HERAKLES DAGBOK

HOS DOLIONERNA


Äntligen! Nu är vi på väg igen och har ett nytt äventyr bakom oss.

Först var det svårt att övertala de andra till att åka vidare, när vi var kvar hos kvinnorna på Lemnos. Många av dem hade blivit allvarligt förälskade och funderade på om de inte skulle föredra ett lugnt familjeliv istället för att flacka runt på jakt efter äventyr. Jag hade en allvarlig diskussion med Jason och hotade med att jag skulle återvända ensam, om han inte ville åka vidare. Det gjorde avsedd verkan och när nu även ledaren för expeditionen talade för att lämna ön, var det mycket lättare att övertala även de andra deltagarna.

Det kändes konstigt att befinna sig på havet igen, vi hade ju slösat bort några månader på Lemnos. Det ovana gungandet gjorde återigen att somliga av oss blev sjösjuka och därför dröjde det några dagar innan alla var vid sina fulla krafter, så att vi kunde få upp farten och Argo kunde visa upp hela sin snabbhet.

Vi hade åkt i några dagar och uppskattade att vi seglade förbi den mysiska kusten, när vi närmade oss en något större ö. Då såg vi plötsligt en liten båt, som kom emot oss och i den var det någon som vinkade av alla krafter, för att påkalla vår uppmärksamhet. När vi låg sida vid sida med roddbåten och en härold hade klättrat över Argos reling, riktade han följande tal emot oss:

"Var hälsade, ni Greklands hjältar, i Kung Kyzikos namn, härskaren över Dolionerna, som bebor denna ö. Jag har min Kungs uppdrag att hälsa er välkomna och erbjuda er hans gästfrihet."

Vi alla var något förvånade, för ingen av oss hade någonsin hört talas om Dolionernas folk och vi undrade hur de kunde veta något om oss, ja till och med visste, var vi kom ifrån. När Jason frågade, fick han till svar:

"Er ankomst förutsades för lång tid sedan av ett orakel, samtidigt med uppmaningen att vara gästfria mot er och bistå er med all hjälp, som ni skulle kunna behöva vid er resa."

Nåväl, tyckte Jason, om ett orakel ändå hade förutsagt vår ankomst, var det väl bäst om vi accepterade denna inbjudan. Men han frågade härolden även om hur de kunde vara säkra på att det var just oss, som oraklet hade talat om.

"Skeppet!" Härolden verkade fullkomligt övertygad, när han svarade. "Oraklet sade, att vi skulle komma att känna igen er på grund av skeppet, som skulle vara enastående i sin art. Och det måste vara detta skepp, som avsågs." Han lät sin hand svänga i en stor cirkel, som på så sätt inkluderade hela hans beundran för vår Argo.

Efter att vi hade försäkrat att gärna acceptera deras inbjudan, klättrade härolden tillbaka till sin lilla båt, som sedan visade oss vägen till öns naturliga hamn, en nästan helt omsluten vik, som bara hade en smal infart från havet.

Vi hade inte hunnit med mer än att förankra Argo och gå i land, förrän Kungen och hans följe mötte oss på stranden. Kyzikos var trots sin ungdom en ståtlig karl, som även ägde en hel del charm, vilket gjorde att vi snabbt började tycka om honom. Vi fördes till den närbelägna staden, vars onormalt starka murar dock verkade lite konstigt på oss. Men folket var vänligt, människorna vinkade och jublade, när vi gick förbi och de sträckte på sina halsar för att få en något längre glimt av oss, när vi passerade.

Snart satt vi vid en festmåltid, som verkligen inte lämnade något kvar att önska. Där träffade vi också Kungens gemål, en mycket vacker, smärt och ung kvinna, som presenterades för oss som Klite. Kungaparet hade varit gifta bara i några månader och man såg att de var mycket förälskade i varandra, även om de bemödade sig om behärskning.

Vi åt länge och mycket och samtalade om det mesta, även om det oftast var vi, som besvarade Dolionernas frågor. När vi hade hunnit till efterrättens sötade frukter, frågade Telamon Kungen, varför staden var så utomordentligt väl befäst.

Kyzikos svarade att Dolionerna tyvärr måste dela ön med jättar, monster, som hade sex armar och dessutom ett rätt så häftigt temperament.

"I normala fall låter de oss vara i fred", berättade Kungen, "för att Poseidon, vår stamfader, har hotat dem med stränga straff, om de skulle besvära oss. Men ibland slår deras temperament igenom och då är vi inte säkra för deras rovgiriga överfall. Därför har vi befäst staden så väl, i förebyggande syfte."

Efter maten beundrade vi även en storartad dansföreställning, som några unga Dolionskor framförde och sen kom vi överens om att Kyzikos under morgondagen skulle föra oss på ön högsta berg, för att utpeka en del av vägen, som närmast låg framför oss. Vi befann oss ju redan i ganska okända trakter.

