HERAKLES DAGBOK

OIDIPUS UNGDOMSÅR


Nästa dag hade vi väl varit på väg i några timmar, när Polyfemos påminde mig:

"Du skulle ju berätta mer om Oidipus."

Det var inte alltid så lätt att följa kustlinjen. Det är klart, när vi kunde gå längs med en vacker sandstrand, gick det fort framåt, men ibland mötte vi stenig terräng, som sträckte sig ända in i vattnet och vi var tvungna att klättra uppför klipporna för att ta oss vidare; på andra ställen måste vi bana oss en väg genom täta snår. Men nu såg det ut som om vi skulle kunna avancera utan större svårigheter under en tid framöver, därför tog jag upp tråden igen.

"Laios hade alltså gett en tjänare uppdraget att sätta ut Oidipus i skogen. Men tydligen hade tjänaren haft moraliska betänkligheter och ville inte själv genomföra en sådan illgärning, därför la han spädbarnet i händerna på närmaste herde och lämnade över uppdraget också. Men herden i sin tur kände ringa lust att belasta sitt samvete därigenom, därför hittade han en ny mottagare för den kungliga belastningen. Vi kommer väl aldrig att veta, genom hur många händer den lille Oidipus var tvungen att vandra, innan han hamnade hos Kung Polybos i Korint. Kungen och hans gemål Merope beslutade att adoptera barnet och gav honom - på grund av hans genomstungna fötter - namnet Oidipus, som ju betyder så mycket som 'svullen fot'."

Jag stannade och tog en djup klunk ur min vattenflaska, vilket påminde mig om att vi snart måste fylla på vårt förråd. Sen talade jag vidare:

"Den unge Oidipus själv hade naturligtvis inga minnen alls av dessa tidiga dagar, utan han förutsatte att kungaparet från Korint var hans naturliga föräldrar. Han växte upp till att bli en ståtlig yngling, som vann många priser vid olika tävlingar, såväl kroppsliga, som även vid recitationen av egna verser. Han kunde väl ha varit kring tjugo år gammal, när han reste till Delfi, för att rådfråga oraklet där."

"Vad ville han veta", frågade Polyfemos.

"Jag har ingen aning", svarade jag. "Och förmodligen glömde till och med Oidipus själv, vad det var han ville fråga. Det hände nämligen något oerhört. Det hände något, som hittills aldrig hade hänt. När Oidipus hade tagit det första steget in i templet, vände Pythian ryggen mot honom och skrek:
'Iväg, du din fördömde! Du som kommer att ta livet av din far och avla barn med din mor, du har ingenting att göra här! Försvinn!'

Stackars Oidipus kunde knappt fatta, vad han fick höra här. Djupt förtvivlad lovade han sig själv, att aldrig mer återvända till Korint, för att förhindra att Pythians ord blev sanna."

Vi klättrade över ett träd, som hade träffats av blixten och som nu låg i vägen för oss. Det var en jättestor ek, men bara halva stammen reste sig ur jorden, resten låg på marken framför oss. Den syntes mig nästan vara en symbol för den dramatiska delen av min berättelse, som jag nu skulle komma till.

"Oidipus vandrade alltså omkring ett tag, utan mål, eftersom han inte hade gjort upp några planer för framtiden. Då mötte han en droska vid ett smalt ställe av vägen. Oidipus var redan på väg att gå åt sidan, när droskans ägare hojtade åt honom: 'Ur vägen, pojkvasker!"
Nu kände kungasonen hur trotset höjde sig inom honom och nu stannade han mitt på vägen. 'Jag lyder bara Zeus och mina föräldrar', sa han kaxigt.

En av följemännen klev nu ner från vagnen och kom hotfullt fram emot Oidipus. Brutalt tog mannen tag i honom och ville tränga honom mot bergsväggen, men ynglingen lyckades befria sig och stötte till sin motståndare mot bröstet, så att denne snubblade bakåt, tappade fotfästet och ramlade baklänges ner över branten vid andra sidan vägen. Oidipus kände ingen skuld, han hade ju bara försvarat sig, men förskräckelsen, över det som hade hänt, kändes ända in i benmärgen. Därför försökte han att gå förbi droskan, för att fortsätta sin väg. Då träffades han plötsligt av ett pisksnärt uppifrån. Vagnens ägare hade slagit honom rakt över huvudet. Rött sved det nu, inte bara där han hade blivit träffad, utan även i hans inre. Förgrymmad tog Oidipus tag i piskskaftets övre del och stötte till med all kraft. Skaftet träffade den äldre mannen så hårt, att denne lyftes ur sitsen och över den öppna droskans sidodörr. Sedan föll han ner för samma brant, som mannen ur hans följe nyss hade gjort."

