HERAKLES DAGBOK

EN STORM PÅ HAVET OCH ETT MISSTAG


Nästa morgon tog vi farväl av Dolionerna, som nästan mangrant hade kommit till hamnen för att vinka av oss. Vi hade soligt väder och en lätt bris västerifrån drev på Argo. Av Kung Kyzikos hade vi fått tillräckligt med proviant för att bara behöva bekymra oss om färskvatten i några dagar. Stämningen ombord var ypperlig, eftersom alla var glada över att återigen komma närmare målet.

Men solen hade ännu inte nått sin högsta punkt på himlen, när en mörk molnbank drog upp vid horisonten och vinden vände. Det vill säga först försvann den helt och sen kom den allt häftigare från motsatt håll. Några timmar senare befann vi oss mitt i ovädret. Vi hade tagit ner seglen för länge sen, för vinden hade blivit till en orkan, som piskade upp vattnet och lät allt högre vågor dundra mot Argos bog. Åskan skrällde och tillsammans med våldsamma blixtar och ett ösregn av ett kaliber, som jag bara sällan hade sett förut, var det snart riktigt otrevligt.

Vår Argo skumpade och stampade som en vild tjur, som vill kasta av sin ryttare. Tiphys, vår styrman, kallade på mig efter en stund. Badande i svett, flåsade han:

"Hjälp mig att hålla fast rodret, Herakles, jag klarar inte längre av det ensamt."

Jag märkte snart att det sannerligen inte var någon barnlek, att styra båten ens någorlunda rätt vid denna sjögång. Vi spjärnade med alla krafter mot balken från ena sidan, när bogen plötsligt försvann nere i en vågdal, vilket naturligtvis höjde upp aktern, så att rodret lyftes ur vattnet och vi ramlade framåt hals över huvud. Men sen gällde det att komma upp snabbt igen för att styra med all sin styrka åt motsatta hållet, så att Argo inte ställde sig på tvären mot vågorna. Snart var vi fyra vid styrbalken, två på varje sida, och slutligen åtta, dels för att kunna byta av varandra, dels för att fånga upp kamraterna, när de återigen fick sig en luftfärd.

Några man hade fullt upp med att ösa ur allt regnvatten, som föll ner på båten och resten av manskapet var snart alldeles för trött för att förmå att föra Argo framåt. I det här vädret var det omöjligt att avgöra, åt vilket håll vi åkte, men jag hade länge haft känslan av att åka bakåt. Det var inte bara de mörka molnen, som minskade sikten, det var framför allt det fruktansvärda regnet, som gjorde det omöjligt att ha mer än några meters sikt. Därtill kom att dagen närmade sig sitt slut, så att vi snart drev i absolut mörker. Att vi inte gick omkull, kan vi bara tacka vår styrmans intuitiva känsla, som alltid på nytt gissade sig till den rätta vinkeln för rodret och på så sätt bevarade oss alla från att dö på havet.

Jag hade tappat all tidskänsla, ja, jag hade knappast någon tanke alls i huvudet, förutom att jag försökte anpassa mig till Tiphys rörelser, för att på så sätt ge rodret den nödvändiga stabiliteten. Jag tror att det kommer ett ögonblick, då människan verkligen blir till en maskin, när till och med tankarna kostar för mycket energi, eftersom allting är koncentrerat på överlevnadsinstinkten. Även tröttheten spelar ingen roll längre, man känner den inte, man fortsätter bara, tills man stupar.

Men hur duktig vår styrman än måtte vara, han kunde inte förhindra, att vi plötsligt hörde ett elakt skrapande från Argos köl. Ännu en gång skrapade det till, när vi körde på en undervattensklippa, men nästa våg lyfte oss redan bort från den och bar oss vidare. Inte långt, dock, ty plötsligt smällde det högt, när rodret brast. Vi hade spolats akteröver på en strand. Hela Argo skakade till ytterligare en gång, sen stod vi stilla.

Jason beordrade genast ut manskapet på land, för att dra Argo längre upp på stranden, så att nästa våg inte kunde spola oss tillbaka. Det var lättare sagt än gjort, eftersom nästa våg redan kom, innan de första hade klättrat över bord, men Argo höll ställningen.

