HERAKLES DAGBOK

Prokne och Filomele


På himlen framför oss gjorde sig Helios beredd att föra sin solvagn ner mot havet. Vi hade fortfarande inte fått någon hjälp av vinden, så att det var en lång väg kvar till Aisyme.

Abderos hade sjunkit ihop och somnat bredvid mig. Jag skakade på huvudet, när jag såg hans obekväma ställning, som dock inte tycktes störa honom, eftersom han sov djupt och helt lugnt.

Jag pratade med styrmannen om våra olika möjligheter, som vi nu hade. Att ro vidare i det kommande mörkret innebar utan tvekan en del faror, men att övernatta på en okänd strand helt utan reserver, var inte heller båtägarens högsta önskan. För det första skulle vi behöva ved, för det andra gå på jakt, för att ha något att äta. Men för det tredje, och det tyckte skepparn var det största problemet, var området för osäkert för att våga sig på en övernattning.

"Trakien är ett farligt område", tyckte han. "Man kan inte jämföra landet med de mer civiliserade regionerna söderut, även om det idag kanske inte är lika illa som under kung Tereus dagar - då det verkligen bara gällde den starkares lag och knytnäven regerade."

"Tereus?" Jag hade aldrig hört namnet. "Vem var det?"

"Det är för all del ett tag sedan", medgav styrmannen. "Min farfar var fortfarande en ung man, när han kom till Tereus hov. Men han har själv berättat de ruggigaste historierna för mig ... Inte att undra på att ett vilt land blir ännu vildare, om kungen själv är en best."

Nu hade han verkligen gjort mig nyfiken.

"Vem var denne Tereus", frågade jag en gång till. "Och vad var det som han har gjort, som var så hemskt?"

"Inte så konstigt att han var vild, Tereus." Min samtalspartner lät sig inte störas i sin monolog. "Han var ju också en av Ares söner. Känner du historien om hans maka Prokne och hennes syster Filomele?"

Jag skakade på huvudet, sugen efter att få höra en ny historia. Mannen vid rodret tvekade en aning, sen sa han:

"Äckligt, allt det där. Det är tur att pojken sover, om du vill höra denna historia."

Jag nickade ivrigt, men fick ändå tåla mig, tills mannen långsamt hade klämt rodret under andra armen, harklat sig tre gånger och först sen började berätta.

"Alltså, allt detta har min farfar berättat för mig, när jag var mycket liten. Och även då var det mycket länge sen, eftersom min farfar redan var en gammal man, när jag fick höra det. Men jag återberättar endast det som min farfar sa. Själv kan jag inte gå i god för det."

Jag försökte att hålla mig lugn, fastän hans tafatthet tärde på mina nerver. Men, för att lugna honom, log jag mot honom och nickade.

"Kung Tereus hade en gång hjälpt kung Pandeon från Aten att lösa en tvist. Vilket slags tvist det var, visste min farfar inte säkert. Han trodde att det rörde sig om en arvstvist.
Men, vad den än handlade om, som tack för hjälpen fick Tereus Pandeons äldsta dotter till maka. Hon hette Prokne. Prokne var en ung flicka, oskyldig och gladlynt. Min farfar såg henne, när hon för första gången kom till Tereus hov.
Men Prokne miste sin glädje rätt fort, för att hon dels blev behandlat som en tjänsteflicka av sin make, dels kan man inte jämföra Trakien med Aten. I alla fall fick kungaparet en son, som de kallade för Itys. Men det gjorde Prokne inte heller gladare, för kungen försökte från början att hålla henne borta från pojken. Det blev hellre en ny plåga för den unga kvinnan."

Styrmannen svängde med rodret skarpt åt sidan, så att vi undvek en framskjutande klippa till höger. Först när vi hade rundat det farliga hindret, fortsatte han att prata.

"Den glädjefyllda och muntra unga kvinnan blev allt mera sorgtyngd, berättade min farfar för mig. Inte att undra på, för förutom Tereus nonchalanta behandling var främlingskänslan och problemet att inte känna sig välkommen ett stort hinder för henne. Men å andra sidan kunde ju ingen här föreställa sig, hur det var vid hovet i Aten. Det var ju en helt annan värld för oss enkla och grova trakier.
Framför allt längtade Prokne efter sin syster Filomele. De båda flickorna hade tillbringat hela sin barndom med varandra. De hade skrattat och gråtit tillsammans, de älskade varandra så mycket, som systrar bara kan älska varandra. En dag samlade Prokne allt sitt mod, för det behövde hon, om hon skulle be sin make om något. Hon bad Tereus att få åka och hälsa på sin syster. Tereus avslog naturligtvis hennes begäran, han insåg väl att hon inte skulle återkomma, om han lät henne gå. Men bakslug, som han var, tillade han:

'Om några veckor måste jag ändå åka söderut. Skriv ett brev till din far, i vilket du ber honom att Filomele får komma och hälsa på dig. Då ska jag ta hit henne för ett par veckor.'

Prokne var själaglad, det var ju mycket mer än hon hade vågat hoppas på. Hon skrev ett innerligt brev, som hon gav sin make med på resan. Kung Pandeon i Aten fattade ingen misstanke, när han läste om hans dotters hjärtbrytande ensamhet och gick gärna med på att Filomele fick åka till Trakien på besök."

Styrmannen avbröt sig och höll handen för ögonen, för att han bländades av solens ljus, då den nu stod bara en handbredd ovanför horisonten.

