HERAKLES DAGBOK

Kampen om staden


När vi dagen därpå hade förnyat vårt köttförråd och just skulle bryta upp, hade Polyfemos återigen en idé.

"Vi är inte så långt ifrån kovadstället", sa han. "Några dagsresor, skulle jag tro. Och nu, när vi ändå har flotten ... Tror du inte, att vi kan göra en enkel segel och färdas resten av vägen på havet?"

Ärligt sagt, så kvittade det för mig. Om vi skulle använda en segel, behövde vi lagom mycket vind, för att inte behöva ro. Men vinden fick inte vara för hård heller, med tanke på vår ytterst bräckliga farkost. Gick vi på land, innebar det att vi måste klättra över klippor och ibland hugga oss fram genom vegetationen. Men jag höll med min vän, framför allt för att jag inte ville säga emot honom.

Och gudarna var vänligt inställda mot oss. Vi hade en bris, som var stark nog för att driva oss framåt, men som ändå inte upprörde havet. Naturligtvis passade Polyfemos genast på att uppmana mig till att berätta vidare. Han styrde flotten med sin paddel, så att jag ändå inte hade någonting att göra. Därför tog jag upp den röda tråden igen.

"När Tydeus kom tillbaka till lägret och redogjorde för vad som hade hänt, fanns det ingen som var särskilt entusiastisk över hans upptåg. Framför allt Amfiaraos förebrådde honom och hotade genast med att åka hem igen. Med förenade krafter lyckades de andra att få honom att ändra sig. Nu, när överraskningseffekten hade fallit bort, beslutade Adrastos, att man skulle kunna belägra staden helt öppet. Han föreslog att man skulle dra lott om vem som skulle ta hand om vilken port, så att ingen kände sig förfördelad.
Lotten avgjorde att Tydeus med sina mannar skulle belägra Proitos port, Kapaneus fick ta hand om porten Elektra och Adrastos intog ställning vid Neitiska porten. Vid Pallas Onka skulle Hippodemos ta ansvaret, Partenopaios vid Borrheiska porten. Amfiaraos fick Homoiska porten på sin lott och Polyneikes slutligen den Hypsistiska porten.
Nu började belägringen. Tebanerna måste förmodligen inse, att deras chanser inte var alltför stora, om man såg till fiendernas antal och styrka och räknade med motståndarnas beslutsamhet. Man såg Tydeus, iförd sin hjälmbuske och sin sköld, som visade fullmånen på natthimlen, hur han - på säkert avstånd - vankade av och an framför den Proitiska porten, ibland förmanande sitt manskap, ibland med vilda gester ropande förbannelser mot staden. Man såg Polyneikes, med blandade känslor, för att det ju trots allt fanns de som tyckte att han hade blivit illa behandlat. På hans sköld såg man en gudinna, ledande en man. Och även om man från staden på grund av avståndet inte kunde läsa inskriptionen - den lydde: 'jag ska leda hem denne man' - så förstod man ändå innebörden. Man såg vidare Adrastos på sin ståtliga häst Areion, den senare av gudomlig härkomst ur förbindelsen mellan Demeter och Poseidon, och man såg alla andra - och tvivlen blev allt starkare, om man skulle kunna bjuda på verkligt motstånd.
Visserligen hade staden de starkast tänkbara murarna, byggda av Amfion och Zethos, visserligen kunde Eteokles sätta erfarna kämpar till varje ports försvar, men skulle övermakten inte bli alltför stor ändå?"

Jag avbröt min svada, för jag såg plötsligt att Polyfemos lyssnade så intensivt till mina ord, att han hade glömt bort att styra ordentligt och att vi hade drivit alldeles för långt ut på havet. När vi hade kommit på säkrare avstånd till kusten, berättade jag vidare:

"Eteokles hade nu naturligtvis fördelen, att veta vem som stod vid varje port - därför kunde han sätta in sina mannar, där de föreföll honom mest lämpliga. Melanippos, Akastos son, som förmodligen var den starkaste av tebanerna, bad själv om att få stå vid Proitiska porten, med Tydeus som antagonist. Vid Elektras port satte Eteokles Polyfontes mot Kapaneus. Kungen själv kände sig frestad att slåss vid Neitiska porten mot angriparnas härförare, men han beslutade sig till sist för att möta sin bror vid Hypsistiska porten. Mot Adrastos ställde han istället Megareus, Kreons son.
Vid Pallas Onka skulle Oinops son, Hyperbias leda försvaret. Kanske var motståndarens sköld utslagsgivande för det valet. Hippomedon hade nämligen den hundraögda Argos på skölden, då han bevakade Io. Och eftersom Hyperbios hade Gudafadern själv på sin sköld, kan Eteokles ha tänkt att Zeus hade skäl till att göra upp med Argos, på grund av affären med Io.
Arkteus fick ta hand om Borrheiska porten och Partenopaios som motståndare och slutligen ställdes Lastenes mot Amfiaraos vid Homoloiska porten. Därmed var alla ställningarna tillsatta och det började en tid av spänd väntan."

"Ja, det är en svår tid", kastade Polyfemos in. "Jag har själv deltagit i en belägring och jag vet att det inte finns något värre än att fördriva tiden, medan man väntar på att något ska hända."

"Helt riktigt", höll jag med honom. "Adrastos hade fullt upp med att hålla tillbaka sina kämpar från att göra något oöverlagt. Ett tag gick det bra, men sen tappade Kapaneus nerverna. Han greppade en stege, tog sin sköld, på vilken man såg en naken elddräng med en fackla, och rusade mot staden.

'Nu ska jag tända på staden', skrek han, 'och inte ens Zeus kan hindra mig.'

