HERAKLES DAGBOK

ADRASTOS


Det regnar fortfarande. Det hällregnar, för att beskriva det exakt. Ända sen igår. Vi är visserligen inte gjorda av socker, så att vi skulle smälta i regnet, men i morse sa vi oss, att vi verkligen skulle kunna avvakta tills det värsta vädret har dragit undan, speciellt när vi har hittat ett så bra krypin. Nåväl, vi väntar fortfarande, fastän det redan har blivit eftermiddag. Jag tycker sannerligen inte om denna väntetid, för att jag skulle väldigt gärna komma hem. Men jag medger, att vi skulle vara genomdränkta inom loppet av två minuter, medan vi har vårt på det torra här inne.

Polyfemos bad mig genast på morgonen, att jag skulle fortsätta min berättelse och eftersom vi i alla fall inte hade något bättre för oss, berättade jag historien om Adrastos för honom.

"Adrastos var kung i Argos, en son av Talaos", började jag, men blev genast avbruten av min vän.

"Vaddå? Igår slutade vi ju där Polyneikes flydde från Thebe. Vad hände sen?"

"Var inte så hemskt otålig", förmanade jag honom flinande. "Polyneikes kom till Argos på sin flykt, ja. Det kommer jag tillbaka till. Men för att kunna förstå bakgrunden, måste du också känna till Adrastos historia. Får jag nu fortsätta att berätta den för Dig?"

"Ja, förlåt, självklart", sa Polyfemos så modfälld, att jag måste skratta. Jag slog honom med handen på ryggen, för att visa honom, att jag ju bara hade skojat och fortsatte sedan:

"Jag vet inte riktigt, vem som var hans mor. Mitt minne har varit bättre förr... Jag har två namn i huvudet, Euronyme och Lysimache. Men jag kan med bästa vilja inte säga nu, vilken av dem som var Adrastos mor. Men han var i alla fall gift med Amfitea och hade fem barn med henne, bland dem döttrarna Argeia och Deipyle.
En natt drömde Adrastos om dessa döttrar, han drömde om att han skulle gifta bort dem med ett lejon och en vildsvinsgalt."

"Med ett lejon och en vildsvinsgalt", upprepade Polyfemos klentroget.

"Ja, so var det. Adrastos hade naturligtvis inte heller någon aning om vad denna dröm skulle betyda, men den var å andra sidan så märkvärdig, att han aldrig kunde glömma den heller."

Jag gjorde en paus, för att jag nu var tvungen att byta ämne. Sen sa jag:

"Jag ska komma tillbaka till denna dröm senare, men nu ska jag först berätta om den underliga vänskapen mellan Adrastos och Amfiaraos. Dessa båda kände varandra redan sen barnsben, de lekte tillsammans i sanden först och tävlade senare i diskuskastning och brottning. De var vänner, så mycket vänner, som man bara kan bli. Ändå var de sociala skillnaderna markanta, eftersom Amfiaraos var ett barn av vanligt folk, Adrastos däremot tronarvingen, som en dag skulle få förvalta riket. Fast Amfiaraos hade en gåva, som inte hade någonting att göra med social ställning - han var synsk.
En dag märkte Adrastos att hans vän var annorlunda än vanligt. Bland vänner märker man ju även saker, som den andre inte alls vill visa. Och Adrastos sa åt sin vän rakt i ansiktet, att någonting var fel. Men Amfiaraos bara skakade på huvudet.

'Nej, det är inget', svarade han och försökte att le, men han lyckades inte alltför väl med det.

Adrastos fortsatte att bearbeta sin vän, han lät honom inte vara i fred. Amfiaraos behöll sin hemlighet i flera dagar för sig själv, men till slut blev det för mycket för honom och han talade om det.

'Vet du, Adrastos, det är en hemsk sak, som jag har sett, det är därför jag helst inte skulle vilja berätta den för dig.'