"Till Aisyme fattas det drygt två timmar", muttrade han sedan för sig själv. "I mörkret kommer det naturligtvis att ta dubbelt så länge."

Jag sa inget. Jag hade föredragit att slå läger någonstans på stranden. Kanhända att området inte var så säkert, men jag var mindre rädd för en hord rövare, än att köra på en klippa i mörkret och att kapsejsa. Men jag var ju bara passagerare och min åsikt hade ingenting att göra med saken. Om skepparn ville åka vidare, fick det väl bli så.

"Men Tereus hade något helt annat i sinnet", fortsatte mannen vid rodret nu i sin berättelse. "Han mindes från sitt förra besök att Filomele på intet sätt var mindre vacker än sin syster.
När de sedan på återresan befann sig en halv dagsresa från Tereus slott, kände han till ett avlägset torn i skogen. Dit förde han den vackra prinsessan och våldtog henne. Men för att hon inte skulle kunna berätta för någon, vad som hade hänt, skar han även av hennes tunga. När han efter det begav sig hemåt, låste han in henne och lovade att han snart skulle återkomma för att förlusta sig med henne. Han lämnade även en gammal och enfaldig tjänare tillsammans med henne, så att denne skulle kunna hämta mat och vatten från närmaste byn.
Hemma berättade Tereus att Filomele hade blivit anfallen och dödad av en vild björn, för att hon hade varit dum nog att gå för långt ifrån lägerelden. Prokne grät ögonen ur sig på grund av systerns hemska öde och hennes liv blev ännu mer beklagansvärt, än det hade varit någonsin tidigare. Sin son Itys såg hon numera knappast alls. Tereus skämde bort honom, men lärde honom även all slags ondska, som han kunde komma på. Pojkens uppfostran hade han överlämnat åt en av sina älskarinnor."

Nu hade solen drunknat i havet och även skymningsljuset avtog snabbt. Pauserna i berättelsen blev allt längre, för att styrmannen måste koncentrera sig mer och mer på omgivningen. Ändå började han berätta igen efter en stund.

"Under tiden var Filomele inte overksam. Visserligen var hon förtvivlad och fruktade varje dag att Tereus åter en gång skulle komma för att hälsa på henne, men hon hade tillräckligt med livsvilja, för att inte ge upp. Hon åtog sig själv två uppgifter, som dock båda inte var enkla. För det första försökte hon att undervisa den dåraktige tjänaren i ett slags teckenspråk. Det dröjde länge, för mannen var inte bara dum, utan även ointresserad. Men eftersom Filomele inte kunde tala längre, var detta hennes enda möjlighet att göra sig förstådd. Det spelade ingen roll att det dröjde länge, för även hennes andra projekt skred bara långsamt fram. Hon rev upp sina kläder och vävde en slöa av dem. I denna slöja vävde hon även hela sin historia.
När hon sedan äntligen hade blivit färdigt med detta mödosamma arbete, hade hon fått tjänaren att fatta så mycket, att han skulle överlämna slöjan till drottningen. Och eftersom tjänaren var mycket dum och naturligtvis inte heller kunde läsa, gjorde han ...

"Hårt vänster", skrek plötsligt den främste rorsmannen. "Vääänster!"

Samtidigt försökte han att bromsa båten med rodret i vattnet och att styra till vänster. Strax därefter visade ett otäckt skrapande under båten, hur nära vi hade varit att gå på en sandbank eller något ännu värre. Men båten satt inte fast och hade inte heller sprungit läck. Efter en kort återhämtningspaus började vi åter få fart framåt, fast nu rodde man ännu långsammare än tidigare. Och efter ett tag fick jag också höra historien till slut, även om det nu endast skedde mening för mening.

"Tjänaren lämnade alltså slöjan till Prokne, som, samtidigt bestört och lättad, genast sprang iväg för att befria sin syster. På vägen tillbaka till slottet svor de båda systrarna att ta hämnd. De ville ta ifrån Tereus det käraste han hade. På natten skar de av halsen på Itys och stekte honom sedan över öppen eld. Morgonen därpå serverade Prokne den gemensamma sonen åt sin gemål till frukost. När Tereus hade ätit färdigt, klev även Filomele in i rummet och kastade till honom sitt barns huvud.
Först satt Tereus liksom förstenad, vilket de båda kvinnorna utnyttjade till att fly. Men sen sprang han upp med ett våldsamt skrik och började jaga dem. När han nästan hade hunnit ikapp systrarna, bad dessa till gudarna om räddning. Och någon gud förbarmade sig.
Prokne försvann som näktergal upp i luften, men Filomele blev till en svala, eftersom hon inte kunde sjunga längre."

Resten av vägen satt jag tyst och begrunnade denna historia. Jag tyckte inte om den. Visserligen unnade jag Tereus denna skräckupplevelse och visst förstod jag systrarnas hämndlystenhet - men vad hade barnet gjort? Systrarna hade ju mördat det uppsåtligen och vid fullt förstånd. Hur var det då möjligt att någon av gudarna, vem det än må ha varit, visade dem ynnesten att förvandla dem till fåglar? Hur skulle jag någonsin åter kunna glädjas över näktergalens sång eller svalans flykt i luften? Det hade varit bra mycket rättvisare att överlämna kvinnorna åt hämndgudinnorna och att döma Tereus till eviga plågor. Men å andra sidan - var finns det rättvisa i denna värld?


Bernhard Kauntz, Wien 2005
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com