När jag gick i land, märkte jag, att vi hade hamnat på en stenig strand, som var någorlunda flack, Zeus vare tack, eftersom skeppet annars hade brutits isär. Endast, tio, femton meter framför oss såg jag en mörk vägg, som snart skulle visa sig vara en skog. Vi säkrade Argo så gott det gick och skulle just sätta oss för att hämta andan, när Theseus utstötte ett skrik av smärta.

"Se upp! Vi blir anfallna", skrek han sedan, men då hörde jag själv redan, hur en pil visslade förbi mig. Vi reagerade alla samtidigt, återigen helt instinktivt, utan att behöva tänka. Vi rusade mot skogen, för att vi hade blivit alltför bra måltavlor ute i det fria. Med några snabba steg i sicksack nådde jag närmaste träd, som erbjöd mig lite skydd. Jag hörde ytterligare ett skrik bakifrån, alltså måste det vara någon mer, som hade träffats. Men sen koncentrerade jag mig framåt.

Att se något inne i skogen var inte att tänka på. Jag slog alltså min klubba korsvis framför mig, innan jag tog nästa steg. Det upprepade jag några gånger och stannande däremellan för att lyssna. Då hörde jag återhållna andetag till höger om mig.

Jag vände mig åt sidan, men samtidigt drogs mina ben undan för mig. Min vänstra axel skrapade mot en trädstam och det brände till ordentligt, men instinktivt drog jag upp knäna, sparkade med benen framåt och kände hur jag träffade min antagonist ganska hårt. Ett högt stönande kom till svar. Samtidigt hörde jag en skrämd röst från längre till vänster, som uppskakat ropade:

"Tillbaka! Kungen är död!"

Jag hade rullat åt sidan under tiden och hade ställt mig på knäna, men min motståndare var tydligen inte så illa däran, som jag hade trott, eftersom något hårt plötsligt träffade mitt huvud.

När jag kom till sans igen och försiktigt öppnade ögonen, tittade jag rakt i ansiktet av en bekymrad Hylas, som hade bäddat mig på sina ben. Mitt huvud värkte och min axel sved, men jag kände mig omskött och stängde ögonen igen.

När jag öppnade dem nästa gång, var det ljust. Hylas satt fortfarande hos mig och log, när han såg att jag var vaken.

"Ligg kvar", sa han, "jag fixar något att dricka åt dig."

Naturligtvis försökte jag att resa på mig, när han hade gått, men i mitt huvud snurrade det bara runt. Jag insåg att det skulle vara bättre, om jag lade mig ner igen och jag protesterade inte ens, när Hylas höll koppen mot min mun för att få i mig något varmt. Jag flinade tacksamt mot honom, men sen frågade jag:

"Vad har egentligen hänt? Vem var det, som har anfallit oss?"

"Du kommer inte att tro det." Hylas skakade på huvudet. "Det var Dolionerna. Vi har drivit tillbaka hela vägen under stormen och är nu knappa hundra meter bort från hamnen."

Sen berättade han för mig att Dolionerna ju inte för ett ögonblick kunde gissa sig till att det var vi, som kom i land här. De trodde att det rörde sig om pirater och skulle bara försvara sig. Men det värsta var, att Jason hade dödat deras kung, Kyzikos. Dessutom hade ytterligare tre "fiender" mist livet. Hylas berättade vidare, att Dolionerna inte tyckte att det var vårt fel, utan att de såg det som en följd av en rad olyckliga omständigheter, att vi hade råkat i luven på varandra.

De flesta av våra män var nu i staden, för att övervara begravningen av de döda och för att hedra dem med kampspel sedan. Bara Tiphys var kvar med en grupp män, som höll på att reparera skadorna på Argo.

Min unge vän tog hand om mig under hela dagen och såg till att jag inte reste på mig eller i övrigt rörde på mig för mycket. Nästa dag mådde jag redan bättre och kunde sittande titta på, hur Argo gjordes sjöduglig igen. Dagen därpå förklarade Tiphys, att båten nu återigen var så gott som i nytt skick och att vi kunde löpa ut när som helst. Strax därefter kom resten av våra män tillbaka från den närbelägna staden, men hade med sig ytterligare en tråkig nyhet: Klite, kungens unga hustru, hade tagit livet av sig, för att hon inte ville fortsätta att leva ensam.

Tidigt på morgonen den fjärde dagen bröt vi för andra gången upp från ön, stället som hade gett oss så trevliga, men också så tråkiga minnen.


Bernhard Kauntz, Västerås 2002
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com