"Det var Kung Laios, hans far, inte sant?" Polyfemos avbröt min svada.

"Ja, det stämmer, men det visste Oidipus ju inte om. Det är tragiken i det hela." Jag nickade med huvudet. "I nödvärn slog Oidipus sedan ihjäl även kungens andra vakt och kusken blev överkörd av sitt eget fordon, när hästarna plötsligt skenade, skrämda av oväsendet omkring dem. Den enda överlevande och därmed vittne till dådet var Laios personliga tjänare, en något äldre man, som hade suttit i vagnens inre och som nu blev bortförd av de galopperande hästarna. Illa är också att denne tjänare, när han väl hade återvänt till Thebe, berättade att kungen hade blivit överfallen av ett rövargäng."

"Han vågade väl inte berätta, att det var en enda människa, som hade kunnat ställa till med all denna olycka", tyckte Polyfemos. Det hade han förmodligen rätt i.

"Ja, antagligen", höll jag med, "och tydligen skämdes han så mycket, att han lämnade staden och fortsatte sitt liv som enkel herde ute på landet.
Men Oidipus drog vidare, kors och tvärs genom landet, utan mål och egentligen även utan större livslust. Sedan fick han höra att det fanns en sfinx utanför Thebes portar, som redan hade tagit livet av många människor."

"Det förstår jag inte riktigt", invände Polyfemos. "Hur kunde Laios komma ut ur staden, när sfinxen bevakade den?"

"Att komma ut var inte så svårt", förklarade jag för honom. "Sfinxen kunde ju inte gärna bevaka alla sju stadsportar samtidigt. Inne i staden visste man naturligtvis, var den befann sig vid varje tillfälle. Då var det ju ganska enkelt att lämna staden genom en annan port. För thebanerna var det heller inte omöjligt att komma tillbaka in i staden, för att de hade utvecklat ett flaggsystem, som redan från långt håll visade, var det var farligt. Men många av dem, som inte kände till detta finurliga system, hörde till sfinxens offer, alltså framför allt köpmän, kringvandrande diktare och försäljare. Det ledde till att det snart inte kom någon till Thebe, som inte bodde där. Och det i sin tur medförde att staden drabbades såväl ekonomiskt som kulturellt."

Polyfemos nickade eftertänksamt. "Ja, logiskt", sa han, "jag förstår. Sfinxens närvaro fungerade som en blockad, eller hur?"

"Ja. Därtill kom ytterligare, att bönderna lät sina marker ligga i träda, åtminstone de som låg nära staden, för vem ville väl utsätta sig för risken, att bli överraskad av besten? Därför var läget i staden ganska hopplöst, även om sfinxen inte skördade så många offer från själva Thebe. Det är alltså inte så underligt, att man efter Laios död lovade att den som lyckades överlista sfinxen skulle bli krönt till kung."

Jag stannade och pekade på ett stort, tillplattat stenblock.

"Titta, det skulle kunna vara ett lämpligt ställe för att äta en bit mat, tycker du inte det?"

Efter maten latade vi oss ett tag, liggande kvar i solen och då började Polyfemos att fråga igen.

"Fanns det ingen kung i Thebe, efter Laios död, så att de helt enkelt kunde bjuda ut ämbetet?"

"Oh, det fanns det visst. Kreon, Iokastes bror, blev kung efter Laios."

"Va? Var det din svärfar?" Polyfemos hade satt upp sig med ett ryck och tittade tvivlande på mig.

"Nej, naturligtvis inte", svarade jag flinande. Min svärfar skulle betacka sig, om du likställde honom med hans namne. Även om de är släkt med varandra på långt håll, är det bara namnet, som är lika. Nej, den här Kreon hade tagit kungaämbetet bara som en interimslösning, just för att han var Drottningens bror. Dåförtiden var han ännu en hederlig man..."

Jag lät orden hänga kvar i luften och naturligtvis hakade Polyfemos genast på:

"Dåförtiden? Vad menar du med det? Att han senare inte var någon hederlig man? Vad hände?"

"Hördu du, tror du att jag är ett historiens uppslagsbok", flinade jag mot min följeslagare. "Jag trodde att du ville höra historien om Oidipus?"

"Ja, självklart", höll han med.

"Nå då så. Men då tar vi det ena efter det andra, eller hur? Var någonstans var vi nu?"

"Oidipus vandrade genom landet utan mål", påminde Polyfemos och reste sig.

