HERAKLES DAGBOK

Myrra och Adonis


Ibland ska man ha tur. Idag hade jag satt mig under det enda trädet som syntes på närmare håll, för att få lite skugga när jag åt min lunch. Sen, när jag hade gjort illa mig i tandköttet på ett spetsigt fågelben, uppskattade jag trädet ännu mer. Det var nämligen ett myrraträd, vilket ju är ganska sällsynt hos oss, eftersom det föredrar sydligare nejder. Men för tillfället var jag inte så intresserad av varför trädet stod just här, huvudsaken var ju att det gjorde det. Som alla vet är myrramycket bra för att läka tandköttsåkommor. Jag skrapade alltså upp barken en liten bit och väntade på den första droppen kåda, som jag sen genast började tugga på, för att lindra mina smärtor.

Vid gott mod fortsatte jag sedan min vandring hemåt, men mina tankar dröjde sig kvar kring myrraträdet. Naturligtvis kände jag till historien om Myrra, eller Smyrna, som hon också kallades. Hon var dotter till Kinyras, kung på Cypern, hon hade förfört sin far och väntade barn av honom. Halvofficiellt berättar man att Afrodite hade med saken att göra, eftersom Kinyras maka, Cenchreis, Myrras mor alltså, hade skrytit med att hon åtminstone inte stod efter Afrodite, vad beträffar skönhet. För att straffa kvinnan, sade gudinnan åt sin son Eros att skjuta en av sina pilar mot Myrra, just när hon var ensam med sin far.

Jag smålog över kvinnornas avundsjuka. Som om skönheten vore det allena saliggörande. Jag tänkte på min Megara därhemma. Visst, hon var också en snygg kvinna, men egentligen spelade det ingen roll alls. Det var väl mycket viktigare, att hon var en bra mor till mina barn, att jag kunde lita på henne, att hon var lojal och dessutom en god vän för mig. Dessutom är varje kvinna, som är älskad, i sin älskares ögon vacker...

Nåväl, Myrra måste i alla fall bära hundhuvudet för Afrodites vrede. När hon insåg konsekvenserna av sitt förhållande med sin far, var hon så skrämd att hon bad gudarna att förvandla henne till ett myrraträd. Men när tiden var mogen kom födelsegudinnan Eileithyia till hjälp och delade barken på trädet, så att den lille pojken, som Myrra födde, kunde komma till vår värld. Den nyfödde hittades sedan av nymfer, som behöll honom hos sig och kallade honom Adonis. Adonis utvecklades till ett utsökt vackert barn.

När pojken hade fullbordat det första årtiondet av sin levnad, var han så full av behag, att själva Afrodite förälskade sig i honom. För att gömma honom för världen tills han blev vuxen - troligtvis för att kunna behålla honom för sig själv - gömde hon Adonis hos Persefone i underjorden. Där tillbringade ynglingen sitt livs andra årtionde.

Men vad Afrodite tydligen inte hade räknat med, när hon sedan skulle hämta Adonis från Persefone, det var att underjordens härskarinna också hade blivit förälskad i den unge mannen och inte ville lämna honom tillbaka.

Som så ofta vid sådana tillfällen gick man till min far och ville ha honom som domare. Men Zeus hade väl redan fått tillräckligt med erfarenhet av sådana domslut, att han visste att man aldrig kunde döma så att alla var tillfreds. Därför överlät han uppgiften åt Kalliope. Musan avgjorde att Adonis skulle tillbringa halva tiden hos Afrodite, den andra halvan hos Persefone.

Adonis fattade snabbt tycke för jakt, han skaffade sig två hundar och strövade runt i skogarna dagarna lång. Det var dock någonting, som Afrodite inte uppskattade, hon hade ju hoppats att ha sin käraste oftare hos sig. Men kan man inte få det som man vill på det ena sättet, får man tillgripa ett annat. Därför beslutade Afrodite sig för att ledsaga sin älskling på hans jaktutflykter. Även hon tyckte snart om sin nya syssla och glömde i sin iver till och med bort sina gudomliga plikter. Mindre roligt hade Ares, som i sin tur kände sig eftersatt av sin älskade. Han konfronterade kärleksgudinnan i ett samtal, men Afrodite var döv för alla böner och invändningar. Därpå svor Ares att han skulle hämnas.

Jag vet inte om han berättade för henne, vad han skulle göra, eller om Afrodite kände sin älskare och hans sinne så väl på egen hand - i alla fall varnade hon Adonis. Han skulle i framtiden bara jaga sådana djur som tog till flykten, men inte sådana, som eventuellt skulle kunna försvara sig.

Men Adonis var nu tjugo år gammal, full av kraft och självförtroende, han älskades av till och med två gudinnor, hur skulle han då inte känna sig osårbar? Han brydde sig inte om de välmenade råden, tvärtom, han sökte till och med upp faran, ville visa sin styrka. Jag antar att det är så för många unga män - dels för att bevisa för sig själv hur bra man är, dels - och inte minst - för att imponera på sin älskade.

Men det dröjde inte alls länge, innan Ares hämnd satte punkt för det unga livet. Krigsguden hade förvandlat sig till en vild galt och visade sig för Adonis, till hälften gömd av träd och buskar, för att egga hans nyfikenhet och lidelse för jakten. Den unge mannen gick självklart genast i fällan, smög närmare och sköt en pil mot djuret. Fastän han i övrigt var en god skytt, studsade pilen från en gren och missade sitt mål. Adonis smög ännu närmare och kastade sitt spjut mot vildsvinet.

Förvirrat skakade han på huvudet, när även spjutet avvek från sin bana - han kunde ju inte veta, att han hade en gud som motståndare. Men han hade i alla fall inte tid till att fundera länge över det, eftersom galten plötsligt bröt fram ur buskaget, stötte en av hundarna åt sidan och högg sen sina mäktiga huggtänder i låren på Adonis, samt, när denne ramlade till marken, högg en gång till, nu rakt i bröstet på ynglingen.

Den tillskyndande Afrodite kunde endast begråta sin älskades död. Ur några droppar av hans blod lät hon växa anemoner, resten rann i den intilliggande floden, vars vatten sedan dess färgas rött varje vår.

Jag hade varit så försjunken i mina tankar, att jag inte alls hade lagt märke till vart jag gick och nu plötsligt konstaterade förvånat, att det fanns en liten by där framme, som smög sig mot foten av en liten kulle. Jag beslutade mig för att göra ett försök att hitta någon gästvän, som skulle bestå mig med en säng för natten.


Bernhard Kauntz, Västerås 2004
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com