HERAKLES DAGBOK

Antiope


Alltså, jag måste säga att jag inte är mycket förtjust i Trakien. Detta landskap är ganska enformigt, med få bosättningar och rätt så svalt. De senaste tre dagarna var helt händelselösa. I förrgår kom jag förbi en liten by, i övrigt har jag inte sett ett spår av någon civilisation, innan jag idag hamnade i den här staden. Det är intressant att de äldre kallar den för Ismaros, medan de yngre verkar föredra namnet Maroneia. Varför det är så, har jag inte listat ut ännu. I alla fall blev jag glad, när jag strax efter lunch märkte att det fanns vinodlingar på kullarnas södersluttningar, för det måste ju betyda att det fanns bebyggelse i närheten. Och mycket riktigt såg jag en stund senare den konformade kullen, på vars övre del staden ligger. Man hade till och med omgett den med stadiga murar. Jag var något förvånat, eftersom jag tyckte att en stad av denna storlek inte skulle behöva vara rädd för barbarernas banditgäng. Dessa går ju för det mesta endast i mindre grupper på sina plundringståg mot byarna. De skulle akta sig för att angripa i underläge.

Men från min värd fick jag höra, att det inte bara var barbarerna, som man skyddade sig mot på detta sätt. Det var ett mycket större elände, som man var rädd för. Staden låg nämligen i gränstrakterna av landet, som Aressonen Diomedes ansåg vara sitt kungarike. Med hjälp av sina fyra människoätande hästar hade han underkastat en barbarisk stam, som kallades för bistoner, och hade utnämnt sig själv till kung. Hans kungarike räckte ända till stränderna av floden Nestos i väster och långt in i landet. Hur långt, det visste man inte, för hittills hade ingen av dem, som velat utforska detta, kommit tillbaka. Detta var också anledningen till att vingårdarna endast befann sig öster och söder om staden - fast även dit vågade man sig bara i stora grupper, för att kunna försvara sig någorlunda, om man blev överfallen.

När min värd hörde att jag ämnade vandra vidare västerut, skakade han på huvudet.

"Det är alltför farligt", påstod han.

Jag förklarade för honom, att jag inte hade något val, eftersom jag ville komma hem, men han upprepade, att endast den som var trött på livet skulle ge sig iväg utan större sällskap. Men han kom med ett annat förslag. Om jag väntade ett dygn, kunde jag få följa med en båt till Aisyme. Han skulle nämligen ändå skicka sin systerson tillbaka då. Det vore inget extra besvär alls, eftersom båten och fyra rorsmän fanns redo i hamnen.

Nåväl, det kostade mig visserligen ett dygn, men med de omständigheter som förelåg var jag glad över förslaget och tackade ja. Hade vi bara bra vind, skulle vi förmodligen kunna ta igen den förlorade tiden också, eftersom vi skulle vara snabbare på vattnet.

På kvällen satt jag i gäststugan och hade just avslutit mitt kvällsmål, när värden satte sig vid mitt bord. Under det följande samtalet fick jag reda på att han hette Evander och härstammade från Arkadien. Han hade byggt upp sitt gästgiveri här, men egentligen var han inte nöjd med livet i Trakien. Dels tyckte han att det var för kallt, och det ständiga hotet från bistonerna var inte bra för affärerna. Därför lekte han med tanken på att flytta igen. Å andra sidan utgjorde främmande länder en lockelse för honom, medgav han. Nästa gång skulle han försöka sin lycka västerut...

Sen var det min tur att berätta. När jag hade talat om Argo och resan, frågade Evander:

"Och på resan träffade du verkligen Amfios och Zethos?

Jag nickade och min samtalspartner fortsatte:

"De båda är halvbröder till dig, eller hur?"

Åter nickade jag och log när jag tänkte på Zeus fertilitet.

"Men vem var deras mor egentligen", frågade Evander. "Vet du något om henne?"

"Ja", sa jag, men det är en lång historia. Och den är inte speciellt trevlig."

"Livet är inte alltid så trevligt", anmärkte Evander filosofiskt, "men jag kan nog stå ut med att höra, om du vill berätta." Han hämtade en kanna med vin, som han ställde på bordet, sen tittade han förväntansfullt på mig.

"Det hände vid den tiden, då Nykteus var kung i Thebe. Det vill säga, egentligen hette staden då fortfarande Kadmeia, efter Kadmos, som grundade den. Nykteus och Polyxo hade ett enda barn, en dotter, som de kallade Antiope. Naturligtvis blev den lilla prinsessan bortskämd av sina föräldrar. De uppfyllde alla hennes önskemål och endast det bästa var gott nog för henne. Men precis som i våra dagar är det ofta just de överbeskyddade barnen, som senare råkar i svårigheter."

