HERAKLES DAGBOK

ORFEUS OCH EURYDIKE


Nu är vi alltså på väg "på riktigt", så att säga. I morse lade vi ut från Orfeus gästhamn och seglar nu österut. Vi ska ta oss förbi Bosporos och sedan börjar det stora äventyret.

Det var ganska skönt att ha haft en vilodag igår, en dag, då vi alla kunde umgås med varandra, men där vi ändå var avskilda från allmänheten. Orfeus gård var rätt imponerande. Bara det att vi alla fick plats till övernattningen, säger väl en del. Sen är det hans musik, som är helt enastående. Hans röst går rakt in i själen och spelar på känslorna, så att man inte kan beskriva det med ord. Dessutom hanterar han lyran, som han har fått av själva Apollo, på ett sätt som inte har hörts förut. Somliga påstår ju att guden är hans riktige far, fast officiellt är det ju kungen av Trakien. Hur det verkligen förhåller sig, torde väl endast hans mor, musan Kalliope, ha kunskap om.

Däremot ger jag inte mycket för Orfeus mysterier. Han skulle ju inviga oss i dem och allting var mycket hemlighetsfullt, med hysch-hysch inför tjänarna och löften om att man inte fick avslöja något till utomstående. Så långt var det ju spännande, om inte annat. Men sen, när han började prata, då blev det rena rama grekiskan för mig - nja, det är klart, men det är ju inte så jag menar. För fast det var på grekiska, fanns det ord som jag aldrig har hört talas om förut. Kosmologi och omloppstider och vad vet inte jag allt, saker som nog inte så många förstod sig på. Därför behöver Orfeus inte heller vara rädd för att vi ska avslöja något, de flesta av oss skulle helt enkelt inte kunna göra det. Fast de där kulorna, som han hade, som snurrade runt varandra, modellen, som han kallade dem, de var ganska roliga att titta på.

Men tillbaka till hans musikaliska prestationer, som den från i förmiddags, då han berättade om sin kärlek till dryaden Eurydike, ackompanjerat av spelet på lyran. Han började med att beskriva sin hustru, hur vacker hon var och hur lyckliga de hade varit tillsammans. Dessa ord följdes av glada toner, muntert skuttande, liksom livet självt tedde sig för de båda älskande.

Men deras lycka skulle inte vara länge. En dag, när nymfen dansade på stranden, tillsammans med några av najaderna, blev de iakttagna av Aristaios, som skötte om sina bikupor på den intilliggande ängen. Denne man blev så betagen av flickornas glada lek, att han lämnade sina bin för att se dem på närmare håll. Obetänkt nog hade han glömt att ta av sig ansiktsmasken, som han bar till skydd mot sina honungssamlare. När flickorna blev varse denna ovana åsyn, störtade najaderna tillbaka i havet och lämnade den stackars Eurydike alldeles ensam med honom. Hon blev naturligtvis inte mindre förvirrad av det, därför sökte hon sin frälsning i flykten.

Det finns rykten om att Aristaios skulle ha haft onda avsikter, vad beträffar flickan, men det finns ingenting som bekräftar detta illasinnade skvaller och Orfeus nämnde det inte heller med ett enda ord.

Alltnog, medan den vackra Eurydike sökte att nå säkerhet i en liten träddunge lite längre bort, trampade hon med sin oskyddade högra fot rakt på en giftorm. Vipern högg och all hjälp var förgäves. När Orfeus hade kallats till och nådde fram till sin avgudade hustru, fick han bara se den livlösa kroppen liggande bland de så förrädiska strandstenarna, på vilka ormen hade legat i solen.

Skaldens röst hade nu blivit långsam och sorgsen och den följdes åt av mörka, klagande toner från instrumentet. Vi, som lyssnade på hans berättelse, hade nästan utan att märka det sänkt rorstakten, till att bli en lågmäld högaktning av smärtan, som mannen i fören måste känna och som han förmedlade till oss på ett så gripande sätt.

Han berättade nu om de tröstlösa dagarna som följde makans död, om sin olust att företa sig något, om tankarna på att göra slut på sitt eget liv, för att åter förenas med sin älskade i döden.

Men plötsligt hördes hoppet klinga fram bland lyrans dystra toner, när han berättade om sitt beslut, att istället försöka stiga ner i underjorden, för att beveka Hades att återlämna Eurydike.

Orfeus började sin vandring söderut, klädd endast i en grå kappa och bärande enbart på sin lyra, sjungande ut sin förtvivlan över sin hemska förlust. Människorna hade medlidande med denne av ödet så hårt prövade man och de blev även hänförda av den sorgsna musiken. De gav honom allmosor på vägen, så att han skulle klara livhanken tills han nådde sitt skrämmande mål. Samtidigt blev hans sång och musik beryktade i hela Grekland. Han var nämligen tvungen att vandra till Tainaron, längst i söder på det grekiska fastlandet, på halvön Maina i Lakonien. Där befann sig nergången till underjorden.

Efter att ha varit på resa i många veckor, nådde Orfeus äntligen fram till grottan, i vars inre det sluttade brant neråt till floden Styx, där Karon väntade med sin färja, för att transportera de döda själarna till Hades rike och där den trehövdade hunden Kerberos vaktade själva ingången till underjorden.

