HERAKLES DAGBOK

Antigone


Även om vi bara hade suttit i några timmar på flotten, kändes det skönt att ha fast mark under fötterna. Vi promenerade ett tag av och an på stranden, för att mjuka upp våra leder igen. Men sen skyndade jag på att fortsätta färden. Ombord frågade jag Polyfemos, om inte jag skulle ta över rodret en stund, men han svarade leende, att det skulle vara mycket bättre, om jag fortsatte min berättelse. Alltså började jag igen:

"Nåväl, vi hade kommit så långt att Amfiaraos högg skallen av Melanippos, inte sant? Men eftersom man i Tebe tyckte, att Melanippos - om än knappt - fortfarande var vid liv, så var detta ett brott mot överenskommelsen om tvekampen, som Melanippos hade krävt av Tydeus.
Förargelsen över detta var så stor, att tebanerna nu själva gick över till anfall. De slog upp alla sju portarna och överraskade belägrarna, som till största delen försökte finna sin frälsning i flykten. Men Hippomedon dödades av ett spjutkast från Amfidikos. Amfiaraos hoppade upp på sitt fyrspann, och rusade mot Ismenos strand, med sin sköld, som förresten inte var prydd med någon bild, bakom ryggen, så att den skulle fånga upp eventuella projektiler."

"Ja, det var då, som Periklymenos var hack i häl på honom", avbröt Polyfemos. Han hade säkert fått tag i honom, när han skulle korsa floden, om inte din far hade ingripit."

"Det är möjligt", medgav jag. "Men Zeus hade förmodligen hållit det i Amfiaraos favör, att denne egentligen var emot detta fälttåg. Därför klöv han marken, så att hästarna samt förare försvann i avgrunden. Det var nog ett bättre öde i alla fall, än att bli dödat. Och precis som Amfiaraos hade förutspått, blev Adrastos den ende av ledarna, som undkom. Det kunde han tacka sin häst för, den snabbe Areion.
Ty den siste av de sju, Polyneikes, flydde inte. Han stannade kvar trotsigt på den öppna slätten och skrek till tebanerna, när de närmade sig:

'Ge er iväg! Jag har kommit för att kräva min arvedel. Skicka hit Eteokles, hämta min förrädiske bror! Hans fel är det, att detta krig har blivit av. Och nu är jag här för att söka hämnd.'

Sannerligen vek tebanerna tillbaka och bildade en cirkel, i vars mitt Polyneikes stod, raklång och med huvudet högt, det blixtrande svärdet i handen, väntande på sin brors ankomst. Och Eteokles kom till slut. Han närmade sig långsamt, nästan tvekande, men utan att säga ett ord. Och sen plötsligt, när han redan hade kommit på bara två stegs avstånd, stötte han fram, utan någon som helst varning. Han överraskade Polyneikes fullständigt och borrade sitt svärd djupt in broderns bröst. Denne slog upp med sin svärdhand, i en ren reflexrörelse och träffade Eteokles under hakan, så att han skar av halsen på honom. Bredvid varandra sjönk de båda till marken.
När Kreon fick höra om de bådas död, utropade han sig till kung igen, samt förordnade att man skulle hämta Eteokles kropp och begrava honom tillbörligt inom staden. Kvarlevorna av Polyneikes skulle däremot få ligga därute, så att fåglarna och vilda hundar skulle äta honom. Han förbjöd vid dödsstraff att ens närma sig liket."

Jag stannade upp i min berättelse, eftersom mina tankar vandrade iväg. Jag undrade, hur det var möjligt, att någon kunde vara så orättvis. Båda var ju hans systersöner och han, Kreon själv, hade varit upphovsman till bedrägeriet mot Polyneikes. Polyfemos måste ha haft liknande tanker, för att han sa:

"Konstigt, att Kreons hat var så djupt. Han måtte väl ha varit storhetsvansinnig - och fylld av maktbegär."

"Det kan nog vara så", höll jag med, "för det skulle bli ännu mycket värre. När Antigone hörde talas om Kreons beslut, tyckte hon, att hon inte hade något annat val än att begrava sin bror. Hon talade med sin syster, Ismene, och bad henne att hjälpa till att bära liket in till staden. Men Ismene var alltför rädd för Kreon. Därför kunde Antigone inte göra annat än gå ut och strö lite jord över Polyneikes, där han låg, samt att hälla vatten runt honom enligt riterna.
Naturligtvis tog man henne och släpade henne till morbrodern. Hon tillbakavisade stolt alla anklagelserna och hävdade att det var ett bud från gudarna, att man skulle begrava dem som föll i strid. Det kunde inte ens Kreon sätta sig över. Det var också vid detta samtal, som hon yttrade:

"Till att älska har jag blivit född, inte till att hata.'

Vi allihopa skulle kunna ta det som ett exempel och bära dessa ord genom livet."

"Även om vi straffas med döden för dem?" Polyfemos rynkade pannan. "Jag vet mycket väl, att Antigone påstod, att livet hade varit så hårt emot henne, att döden skulle vara en befrielse. Men de flesta av oss gillar livet ganska bra. Ska man även då bli till martyr?"

"Nja." Jag ryckte på axlarna. "Det är väl en fråga, som var och en måste besvara för sig själv. Men om du tänker igenom dessa ord konsekvent, så skulle det inte finnas någon, som skulle döda någon annan för den skull."

"Men Kreon lät inte avrätta Antigone, tror jag", frågade Polyfemos.

"Nej. Men han gjorde något mycket värre." Jag skrattade torrt. "Om man murar in en människa i en grotta och spar ut en liten lucka, för att kunna ställa in mat därigenom, för att förlänga pinan, så är det väl värre än en avrättning."

"Varför gjorde han det?"

"Helt enkelt för att han inte kunde låta henne avrättas. För att han måste böja sig för folkets tryck. För i allmänhet såg folket inget brott i det som Antigone hade gjort. Tvärtom. Och Antigone var även älskad för sitt sätt att vara och för sitt uppträdande."

"Var det inte Haimon, Kreons son, som hittade henne hängd i grottan?" Polyfemos styrde mot vänster, mot en liten bukt.

"Ja. Korrekt. Haimon var förälskad i Antigone och hade förhoppningar om att en dag få gifta sig med henne. När han hade listat ut, var man hade låst in henne, sprang han genast dit, för att släppa fri henne, trots att det var mot faderns vilja. Men när han hade rivit ett hål i muren vid ingången till grottan, såg han att han hade kommit för sent. I sin förtvivlan tog han livet av sig med sitt svärd och hittades till sin älskades fötter."

Jag måste harkla mig, för att jag kände en klump i halsen. Polyfemos märkte, att jag var tagen, därför väntade han några sekunder, innan han frågade:

"Du, ursäkta att jag avbryter, men tycker du inte att stranden där i bukten skulle lämpa sig bra för ett nattläger?"

"Javisst", nickade jag. "Dessutom har du inte avbrutit något, för nu är det slut på den historien. Jag skulle kanske bara tillägga, att jag tycker att Antigone var en av de modigaste och mest älskvärda kvinnor, som någonsin har levat."


© Bernhard Kauntz, Västerås 2004
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com