"Eftersom de aldrig har förberetts på livets avigsidor..." tillade Evander.

"Just det", sa jag och fortsatte:

"När Antiope växte upp och gjorde revolt mot de skyddande murarna i föräldrarhemmet, smög hon ofta iväg i hemlighet, för att upptäcka livet. Ofta satt hon vid skogsbrynet och tittade ner på det enkla folket, där människorna i sina anletens svett arbetade på åkrarna, där de grälade med varandra, men där de även var uppslupna, när de efter att ha tagit hem skörden offrade till Demeter som tacksägelse. Då dansade de och skrattade och det hände att de drack sig fulla, tills de knappt kunde gå längre. Allt detta var nytt för Antiope, vildare och gladare, kanske även..." - Jag sökte efter ett lämpligt ord...

"Ärligare? Uppriktigare?" Evander försökte att hjälpa till.

"Ja, någonting ditåt. Inte så konstrat, såsom det lärdes ut vid hovet." Jag gestikulerade hjälplöst, för att det inte nödvändigtvis var det jag ville uttrycka. Därför förklarade jag vidare:

"Nykteus var en estet. Jag tror nog att han menade det ärligt, när han uppmanade Antiope att inte vråla av skratt, utan att producera ett avvägt leende på läpparna. Eller att hon inte skulle glömma bort sig i dansen, utan akta på att dansa med avmätta steg."


   Bartholomäus Spranger: Jupiter och Antiope
Evander nickade mot mig, som tecken att han förstod, vad jag menade.

"Jag berättar det här så ingående", förklarade jag för honom, "bara för att visa vilken genomtänkt strategi min far hade, när han förförde flickan. Zeus visade sig nämligen i gestalt av en satyr. Jag är övertygad om att han skulle ha haft mycket svårare för att få hennes hjärta, om han hade uppträtt som förnäm ädling. Av denna sort kände Antiope tillräckligt många. Förmodligen skulle han ha verkat på henne lika konstlat, som alla friare vid hovet. Nåväl, min far kunde säkert vara charmant även som satyr och den unga damen föll för blandningen av charm och spänning och gav sig hän. Naturligtvis visade sig snart följderna av denna förbindelse. Nu var goda råd dyra. Antiope kunde definitivt inte berätta om sin situation för sina föräldrar - dessa hade aldrig förlåtit henne ett sådant felsteg. Alltså stack hon hemifrån.
Hon träffade min far en sista gång, när hon var på flykt. Denne visade nu i alla fall en aning ansvarskänsla och gav henne rådet att ta sig till Sikyon och där försöka prata med kung Epopeus. Zeus avslöjade nu även vem har verkligen var och förutsade att hon skulle föda tvillingar."

Jag gäspade plötsligt. Min gästgivare frågade om jag var för trött, för att berätta vidare, men jag skakade leende på huvudet och fortsatte.

När Antiope kom till Sikyon uppsökte hon kungen, så fort hon fick tillfälle. Epopeus föll genast för den unga skönheten med den goda uppfostran. Hon berättade för honom om sitt äventyr, men kungen tyckes inte ha något emot att bli styvfar till två av Zeus barn, för att han gifte sig med henne mer eller mindre på stället.
Självklart dröjde det inte länge, förrän man även i Yhebe fick höra talas om saken. Och nu hände något, som jag personligen inte fattar. Antiopes far rustade för krig mot Sikyon."

"Kanske tyckte han att hans heder hade sårats, för att Epopeus inte hade anhållit om hennes hand hos honom", föreslog Evander. "Eller kanske var han så bitter, för att Antiope bara hade stuckit iväg?"

"Möjligt. Jag vet inte." Jag ryckte på axlarna. "I varje fall insåg Nykteus att han inte var någon stor fältherre. Därför vände han sig till sin bror Lykos och bad denne att bistå honom vid detta fälttåg. Denne Lykos var en ökänd kämpe, som genast var med på noterna. Sålunda tågade de tillsammans mot Sikyon. Men ovan vid strid, som Nykteus var, föll han redan vid första drabbningen. Döende avkrävde han Lykos löftet om att hämnas och att han skulle straffa Epopeus och Antiope.
Lykos lyckades till slut att besegra Sikyon. Även Epopeus förlorade livet på slagfältet, medan den numera höggravida Antiope släpades till fots tillbaka till Thebe. Men innan de nådde staden födde hon två pojkar. Lykos tvingade henne att lämna barnen där de befann sig. Det var vid foten av berget Kithairon."