När Orfeus hade nått fram till stranden av den mörka floden, vägrade Karon först att ro honom över, ty ingen levande själ skulle få tillträde till de dödas område. Det tog Orfeus tre dagar av oavbrutet spel på sin lyra att beveka färjkarlen, fast sen hjälpte denne även till att hålla helveteshunden lugn, så att Orfeus kunde passera.

Och nu förändrades musiken, som denne gudabenådade musiker framkallade, ännu en gång. Det blev längre, nästan utdragna toner, med en antydan till diskant, för att förmedla den skurrila, spöklika stämningen, som plötsligt omgav den sökande.

Också i underjorden hade Orfeus trollbindande musik utövat samma magi, för han berättade hur till och med Tantalos glömde att gripa efter de hägrande frukterna, som alltid drog sig undan honom och hur Ixions hjul, på vilket han var fastspänt, stannade av. Även Sisyfos sten slutade rulla nerför branten, när Orfeus vandrade förbi och danaidernas vatten höll sig kvar i de söndriga krukorna. Varje rörelse tycktes stillna, liksom varje ljud tystnade, så fort den minsta klangen av spelmannens toner kunde förnimmas.

Till slut stod han inför underjordens härskare. Han stirrade stint ner mot marken, eftersom man inte kan titta i gudarnas anleten. Men han fortsatte att spela och på så sätt framföra sin klagan och sin bön om att han måtte återfå sin Eurydike. Persefone bevekades först, kanske för att hon också hade kvar sin längtan till dagsljuset, där hon ju fick vistas halva tiden av året. Hon vände sig till Hades och tyckte att man kunde göra ett undantag och släppa en själ, som redan hade vistats i dödsriket. Hennes make höll med om det till sist, men han invände att det inte skulle vara bra för Orfeus att få se hennes själ i det tillstånd som den befann sig i mörkrets domäner. Därför ställde han som krav att Orfeus inte skulle få prata med, eller få vända sig om för att titta på Eurydike, som skulle följa efter honom, förrän de hade nått dagsljuset. Skulle han bryta denna ålaga, skulle Eurydike vara tvungen att stanna i underjorden.

Nu steg lyrans spel till jubeltoner. En sådan glädjemusik hade jag aldrig hört förut. Årtagen i båten mångdubblades, för att hålla takten med de sprudlande, kvittrande ackord, som plötsligt verkade fylla hela havet. Ack, Orfeus hade lyckats, han skulle återfå sin älskade.

På vägen tillbaka lade han knappast märke till de andeväsen som vistades runtomkring, han var endast fylld av tanken att snart få hålla den återvunna hustrun i sina armar igen. De kom till Styx och Orfeus klättrade in i båten och satte sig längst framme i fören, så att han inte måtte skymta Eurydike ens i ögonvrån. Karon satte dem säkert över floden och nu återstod bara den allra sista biten, upp till grottan utanför staden Tainaron.

Men vägen dit var besvärlig. Den ledde brant uppåt och på sina ställen behövde man även ta händerna till hjälp, för att bemästra svårigheterna. Skulle Eurydike verkligen klara av denna vandring? Däruppe syntes redan en grå dager, som måste tyda på att grottöppningen var nära. Orfeus klättrade förbi en riktigt svår passage och såg sen hur vägen planade ut, målet var nära. Men hur gick det för henne? Kunde hon verkligen nå upp på det stora stenblocket, som han just hade passerat?

Orfeus stannade upp, för att lyssna bakåt. Men inte ett ljud hördes. Då blev han rädd att Eurydike inte hade hunnit med i hans tempo och instinktivt vände han sig om för att förvissa sig om saken. Och visst, där var hon ju, hon hade just dragit sig uppför det sista hindret. Hennes själ hade, så nära jordytan, redan omgivits av den jordiska kroppen, denna ljuvliga skepnad, som han kände så väl och älskade så högt. Bara de allra yttersta konturerna verkade ännu inte ha blivit fasta, verkade fortfarande vara en aning eteriska.

Men i samma ögonblick som han skådade den åtrådda gestalten, drogs hon av en osynlig kraft tillbaka, ner mot djupet och mörkret. Orfeus lade märke till hur hennes läppar formades runda, som av förvåning, eller uttryckte de hennes längtan efter honom? Sen var hon borta. Det hjälpte inte, att han störtade efter henne, obetänkt hoppande över de klippor, som han nyss hade klättrat uppför. Vid floden Styx var det stopp. Och den här gången gick det inte att beveka Karon, hur Orfeus än försökte. Hades ord var lag i underjorden, Eurydike var försvunnen för evigt.

Tagen av att berätta dessa hemska minnen ännu en gång, hade Orfeus stannat upp i sin skildring, liksom rorsmännen hade slutat hantera sina åror, så att även Argo nästan kom till stillestånd.

Först efter en lång stund avslutade Orfeus med att berätta att han sedan dess hade dragit sig tillbaka, nästan blivit folkskygg och dyster, men att han i sin ensamhet hade börjat fundera på himlakropparna och deras rörelser, som i sin tur hade lett fram till de mysterier, som han igår hade invigt oss i.


Bernhard Kauntz, Västerås 2001
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com