Men innan han ens hade hunnit inom skotthåll för försvararnas spjut, stenar och pilar, kastades en blixt ner från himlen och träffade Kapaneus mitt i ett språng."

"Det var rätt åt honom", hördes min vän vid rodret påstå. "För det mesta betalar man dyrt, om man utmanar gudarna."

"Hela expeditionen hade ingen lycka med sig", spädde jag på. "Redan under den kommande natten hände nästa missöde. I mörkrets skydd smög Partenopaios mot den Borrheiska porten, för att undersöka om man inte kunde sätta eld på den. Och när han smög utmed muren, ramlade en stor sten uppifrån muren och slog ihjäl honom. Periklymenos förklarade sedan, att han - likaså i nattens skydd - ville reparera stadsmuren och att stenblocket bara gled honom ur händerna, när han skulle sätta det på plats. Han hade inte haft någon aning om att någon gick förbi där nere just då."

"Periklymenos är en av mina halvbröder. Det var ju också han, som sedan förföljde Amfiaraos." Polyfemos styrde hårt åt höger, för att undvika en klippa i vattnet, som nådde nästan upp till ytan.

"Inte att undra på att man har många syskon, med en sådan farsa", skojade jag, men bet mig själv i tungan strax, för att nu hade jag ju verkligen lagt upp ett svar åt Polyfemos ...

"Nåväl, min käre kusin, vi ska väl inte bråka om vilken av våra fäder som har avlat fler barn. Jag är ganska så säker på att du vinner en sådan uppräkning."

Jag hade aldrig funderat på att jag faktiskt var så nära släkt med Polyfemos. Men visst, han hade helt rätt. Poseidon var min farbror och därför var vi kusiner. Men jag skyndade mig att komma bort från ämnet och berättade vidare istället.

"Efter kriget hittade man förresten Partenopaios sköld och lät den smältas ner offentligt, för som vapenbild hade arkadiern haft sfinxen - och den ville man sannerligen inte bli påmind om.
Nu hade de belägrande redan tappat två av sina ledare och nu började även Adrastos bli tveksam till om det här kriget verkligen skulle kunna vinnas. Självklart höll Amfiaraos med honom och röstade för att dra sig hemåt. Men Tydeus och Polyneikes ville inte veta av något tillbakadragande. Hårda ord föll, speciellt mellan Amfiaraos och Tydeus, innan man fattade ett beslut, som innebar att den synske mannen ännu en gång fick ge sig. Sålunda stannade argiverna fram till nästa, ödesdigra dag.
Denna morgon hade nämligen Melanippos fått nog av att vänta. Han utmande Tydeus till att göra upp i en tvekamp utanför stadsporten och denne accepterade utmaningen. Därför blev det en kamp på liv och död mellan dessa två män, som varade i flera timmar. Först under den heta middagssolen började det synas att krafterna avtog och därför var de inte heller längre så försiktiga, vad beträffar sitt eget skydd. Tydeus angrep med sitt svärd, hittade en lucka och tillfogade sin motståndare ett dödligt sår. Men han klarade inte att hålla sin sköld stadigt vid denna rörelse. Därför gled Melanippos svärd av från skölden och träffade Tydeus rakt i buken."

Trots att jag just berättade om en blodig händelse, började jag flina, för att jag just kom ihåg någonting.

"Vet du, varför sköldpaddorna lever så länge", frågade jag, mitt i beskrivningen av slagsmålet. Polyfemos såg minst sagt förvånad ut. "Nej. Men vad har det att göra med den här historien?"

"Vänta du, strax, jag kommer strax till det", sa jag, fortfarande leende."När nu de båda slagskämparna låg där på marken, svårt sargade, skyndade Athena upp till Olympen och bad Zeus att få ta med lite ambrosia ner till Tydeus, så att han skulle överleva. Konstigt nog tillät min far det - för egentligen stod han ju på tebanernas sida.
De båda modiga männen - ty att de var modiga kan man inte bestrida - låg kvar framför Proitides port även när Amfiaraos närmade sig.

'Ser du, nu gick det som det gick', sa han till Tydeus. 'Nu kommer du att dö.'

'Ja', sa Tydeus. 'Men jag besegrade honom.'

'Och det var det värt att dö för?' Amfiaraos trodde väl att han inte hade hört rätt.

'Ja, det var det värt.' Med all kraft som han hade kvar försökte Tydeus att sätta upp sig. 'Men innan jag dör, ska jag slå skallen av Melanippos.'

Då blev Amfiaraos ännu argare, tog två steg framåt och högg huvudet av Melanippos. Sen sparkade han det med foten mot Tydeus. Ingen vet, varför han gjorde det. Jag antar, att han inte ville att Tydeus skulle få tillfredsställelsen av att göra det själv.
Men Tydeus klöv sin motståndares skalle och började sörpla i sig hjärnan. I samma ögonblick kom Athena tillbaka. När hog såg denna barbariska gärning, blev hon så förskräckt, att hon tappade skålen med ambrosia, eller kanske till och med kastade den. Och några minuter senare kom en sköldpadda och åt upp det gräset, som ambrosian hade droppat på.

Jag flinade brett. "Nu vet du, varför sköldpaddorna blir så gamla."

"Nä, men sluta", skrattade Polyfemos. "Det har du hittat på själv alldeles nyss!"

"Nej, inte alls", sa jag. "Det är sant att det berättas så här. Men det är klart, jag har ju inga bevis för att det hände just så. Men visst hade det kunnat vara möjligt att det skedde på det viset? Och nu tycker jag att du ska styra mot land, så att vi kan sträcka på benen ett tag."


© Bernhard Kauntz, Västerås 2004
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com