Nästa morgon, efter en bastant, men snabb frukost, tog jag farväl av Evander, hängde Abderos lilla ryggsäck över axeln och sedan gick jag med min unga följeslagare söderut mot havet, där vår båt skulle vänta.

Mycket riktigt låg där en rymlig trirem, som till och med kunde sätta ett litet segel. De tre rorsmännen hjälpte oss ombord, plockade ner vårt bagage i bogen och sa åt oss att ta plats akterut, strax före styrmannen, där man hade byggt in en extra sittbänk. Jag kände mig som en kung, för att jag var sannerligen inte van att själv sitta stilla och bli skjutsad. Inombords log jag över min lille resekamrat, som gång på gång stolt strök över sitt nya koger, som om han ville förvissa sig om att det fanns kvar.

Tyvärr hade vi ingen bra vind, rättare sagt, vi hade ingen vind alls. Inte ett löv rörde sig på stranden och havet låg spegelblankt. Men de tre männen vid rodren var starka karlar, som hanterade årorna med vana och kraft.

Efter en stund kom det några delfiner söderifrån, som lekande cirklade runt vår båt och fördrev tiden för oss med sina uppbyggliga hopp. Jag kom att tänka på att vi fick tacka Poseidons snarhet till vrede för att delfinerna ännu idag levde i vattnet. Hade deras anfader nämligen fått fram sin vilja, skulle de promenera på fastlandet nu. Jag frågade Abderos, om han kände till historien om Delfinos, men han skakade på huvudet. Då berättade jag den för honom, för att fördriva tiden ytterligare.

"Det hände för mycket länge sen", började jag. "Det var strax efter att Zeus, Hades och Poseidon hade spelat tärning för att dela upp världen.Och eftersom Poseidon fick förvalta haven, byggde han sig ett palats på havsbotten, inte långt från Eubea."

"Vad är Eubea", avbröt mitt unga sällskap.

Jag insåg genast, att man så högt uppe i norr inte kunde ha så mycket begrepp om geografin på sydligare bredder och förklarade för Abderos, att Eubea är en ö, som ligger strax utanför Aten. Sen fortsatte jag i min berättelse:

"När Poseidon nu ägde ett vackert palats, kände han sig dock mer ensam än förut. Visserligen hade han många kärlekshistorier, men han längtade efter en följeslagerska, efter någon som han kunde dela sitt slott och sina skatter med, någon som han kunde berätta sina glädjeämnen för och som han kunde diskutera sina problem med. En dag såg han en nymf simma förbi och han förälskade sig genast i henne. Men eftersom han ju ville gifta sig med henne och inte bara ha ett nytt äventyr, beslutade han sig för att gå varsamt fram. Han listade ut att hans tillbedda bodde hos Nereus och Doris, att hon till och med var en dotter till dessa gamla gudar, samt att hennes namn var Amfitrite."

"Ja, jag vet", nickade pojken. "Amfitrite är Poseidons fru. Men sa du inte, att du skulle berätta om Delfinos för mig?"

"Ja, ja", log jag över ungdomens otålighet. "Det kommer jag till. Men du måste ju förstå bakgrunden, varför allting blev som det blev ... Poseidon försökte nu med alla medel att väcka den vackra nymfens uppmärksamhet. Han tog på sig sina bästa kläder, när han visste att hon fanns i närheten. Han skapade en hel svärm av färggranna fiskar framför hennes ögon - men han hade föga framgång. Amfitrite brydde sig inte om honom, hon låtsades inte se honom. Och en vacker dag hade Poseidon fått nog. Han ställde sig i vägen för henne och frågade, om hon ville gifta sig med honom. Nymfen svarade bara:

'Nej.'

Då begav sig Poseidon till hennes föräldrar och bad om Amfitrites hand. Han tyckte att man väl skulle kunna arrangera äktenskapet, det var ju ingalunda ovanligt att föräldrar gifte bort sina barn efter eget gottfinnande.

Men den gamle Nereus var en långt klyftigare man än Poseidon någonsin kommer att bli. Han sa:

'Nå, om du vill gifta dig med henne, så fråga henne då. Om hon går med på det, ska vi inte ha något emot det.'

Poseidon stack därifrån igen. Han ville ju inte medge att Amfitrite redan hade försmått honom. Nu började han istället att hänga efter sin älskade. Han lurpassade på henne och överöste henne med presenter, som hon inte ville ta emot, ända tills hans tålamod tog slut. Då försökte han att fånga henne för att röva bort henne. Med yttersta möda undkom Amfitrite, men från och med nu gömde hon sig. Hon gick inte att hitta. Poseidon letade och letade, men utan minsta framgång. Slutligen gav han upp och drog sig tillbaka till sitt palats. Där tjurade han i veckor och månader. Havets vatten blev kavlugnt, ungefär så som vi har det idag. Under några dagar spelar det ju ingen roll, men om det får fortgå under en längre period, så blir vattnet dött och havets varelser blir slöa och trötta, för att vattnet inte blandas längre."

Jag stannade upp, ty vattnet som vi for fram på, var plötsligt inte längre blått, utan smutsigbrunt. Snart såg jag dock orsaken till detta. En mäktig flod vällde fram till höger och utgöt sig i havet. Samtidigt förde den sand och slam med sig.

"Vad är det här för flod", frågade jag Abderos.

