HERAKLES DAGBOK

Klythia och Leukotoe


Nu hade vi nästan grälat med varandra, Polyfemos och jag, innan vi skulle skiljas. Så löjligt. Fast han hade kanske rätt ändå. Hans version var ju mera logisk. Men då hade jag varit tvungen att ge efter, det har jag svårt för ibland....

Vi hade inte haft en aning om att vi befann oss så jättenära kovadstället, när vi slog upp vårt läger för natten igår. Men idag hade vi knappt tagit plats på flotten, då vi redan siktade sundet, som lät mig ana att jag snart skulle vara hemma. Polyfemos skjutsade mig över, själv ville han behålla flotten, för att åka utmed den motsatta kustlinjen, tills han hittade ön, där han enligt gudarnas vilja skulle grunda sin stad.

Innan vi tog farväl åt vi en sista gemensam måltid och efteråt snaskade vi på några solrosfrön. Ingen av oss hittade några passande ord. Tankarna på de gångna veckorna, som vi hade varit tillsammans, och vissheten om att vi från och med nu skulle gå skilda vägar, gjorde att stämningen var lite dovt.

Slutligen frågade Polyfemos, förmodligen framför allt för att säga något överhuvudtaget, om jag kände till historien om solrosen.

"Javisst", sa jag.

"Hm", brummade min vän - med detta svar tycktes inte heller det här ämnet kunna bidra till konversationen. Men han tillade i alla fall: "Jag tycker ju att det är rörande, att Leukotoe förvandlades till en solros. Det visar ju..."

"Vad menar du med Leukotoe", avbröt jag honom. Klythia blev till en solros, av sorg över att Apollon inte ville ha henne."

"Nej, det är inte sant", försökte min vän att förklara. "Det är riktigt att många idag berättar historien så som du sa. Och Klythia har visst en huvudroll, men egentligen var det annorlunda.


  de la Fosse: Klytie förvandlas till en solros
"Oh", sa jag spotskt, "nå, så berätta då, om du känner till denna historia så väl."

"Jag berättar ingenting alls", sa Polyfemos förargat, "om du i alla fall vet det bättre."

"Lyssna nu", mästrade jag honom. "Varje barn hos oss vet att Klythia, dottern till Okeanos, var förälskad i solguden. Men även att hennes tillbedde föredrog Kung Orchamos dotter, alltså just Leukotoe. Och att guden antog gestalten av hennes mor, för att kunna komma in i hennes rum, för att kunna lägra henne där. Eller är det inte så?

"Jodå", nickade lintotten mittemot mig, medan han bände upp ännu en kärna med hjälp av tänderna.

"Just det", fortsatte jag. "Och alla vet också, att Klythia blev alldeles utom sig av svartsjuka. Att hon därför gick till Leukotoes far och berättade för honom om hans dotters kärleksfröjder. Att sedan Kung Orchamos också blev alldeles utom sig och lät sin dotter begravas levande i en grop."

Åter nickade min vän.

"Nå då så", sa jag. "Hur kan du sen komma och påstå att det skulle ha varit Leukotoe, som förvandlades till solros? Hon var ju ute ur leken! Klythia hade naturligtvis hoppats på att Apollon skulle uppmärksamma henne, nu, när rivalen var borta. Men för att han inte gjorde det, sörjde hon så mycket att hon blev till en solros, så att hon skulle kunna vända huvudet allt efter solens gång."

Nu skakade Polyfemos på huvudet. Men han sa ingenting. Det retade mig. Därför skällde jag på honom:

"Om du nu tycker att jag berättar historien fel, skulle du kanske vilja ha godheten att upplysa mig om felaktigheterna?"

"För det första var det inte Apollon, utan Helios, som förälskade sig i Leukotoe." Jag lät Polyfemos inte fortsätta, utan avbröt på nytt:

"Så? Du säger alltså att du känner till historien bättre än hela Thebe och dess omgivning?"

Jag flinade hånfullt, för att jag kände mig så säker på min sak. Polyfemos ryckte på axlarna, men slutligen kom det ändå ett svar.

"Du säger helt riktigt 'hela Thebe och dess omgivning'. Det beror på att ni däruppe bor så nära Delfi, där ju Apollons orakel befinner sig. Därför tillskriver ni många händelser Apollon, som egentligen gäller Helios."

"Jaså", kontrade jag uppbragt. "Du tror alltså inte att vi känner till våra egna gudar? Hur vill du veta, att det var Helios och inte Apollon?"

"Egentligen borde du inse det själv. Vet du vad solrosen heter med ett annat namn?"

"Ja, självklart! Helian..." Jag tystnade mitt i ordet.

"Helianthus. Just det. Varför då, tror du?" Polyfemos drog upp ögonbrynen. Trots att jag var tvungen att inse att han hade rätt, försökte jag en flykt framåt.

"Nåväl, låt gå. Men det handlar ju inte om det. Utan vi pratar ju om vilken av flickorna som förvandlades."

"Även här talar logiken för min version. Eftersom Leukotoe begravdes levande, ligger det väl närmare att anta, att det var hon som växte fram ur jorden som solros, tycker du inte det?" Polyfemos ryckte på axlarna igen. "Men jag vill inte bråka med dig om detta. För mig får du gärna tro på din version, jag har ingenting emot det."

Min vän reste sig och började stoppa sina tillhörigheter i sin ryggsäck. Jag förstod att det var början till avskedet. Därför svalde jag mitt svar, som i alla fall skulle ha varit ganska ihåligt. Istället tackade jag Polyfemos för tiden, som vi hade varit tillsammans och önskade honom lycka till för hans kommande åtaganden. Han sa ungefär samma sak till mig, sen kramades vi en stund, innan han gick ner till flotten, sköt ut den i vattnet och började ro. En gång vände han sig och vi vinkade till varandra. Sen följde jag honom med blicken tills han bara var en liten prick på vattnet.


Bernhard Kauntz, Västerås 2004
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com