HERAKLES DAGBOK

ATALANTE


Resten av första kvällen med kvinnorna på Lemnos blev inte alls lika dramatisk. Kvinnorna bjöd på ett mycket gott öl, som de framställer själva, och sen hjälptes vi åt att tillaga maten.

Dagarna och inte minst nätterna gick fort. Kvinnorna gjorde sitt bästa för att få oss att må bra och för att förmå oss att stanna längre. Snart visade det sig också att många av våra mannar inte alls hade något emot att ta det lite lugnt ett tag och njuta av den behagliga tillvaron på ön, istället för att skumpa fram på vattnet. Även Jason, som hade fattat tycke för kvinnornas ledare, Hypsipyle, verkade inte alls ha bråttom längre med att leta efter det gyllene skinnet.

Jag hade fått många uppskattande ögonkast och även en och annan mer direkt invit, men jag tänkte på min Megara därhemma och var inte alltför intresserad.

En annan, som av naturliga skäl inte fann vistelsen speciellt intressant, var Atalante. Så kom det sig, att vi två oftast hörde till vaktmanskapet på båten. Atalante är en ståtlig kvinna. Hon är rätt lång och mycket vältränad, en kombination som gör henne lika attraktiv som hennes långa, blonda hår eller hennes guldglänsande ögon, som får en alldeles speciell färg, när solstrålarna spelar i dem. Under de många timmarna som vi tillbringade tillsammans, kom vi varandra rätt nära, fast bara som vänner. Jag hade ju mitt därhemma, som sagt, och hon hade nyss förlovat sig med Hippomenes. De skulle gifta sig, när hon återvände från resan.

Under våra gemensamma kvällar berättade jag för henne om mitt liv och hon var naturligtvis speciellt intresserad av den tid, som jag hade vistats i Olympen. Hon berättade om sin uppväxt i Arkadien, hur hon hade vuxit upp i vildmarken och bara överlevt för att en björnhona hade tagit hand om henne.

"Det är väl därför jag har blivit så stark", menade hon, "annars hade jag aldrig kunnat klara mig".

Jag hade hört talas om att hon var dotter till kung Iasos, men att han hade låtit sätta ut henne i skogen, i besvikelsen över att hon var en flicka.

"Det är väl också tack vare min uppväxt att jag känner mig så hemma i skogen. Det låter som skryt, men jag är säker på att det knappt finns någon karl, som kan röra sig så ljudlöst som jag ute i naturen. Och det är rätt åt min far, att han till slut fick inse att även flickor kan vara värda något." Hon tittade på mig, skakade på huvudet och lade till: "Ni karlar!"

Jag kunde inte låta bli att le över hennes utfall, men det gav henne bara nytt vatten på sin kvarn och hon fortsatte att anklaga den manliga delen av befolkningen för sin okänslighet, sin burdushet och för sin brist på ömhet. Hon framställde Artemis som lysande förebild; gudinnan som vandrar i skogarna med djuren som sina vänner, men som alltid hade hållit sig undan för sexuell kärlek.

Jag tyckte att det började gå lite långt, därför kastade jag in: "Men ändå har du gett Hippomenes löfte om att ni ska gifta er, när det här är över."

"Ja", sa hon och hennes vackra ögon fick samtidigt en konstig glans, som gjorde dem ännu vackrare. "Javisst. Men jag hade ju fått veta av oraklet att jag inte skulle slippa undan äktenskapet." Eftersom jag såg mycket frågande ut, fortsatte hon: "När jag var fjorton, femton år började friarna dyka upp och det blev hela tiden fler och fler. Jag kände mig inte alls mogen för att binda mig och kanske förlora kontakten med naturen, som jag uppskattar så mycket. Jag kände inte för att bli en duktig hemmafru, som tycker att hushållssysslorna är viktigare än friheten. Men jag fick ju inte vara i fred. Eftersom jag kände att det var så fel med all den uppvaktning jag fick, men ändå inte var säker på att det inte var mig det var fel på, uppsökte jag ett orakel."

Hon kastade tillbaka sitt långa hår med en knyck på nacken och fortsatte: "Du förstår, det är inte så lätt för en tjej att avvisa alla beundrare. Då skiljer man sig från mängden och det är aldrig bra. Men de flesta flickorna är ju smickrade av att bli uppvaktade och vill inget hellre än att bli gifta och ta hand om hus och barn. Om man då känner annorlunda, börjar man ju undra om det inte är en själv, som det är fel på. Därför gick jag för att höra vad oraklet hade att säga."

Hon tystnade, men jag sa inte heller något, för att jag förstod att hon strax skulle fortsätta sin berättelse. Det gjorde hon också.

"Oraklet sa - jag minns det inte ordagrant - men andemeningen var så här: 'Undvik att binda dig, tids nog kommer du att bli gift ändå.' Mer än så fick jag inte veta.

"Ja", suckade jag, "det är det som är problemet med oraklen. De ger ju sällan utförliga svar, som man blir riktigt nöjd med. Men varför blev det just Hippomenes?"

"För att man måste kunna tolka gudarnas tecken", sa min vackra samtalspartner, "och jag kommer strax till Hippomenes, men jag måste berätta i rätt ordning." Hon gjorde en paus, log, och fortsatte sedan:

"Oraklets uttalande lugnade mig på en punkt. Jag visste nu att det inte var mitt fel, utan att det var meningen att jag skulle känna som jag gjorde. Nu återstod problemet med att bli av med alla friare. Jag kom på en bra lösning, tyckte jag. Jag har ju alltid varit rätt duktig på att springa, jag visste att jag skulle kunna slå de allra flesta, även om jag som kvinna inte tillåts att delta i officiella tävlingar. Det är också ett förskräckligt påhitt av er karlar, inom parentes sagt."