"Ja, just det." Även jag reste mig och vi började gå igen. "Han hade hört talas om sfinxen i Thebe och eftersom han var deprimerad, tänkte han att det skulle kunna vara en utmaning för honom, eftersom han inte hade något att förlora, förutom livet, och det kvittade för honom just då. Man avrådde honom från alla håll, men han gav sig beslutsamt iväg. Det sägs att han till och med letade upp sfinxen, att han fann monstret först vid tredje porten. Men sen stod han öga i öga med det."

Polyfemos hade tittat mot mig, medan jag pratade, och inte sett sig för. Han snavade över en rot, som stod upp en bit ur marken och ramlade raklångt. Jag hjälpte honom på benen igen och berättade sedan vidare:

"Sfinxen måste ha gjort ett väldigt intryck på människorna. Det överdimensionerade människohuvudet, som satt på ett lejons kropp, som dessutom var försedd med två mäktiga vingar... Och denna sfinx vrålade nu mot Oidipus:

'Nej, men se, en kaxig yngling korsar min väg. Nå, min vän, det kommer du att ångra. Ska jag döda dig med detsamma eller vill du ha en ärlig chans?'

'Låt bli att leka katt och råtta', svarade Oidipus och drog svärdet. 'Jag är beredd att försvara mitt liv.'

'Väl talat, min unge man!' Sarkasmen i sfinxens röst kunde inte tas miste på. 'Nåväl, jag har en överraskning till dig. Inte med svärdet, utan med förståndet ska du kämpa emot mig. Jag berättar en gåta för dig. Kan du komma på lösningen, klarar du livhanken och jag lämnar denna stad i fred. Men om du inte kan det, är ditt liv slut.'

Oidipus tyckte att han bara kunde dra fördelar ur det förslaget. Skulle han inte kunna lösa gåtan, fanns ju den fysiska kampen med svärdet kvar som alternativ. Men denna möjlighet grusade sfinxen direkt.

'Ser du stenen där borta, där vattnet droppar ner? Sätt din dryckesbägare under droppet - du har tid med svaret tills bägaren rinner över. Och visst, för att förebygga dumma idéer, så lägger du ditt svärd bredvid.'

Det kunde vara knappa tio meter fram till stenen, men Oidipus insåg att sfinxen skulle vara snabbare än han, om han skulle försöka att nå svärdet, då bägaren rann över. Han misstänkte att besten kunde klara avståndet med ett enda språng. Men han hade ju inget annat val, än att lyda sfinxens ord. Vattnet droppade ganska sakta, han skulle komma att ha gott om betänketid. Oidipus ställde sin bägare på den påbjudna platsen och lade sitt svärd bredvid. Sen gick han tillbaka.

'Nåväl', sa han. "Men vilken garanti har jag, att du inte försöker döda mig, även om jag klarar gåtan?'

'Ingen alls', svarade sfinxen hånfullt. 'Men du har inget annat val. Alltså - vattnet fyller bägaren redan - vill du höra gåtan eller diskutera vidare?'

'Låt höra', svarade Oidipus modigt. 'Men vet, att jag anropar gudarna, som vittnen till vår överenskommelse. Må de slå ihjäl dig på fläcken, om du inte håller ditt ord.'

Sfinxen skrattade högt, säker på sin seger. 'Bekymra dig inte om det, unge man. Jag har dig så gott som säkert redan i mina klor. Lyssna alltså, här är min gåta: vilken varelse går på två, tre eller fyra ben, är starkast när den går på två och svagast, när den använder alla fyra?'

'Fy, vad dumt', var Oidipus första tanke, 'något sådant kan ju inte finnas.' Han sneglade mot bägaren under det droppande vattnet, men han såg att det fanns mycket tid kvar till att tänka efter."

Jag tittade på Polyfemos: "Nå, skulle du kunna klara den här gåtan?"

"Jag tror inte att jag hade kunnat lösa den", svarade han, "men jag känner till lösningen. Den är ju en berömd del av berättelsen om Oidipus."

"Intressant är att Oidipus påstod att han kom på lösningen endast genom sin rädsla", fortsatte jag. "Han tillstod nämligen, att han var nära att ge upp och redan tänkte på att sfinxen skulle döda honom, så att han aldrig skulle hinna bli gammal. Men att han vid ordet 'gammal' fick en vision av en gammal gubbe, som mödosamt släpade sig framåt med hjälp av en käpp.

'Det är människan', skrek Oidipus rakt ut mot sfinxen. 'Som spädbarn kryper människan på alla fyra och är svagast, medan hon på ålderns höst behöver en käpp för att ta sig framåt!'

Sfinxen stirrade tyst på honom ett tag, innan hon vredesfylld frustade genom näsan och stack sin väg. Men i Thebe visste jublet inga gränser och man bar Oidipus in i staden under skratt och glam."


© Bernhard Kauntz, Västerås 2003
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com