Nästa morgon hade jag naturligtvis oturen att dra vakten på Argo, när vi lottade om det. Förutom mig drabbade det Zetes, en av Boreas söner. Jag hade gärna sett mera av ön och kanske även fått en glimt av något av monstren, som Kungen igår hade berättat om. Men jag skulle ändå komma på min räkning, mer än jag önskade.

Jag låg i solen på däcket och halvsov, när ett förvånat utrop av Zetes fick mig att flyga upp. Förvirrad tittade jag först mot stranden, men kunde inte se något märkvärdigt där. Först när jag vände på mig och tittade ut mot havet, såg jag dem. Vid vikens andra ände, där en lång landtunga fungerade som vågbrytare, liksom en pir, gick flera jättelika gestalter mot hamninfarten.

De hade verkligen sex armar; ett par satt helt normalt vid skuldrorna, men de hade även ett par framme på bröstet och ytterligare ett par i sidan ovanför höfterna. Det måste vara varelserna, som Kyzikos hade berättat om. Jag kom fram till slutsatsen att det måste vara avkommor av de hundraarmade, de första monster, som skapades av Uranos och Gaia och som numera måste tillbringa sitt liv i mörkaste Tartaros. Fascinerad stirrade jag över vattnet och betraktade detta otäcka sällskap, som nu började att lyfta upp stora stenblock och kasta dem i vattnet vid infarten. Det måtte handla om tio, tolv stycken, som fick upp en ganska bra fart med hjälp av sina många händer. Jag förstod att de villa blockera infarten, men det kunde vi förstås inte tillåta.

"Hallo, vad gör ni där", ropade jag, so högt jag kunde. "Sluta med det genast!"

Det kunde vara drygt hundra meters avstånd mellan oss, men jag är säker på att de måste ha hört mig ropa. Men de visade ingen min av att det bekymrade dem det allra minsta.

"Vad gör vi nu", frågade jag Zetes. "Vi kan ju inte låta dem spärra av vägen ut."

Zetes ryckte på axlarna. "Jag vet inte heller. Skjut en pil i arslet på dem, då kanske de reagerar?"

Jag flinade, när jag hörde nordvindsonens ohyfsade uttryckssätt. Men innan jag inledde fientligheter mot en sådan övermakt, ville jag ändå ha förstärkning. Alltså bad jag Zetes att han skulle hämta kamraterna med vindens hastighet, som han ju förfogade över, medan jag skulle försvara skeppet, om det blev nödvändigt.

Zekes skyndade iväg och jag började på nytt att ryta över vattnet, att de skulle låta bli. Men jag hade fortfarande ingen framgång. Efter ett bra tag av skrikande tycktes en av jättarna dock anse att det var nog, för plötsligt flög ett klippblock i riktning mot Argo. Inte ens hans jättekrafter räckte dock till för att kasta stenbumlingen över hela viken. Den föll i vattnet, men för all del så nära, att de sista dropparna av det uppsprutande vattnet nådde mig. Men nu hade även jag fått nog. Jag hämtade en pil ur mitt koger, siktade och sköt den mot monstren. Jag hade siktat på elakingen, som hade kastat stenblocket, men nu visade sig en annan fördel, som de sexarmade hade. Nu använde de nämligen två armar till att hålla stora stenar som sköldar framför sin kropp, med de nästa två kastade de mot mig och med det sista armparet fortsatte de att mura igen hamningången.

De flesta av deras kast var för korta, för att de använde för stora stenar, bara några mindre stenar träffade Argo eller ven till och med över henne. Men det var anledning nog för mig att ta skydd bakom sidoväggen och bara försiktigt kika över kanten. Jag fyrade också av en pil av och till, för att hålla dem på sin vakt, men i min ställning var siktandet mycket svårt. Och om jag skulle ha nått mitt mål någon gång, träffade pilen återigen bara skölden som mina antagonister bar.

Denna lek hade vi kunnat fortsätta länge, utan att komma fram till ett avgörande, men tyvärr insåg även jättarna detta. De delade nu upp sig i två grupper. Den ena fortsatte vid infarten, men den andra gruppen satte sig i rörelse, tillbaka över landtungan, för att på så sätt kunna klämma åt mig från två håll. Nu började jag tycka att det hela blev rätt kinkigt.

Men ännu innan monstren nådde stranden, kom mina kamrater tillbaka. Nu började striden på riktigt, men nu var vi överlägsna i antal och kampen var snart över. Fyra av jättarna fick plikta med sina liv för sina ogärningar, de andra flydde.

Vi granskade sedan Argo ytterst noga, för att kontrollera att ingen av träffarna hade skadat båten, men vi kunde snart övertyga oss om att skeppet var lika sjödugligt som innan.


© Bernhard Kauntz, Västerås 2002
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com