Hon blängde på mig, som om det skulle ha varit endast mitt fel. Jag höll tyst, för att jag inte ville frammana nya tirader om männens odrägligheter. Som tur var, besinnade hon sig och berättade vidare.

"Att inte få tävla officiellt låg kanske också till grund för mitt beslut, för på så sätt skulle jag i alla fall få visa, vad jag kunde, om någon var dumdristig nog att utmana mig ändå. Jag förkunnade alltså, att den som ville få mig till hustru var tvungen att besegra mig i löpning. Ett varv på hippodromen, hästkapplöpningsbanan därhemma, var den utsatta distansen. Jag lovade dessutom att ge utmanarna ett försprång på 10 hjärtslag."

Hon fnyste till, innan hon berättade vidare. "Men det hjälpte ju inte. Tvärtom. Jag hade ju inte räknat med karlarnas dumhet. Det blev bara fler och fler friare, för alla trodde väl att det skulle vara en smal sak att vinna mot en tjej. Till och med gamla gubbar kom och ville försöka. Till sist fick jag springa flera gånger i veckan. Jag vann ju allt, så det var ingen fara, men jag ville ju bli av med friarna. Därför måste jag skärpa villkoren. Så till sist bestämde jag, att samma villkor som förut skulle gälla, men att en utmanare som inte vann, skulle få betala med sitt liv. Därmed trodde jag att jag hade löst problemet."

Jag funderade på det hon hade berättat. Skulle jag, förutsatt att jag var förälskad i henne, våga en sådan utmaning? Jag hann inte komma fram till något svar, för Atalante fortsatte.

"Det gjorde sin verkan. Åtminstone gubbarna uteblev nu och även i övrigt glesnade skaran betydligt. Men det var fortfarande en och annan, som inte kunde motstå frestelsen. Det blev lite tuffare, förstås, för de som försökte nu var ju rätt snabba för all del. Fast de hade ändå ingen chans."

"Tog du verkligen livet av dem", frågade jag, för jag kunde bara inte tro att hon var så hårdhjärtad. Hon tvekade en stund, sen ryckte hon på axlarna.

"Nja, nu spelar det ingen roll längre, om jag berättar sanningen, för nu är det ju i alla fall färdigsprunget... Det är klart, om det skulle ha någon avskräckande effekt, så måste ju alla tro att jag tog livet av förlorarna. Men det är lika klart att jag inte kunde göra det. Så jag lät dem låsas in i en veckas tid, för att de skulle bli ordentligt rädda. Sen besökte jag dem i fängelsehålan och erbjöd dem att låta dem leva, om de gick i landsflykt och aldrig pratade ett ord om saken, tills jag hade gift mig. Och det var ingen som avböjde." Det sista lade hon till med ett leende.

"Så nu är det många som kommer att vara glada över att få komma hem, när du väl gifter dig", konstaterade jag. "Men hur var det nu med Hippomenes? Var han verkligen så snabb?"

"Ja, han var duktig", sa Atalante med väldigt mjuk röst. "Men han hade ändå inte klarat det, om han inte hade haft hjälp. Han erkände ju efteråt att han hade haft gudomligt bistånd - det var Afrodite, som hade gett honom idén och hjälpmedlen till hur han skulle kunna vinna. Men han var duktig dessutom."

"Vaddå", sa jag, "nu har du gjort mig nyfiken. Vilka hjälpmedel då?"

"Du förstår", började den vackra kvinnan igen, "när startsignalen kom och jag började räkna min puls för de 10 slagen, såg jag redan att han satte bra fart. Ändå var jag inte speciellt orolig, för de flesta som jag hade mött hade haft bra tempo från början, men orkade inte runt hela banan. Och när jag sen började springa, visste jag att jag skulle ta honom. Efter halva varvet var jag bara några steg efter, när han plötsligt kastade någonting, som glimmade som guld i solen. Jag plockade upp föremålet och det var mycket riktigt ett gyllene äpple. Han hade kommit undan en bit igen, för att jag var ju tvungen att sakta ner, för att plocka upp äpplet. Men jag kom ikapp rätt snart igen. Då kastade han ett äpple till. Jag tyckte att jag hade tid nog för att plocka upp det, så jag gjorde det. Och visst, jag var åter ikapp, när vi bara hade sista raksträckan, alltså ett stadion kvar att springa."

Atalante log, medan hon pratade, så jag misstänkte att hon inte alls var så ledsen över att hon till sist hade förlorat tvekampen.

"Då slängde han ett tredje äpple och även om jag visste att min seger skulle bli mycket knapp, om jag tog upp det, var jag ändå förvissad om att jag skulle vinna. Men, när jag böjde ner mig i farten, för att ta upp det, stötte jag till äpplet, så att det rullade en bit ifrån mig. Jag tappade nog bara något extra ögonblick på incidenten, men det räckte ändå för honom. Jag hann aldrig ikapp, utan jag var två, tre meter efter honom i mål."

"Det var kanske försynen, eller kanske Afrodite själv, som fick dig att stöta till äpplet, så att det rullade iväg", föreslog jag och hon höll med om det.

"Ja, det tror jag också, inte minst när jag fick höra att han hade haft hjälp av gudarna. Men man måste, som jag sa i början, kunna tolka deras tecken. Det var väl meningen att det skulle bli Hippomenes och jag. Och det var nog inte det sämsta som har hänt mig."


Bernhard Kauntz, Västerås 2002
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com