'Men, kom loss', svarade kungasonen och viftade bort den försiktiga inledningen. 'Nu har du varit konstig i en hel vecka redan, det är på tiden att du pratar med mig om dina bekymmer.'

'Nåväl - jag har sett att jag en vacker dag kommer att äga allt, som idag är ditt. Allt som du äger, kommer att tillhöra mig. Jag vet inte varför eller hur det kommer att ske och jag vill inte heller att det ska hända. Jag såg bara, att det kommer att bli så.'

Visserligen ville Adrastos inte tro på det och tyckte också att det var ytterst otroligt, men någonstans djupt i hans själ gnagde nog tvivlet. Han började att se sin vän med andra ögon och det dröjde inte länge, innan vänskapen svalnade och slutligen gick sönder."

"Synd", sa Polyfemos och skakade på huvudet. "Synd, att materiella saker ska vara viktigare än en vänskap. Men blev det verkligen så, att Amfiaraos fick allt?"

"På sätt och vis ja", förklarade jag. "Några år senare blev det uppror bland folket i Argos, man störtade Talaos som kung, jag tror till och med att han mördades, och folket satte Amfiaraos på kungatronen. På så sätt hade han alltså haft rätt med sina syner."

Polyfemos gav mig en bit kött av haren, som var kvar sen igår. Vi satt ett tag tysta och tuggade och tittade på de enorma regnmängder, som kom ner från himlen och som aldrig ville sluta. Sen tog jag upp tråden igen.

"Amfiaraos hade inte haft några som helst ambitioner att bli kung, som han ju själv hade påstått. Han utövade ämbetet ett tag, tills oron bland folket hade lagt sig, sedan avgick han till förmån för Adrastos. För att inte utsätta den nyfunna vänskapen för framtida svårigheter, kom de två på en rätt intressant lösning. Adrastos gav Amfiaraos sin syster Erifyle till maka. Det var ju inget nytt, giftermål har använts i alla tider till att bevara allianser, men här gick man längre. De beslutade, att - om de i framtiden skulle ha olika åsikter någon gång - finna sig i Erifyles dom."

Min vän skrattade till. "Ja, det var åtminstone en originell lösning. Fast det är klart, som syster till den ene och hustru till den andre har hon ju lojaliteter mot båda..."

"Nåja, så enkelt var det inte alls", dämpade jag honom. "Efter några års äktenskap tyckte Erifyle inte alls om sin make längre och var slutligen även orsak till hans undergång. Men det kommer senare. Först vill jag berätta om upplösningen av Adrastos dröm för dig."

"Javisst, döttrarnas giftermål med ett lejon och en galt!"

"Just det. En natt hörde Adrastos vapenskrammel utanför sitt palats och såg att det var två karlar, som slogs där. Han lät vakten sära på de två, häkta dem och föra framför tronen nästa morgon. Då visade det sig, att de båda inte alls hade någonting emot varandra, utan att den ene i mörkret hade trott att den andre var en fiende. Så hade slagsmålet börjat. Men hur stor var inte förvåningen hos kungen, när han tittade på de bägge männens sköldar. En av dem hade ett lejonhuvud som utsmyckning på skölden, på den andres fanns ett jättestort vildsvinshuvud."

Jag tystnade. Polyfemos väntade ett tag på att jag skulle fortsätta prata, men jag tyckte att jag hade berättat tillräckligt för idag. Dessutom ville jag nog hålla spänningen uppe ett tag till. Till slut sa han:

"Ja? Och? Jag begriper naturligtvis att det var lejonet och galten, som han skulle gifta bort sina döttrar med, men vem var dessa två?"

Men jag förblev ståndaktig och förklarade, att det fick räcka nu, för att jag för det första redan var alldeles torr i munnen av allt pratande och för det andra ville jag uppdatera min dagbok.

Vilket jag har gjort nu. Och jag tror att himlen äntligen börjar ljusna lite grann där vid horisonten.


Bernhard Kauntz, Västerås 2003
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com