"Det är Nestos", svarade han. "Ända hit terroriserar Diomedes landet med sina människoätande hästar." Pojken knöt näven.

"När jag blir stor", lovade han, "kommer jag att se till att Diomedes får sluta med sina blodiga räder. Efter så mycket olycka, som han har tillfogad människorna, har han själv ingen rätt att leva längre."

Det var starka ord för en tolvåring. Inombords log jag lite, fast det syntes på honom, att han menade allvar. Jag gav honom tid till att lugna sig och fortsatte min berättelse först, när han bad mig om det.

"Och nu kommer vi till Delfinos", sa jag, för att få pojken på andra tankar igen. "Delfinos var ytterst klok, liksom delfiner även idag är kloka djur. Dels hade han lagt ihop några pusselbitar ur skvallret som gick, som kunde förklara, vad som hade hänt mellan Poseidon och Amfitrite, dels tyckte han att livet på landet skulle vara intressantare än att simma omkring i havet. Var inte Zeus, som hade blivit härkare över landet, därför också ansedd som gudafader, den högsta guden?

Alltså begav sig Delfinos till Poseidons palats och ville tala med honom. Havsguden ville dock inte ta emot honom och lät hälsa att han inte tog emot några besök. Men Delfinos var envis och när han nämnde att han skulle kunna föra Poseidons talan hos Amfitrite, släpptes han fram.

'Vad vill du?' Poseidon blängde argt på Delfinos, när denne trädde in i tronsalen.

'Jag vill inte behöva leva i havet längre', svarade Delfinos.

'Stick upp på land då, det struntar väl jag i', fräste den skäggige guden.

'Du vet att det inte är så enkelt. Du skulle först behöva förvandla mig, så att jag kan överleva på land ... Men jag har ett förslag till en byteshandel. Om jag får Amfitrite till att gifta sig med dig, då hjälper du mig också sedan.'

Det var Poseidon införstådd med och Delfinos försökte att hitta nymfens gömställe. Och eftersom han var klok, hade han även här lagt ihop två och två under de senaste månaderna, så att han hade en bra gissning om var hon hade sitt gömställe. Mycket riktigt fann han henne också just i denna grotta, som han hade tänkt på.

'Jag kommer från Poseidon', sa han till henne.

'Då kan du genast ge dig iväg igen', genmälde Amfitrite.

'Han vill gifta sig med dig', fortsatte Delfinos utan att bry sig om hennes svar.

'Men jag vill inte gifta mig med honom', kom det tillbaka.

'Varför inte?'

'För att han är för simpel för mig.' Nu hördes Amfitrite rätt förargat, men Delfinos lät fortfarande inte bekomma sig.

'Hm. Det kan jag förstå. Men han i alla fall havens härskare.'

'Det struntar jag i. Jag vill inte ha någon enfaldig karl till make, då kan han vara precis vad han vill sedan.'

'Ja', sa Delfinos. 'Logiskt. Det beror säkert på att du är ännu dummare.'

Det satt. Amfitrite satte sig upp raklångt.

'Vad tar du dig till? Jag är inte dum! Hur kan du påstå något sånt?'

Delfinos smålog. Nu hade han henne snart precis där han ville ha henne.

'Naturligtvis är du dum. Om du gifter dig med Poseidon blir du havens drottning. Och du har en man, som är så enfaldig, att du kan linda honom runt fingret precis när du vill. Jag skulle inte kunna tänka mig något bättre läge.'

Amfitrite sa ingenting. Hon sa ingenting under lång tid, medan Delfinos fortsatte att utmåla fördelarna för henne, som ett giftermål med Poseidon skulle innebära. Hon kom med några invändningar till så småningom, som den kloke Delfinos dock pratade bort genast. Och efter några timmars ivrigt arbete med att övertyga henne, gav nymfen med sig och lovade att åtminstone ta emot havsguden, för att prata med honom om framtiden."

"Och sen gifte hon sig med honom i alla fall", kastade Abderos in, när jag tystnade för ett ögonblick. "Men varför är då delfinerna fortfarande i vattnet?"

"Tja", svarade jag, "det är nog så att Poseidon inte är bland de klyftigaste varelserna, men han äger i alla fall en viss slughet. Han hade skickat en spejare efter Delfinos, för att han förstod att han på så sätt åtminstone skulle kunna lista ut var Amfitrite befann sig. Denne spejare hade ilat tillbaka, när Delfinos var på återvägen och hade berättat i minsta detalj för Poseidon, vad som hade hänt. När Delfinos nu kom tillbaka, förmälde han att Amfitrite var beredd att möta havsguden.

'Och om du spelar dina kort väl, så kommer hon även att gifta sig med dig', avslutade han sin rapport. 'Nu är det upp till dig, att uppfylla den andra delen av vår överenskommelse.'

Men han hade inte räknat med Poseidons argsinthet. Frustande av vrede slet havfursten honom till sig och skrek:

'Du framställde mig alltså som en stor dåre? Har du då ingen ärekänsla i kroppen? - Du vill alltså inte leve i havet längre? Gott!' Och därmed kastade Poseidon Delfinos uppåt, högt, högt ur havet, men med sådan kraft, att han flög ända upp till himlen, där vi ännu idag kan se honom som stjärnbild."

webmaster@werbeka.com