade han ihop draktänderna och slängde ut dem över marken."

Jag hade släppt åran med en hand, för att med en gest visa hur han hade spridit ut tänderna, men det gick inte alls bra, för jag tappade takten direkt. När jag hade anpassat mina drag igen, berättade jag vidare.

"Vad Kadmos måste ha blivit förvånad, när det började gro soldater ur marken, där tänderna hade fallit ner. Och än värre: när de hade vuxit färdigt, började de genast slåss och slog ihjäl varandra. I och för sig kan man kanske inte vänta sig så mycket mer av draksådd... Fast när det bara var fem kvar, var det en som lade ner vapnen och då slutade de andra också. Kadmos kallade soldaterna för 'spartoi', som ju betyder 'de sådda'."

"Är det därifrån Sparta har sitt namn", frågade Hylas igen, men den här gången var jag nöjd med hans fråga, det visade ju att han kunde lägga ihop två och två.

"Helt riktigt", berömde jag honom. "Det är väl också därför männen från Sparta alltid har varit duktiga kämpar. Och det är väl också därför som Ares blev något blidkad, när han väl hade upptäckt vad som hade hänt. Han krävde visserligen att Kadmos skulle tjäna honom i åtta år, men det hade ju kunnat gå värre. Sedan måste han ha varit mycket nöjd med Kadmos insatser, för när de åtta åren var över, gav han honom sin egen dotter, Harmonia, till hustru. De två var därefter Thebes första kungapar."

webmaster@werbeka.com