"Fy fan, vad elakt", avbröt Evander. "Fast det förklarar ju, varför de båda växte upp hos en herde."

"Ja", höll jag med om det. "De återsåg sin mor först när de var vuxna. Under tiden hade Antiope det inte lätt i livet. För när de kom till Thebe, gav Lykos henne till sin maka Dirke som tjänarinna. Och Dirke var ett monster till kärring. Det fanns inget ont, som var för grymt, för att hon inte skulle plåga Antiope med det. Hon började med att hon lät klippa av allt hår på den unga kvinnan och som beklädnad fick hon bara en grov säck. Antiope var tvungen att sova inlåst i ett mörkt källarutrymme, medan hon under dagarna måste utföra de skitigaste och äckligaste arbeten. Om hon vägrade, slog Dirke henne. Men det var inte bara fysiskt våld, som hon utsattes för. Dirke visade även en psykisk förslagenhet av sämsta klass. Ibland kom hon och talade om att hon hade nyheter om Antiopes båda söner, bara för att sedan gå därifrån utan att säga något mera. Ibland berättade hon att man hade hittat de båda pojkarna döda.
I mina ögon är det ett smärre under, att Antiope kunde överleva alla dessa år."

Jag hade blivit trött av den långa berättelsen, därför tystnade jag. Evander fyllde på min bägare och unnade mig en kort paus. Men sen ville han veta:

"Och sen? Hur hittade Amfion och Zethos sin mor sedan?"

Jag log, eftersom jag hade räknat med att denna fråga skulle komma.

"De till och med räddade hennes liv. De ville inte säga hur de fick veta att deras mor skulle offras vid en fest till Dionysos ära, när de berättade den här historien ombord på Argo för oss. Men jag förmodar att de fick gudomlig hjälp. Det är inte uteslutet att Zeus själv hjälpte dem på traven, eftersom han tyckte att Antiope hade lidit tillräckligt.
I alla fall förklädde sig Amfion och Zethos till kvinnor, för vid Dionysos tillställningar fick ju bara sådana närvara. De begav sig till kullen, där offret skulle ske och kom just i tid till en skogsglänta, när Dirke själv ledde in en tjur, bakom vilken man hade bundit fast en kvinna i ett rep. Och nu satte man fast facklor på tjurens horn. Djuret skulle naturligtvis bli galen av rädsla, när man tände facklorna, rusa iväg och på så sätt ha ihjäl kvinnan, som släpades efter honom."

"Fruktansvärt", förmälde Evander, som inte hade släppt mina läppar med blicken. "Men Antiope befriades av sina söner?"

"Ja, fast det var inte så enkelt", förklarade jag. "Visserligen hade de överrakningsmomentet tillgodo, så att de hann skära lös sin mor från tjuren. Men sen stod de öga mot öga med en hord extatiska kvinnor, som hade förväntat sig detta skådespel som höjdpunkt på festen. Ett allmänt morrande och en och annan högt uttalade hotelse hördes från människomassan. I ett snabbt beslut greppade Zethos Dirke, som inte hade någon chans, eftersom den unge mannen förfogade över enorma krafter. Bröderna band fast sin mors plågoande vid tjuren och tände facklorna själva, så att Dirke fick smaka på sin egen medicin. De andra festdeltagarna hade ingenting emot detta, huvudsaken var att de fick vara med om spektaklet.
Fast en som inte var nöjd med denna lösning, var Dionysos. Ingen vet, varför han inte var det. Möjligtvis var han vred för att hans tilltänkta offer hade befriats, eller för att två män hade vanhelgat hans festligheter - i varje fall hämnades han på Antiope genom att slå henne med vansinne. När Amfion och Zethos letade efter sin mor, när den värsta uppståndelsen hade lagt sig, kunde de inte hitta henne längre. Med förvirrat sinne vandrade Antiope runt i Grekland i några år, innan hon mötte Fokos, härskaren av Fokis. Denne lyckades att få henne att tillfriskna. Sedan gifta han sig med henne också, så att Antiope kunde leva ett drägligt liv till slut."

Det hade blivit mycket sent under tiden, men jag hade ju en lat dag framför mig i morgon. Ändå drack jag upp mitt vin, önskade Evander en god sömn, tog en oljelykta och gick uppför trapporna till mitt nattläger.


Bernhard Kauntz, Västerås 2004
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com