HERAKLES DAGBOK

Erisikton och Mestra


Vi nådde Aisyme utan vidare missöden, men det gick sakta. Natten var som mörkast, när vi kom fram till huset, där Abderos mor, Carmenta, bodde. Där var huset i fullt uppror. Inte bara för att vi var så sena, utan även för att Carmenta firade avsked från sin väninna Kastaneia. Denna skulle tidigt på morgonen lämna Aisyme och åka båt till Troja, varifrån kung Priamos hade skickat henne en inbjudan. Kastaneia lät inga tvivel öppna om att hon skulle försöka förföra Priamos och helst även föda honom en son - sen skulle hon ha sin furstliga utkomst för resten av livet. Hon hade ett mycket öppet och glatt sinne och hon framförde sina planer med mycket munterhet och skratt, som drog med hela sällskapet.

Det blev därför inte mycket nattsömn för min del, för redan i gryningen var jag redo att ge mig iväg. Jag hade fått vägen förklarad för mig, ty nu skulle jag inte längre följa havet. En rätt stor halvö sträckte sig härifrån söderut och det var ju onödigt att ta den omvägen. Istället skulle jag gå rakt åt väster och passera två stora sjöar. Sen, när jag åter mötte havet, skulle jag äntligen kunna börja svänga av, med huvudriktningen mot söder, ända tills jag var hemma.

Efter två dagar hade jag passerat halvön och mitt hjärta började redan slå fortare av förväntan. Efter ytterligare två dagar fick jag skjuts med en åsnekärra. Det gick visserligen inte mycket fortare, men det var lite omväxling och dessutom hade jag ingenting emot att få vila benen en dag.

Kusken var en glad gosse vid namn Oinomakos, som just hade vunnit diskuskastningen i någon mindre tävling i Tessalien och nu var på väg hemåt, brinnande av iver att få berätta om sina bravader för släkt och vänner. Även jag fick nöjet att i detalj höra allt - från hans förberedelser inför tävlingen till det sista, vinnande kastet, då motvinden hade hjälpt till att föra upp skivan i skyn och hålla kvar den, så att den hade förlängt flygsträckan avsevärt.

Själv satt jag stum av beundran över Olympens gigantiska höjd, där vi passerade berget vid dess fot. Aldrig i livet hade jag kunnat drömma om att det skulle vara så högt. Jag hade visserligen redan varit där uppe, när jag fick hjälpa till att slåss mot Giganterna, men det var en helt annan sak att se berget nerifrån.

Till slut var det allra sista ordet sagt om diskustävlingen och vi kom, naturligt nog, in på att prata om Gudarna. Jag brukar inte berätta om mina bravader. Dels har jag inget behov av att skryta och dels vill jag inte att mina samtalspartner ska se mig som något förmer. Men idag, i denna omgivning, kom orden av sig själva. Jag är rädd att jag dämpade Oinomakos segerglödande självsäkerhet en aning, när jag berättade om min vistelse bland Gudarna. Men han tog det bra och föll inte på knä av vördnad.

Istället kontrade han med en historia, som jag inte kände till. Vi körde just genom en liten skog, som var helgad åt Demeter - det var därför han fick sin association, antar jag.

"Den här historien berättade min gästgivare där uppe i Tessalien", sa Oinomakos. "Du vet, där jag befann mig nu under diskustävlingen."

"Ja, jag förstår", skyndade jag mig att säga, och för att han inte måtte komma tillbaka till diskusen, frågade jag: "Den handlade också om Demeter, sa du?" Han nickade.

"Ja, det kan man väl säga. Fast huvudpersonen hette Erisikton, en grov och obildat karl, son av kung Triopas och en ättling av Poseidon, som var hans farfar. Han hade samlat ett antal kompisar och de gick ut i skogen, för att hugga timmer till en stuga, som Erisikton skulle bygga. Redan på långt håll såg de en ek, som höjde sig över alla andra träd i skogen.

'Den ska jag ha', utropade han och gick med bestämda steg mot det utvalda målet.

'Akta dig, det där är helgad skog åt Demeter', varnade en av hans vänner, men han lät sig inte bekommas.

'Det trädet ska jag ha, om så Demeter själv bodde i det', svarade han skrattande.

Snart hade de hunnit fram till den mäktigaste ek, som någon av dem hade skådat. Den sträckte sig gott och väl femton famnar högt upp mot himlen och inte bara stammen, utan även de nedre starka och raka grenarna skulle utgöra ett utmärkt virke till husbygget. De övriga männen var dock tveksamma och ingen ville börja fällningen. Erisikton försökte att övertala dem och målade ut för dem, vilka fester de skulle kunna fira i det nya huset - vid ett matbord, vars skiva bestod av ett enda stycke. Men det hjälpte inte. Då tog han själv tag i en yxa och drev den med ett snett hugg in i trädet. Genast vällde blod ur skåran, vilket alla såg med bestörtning. En av de kringstående föll Erisikton i armen, när denne trots allt höjde yxan igen.

'Är du från vettet', skrek kungasonen, utom sig av vrede, för att slaget nästan hade träffat honom själv i benet. 'Här ska du se, hur det går, om man hindrar mig!'

Nästa hugg måttade han mot kamratens hals och med ett mäktigt slag skilde han dennes huvud från axlarna. Sedan fortsatte han som en besatt att gå lös på den stora eken. Han lät sig inte heller hejdas av den röst som plötsligt trängde fram ur trädet. Rösten tillhörde hamadryaden, som levde i eken och den varnade Erisikton för att fortsätta med sitt värv.

'Jag är en av Demeters älsklingsnymfer och hon kommer att bestraffa dig hårt, om du fortsätter att göra mig illa.'

De andra männen började nu sakta dra sig tillbaka, men Erisikton låtsades inte höra och fortsatte att hugga mot trädet som besatt. Skogens andra nymfer, som brukade träffas och dansa i den stora ekens skugga, hade dock under tiden varskott Demeter, som genast följde med dem för att rädda hamadryadens liv.

'Vad gör du', frågade hon, iklädd i gestalt av en prästinna. 'Vet du inte om att det är mitt träd, som du försöker fälla?'

'Blunda, så får du se, vad som är ditt', svarade Erisikton kort. 'Det här trädet ska jag ha för att bygga min matsal och ingen lär hindra mig.'

'Så, så', sa då Demeter och förvandlade sig tillbaka till sin gudagestalt. Nu flydde alla hals över huvud, men hon höll kvar Erisikton i yxarmen. 'En matsal ska det alltså bli? Nåväl, då ska all mat i världen inte kunna mätta dig i framtiden, det ska vara din förbannelse för denna hädelse.'

Och så blev det förstås." Oinomakos styrde sin åsna mot vägkanten. "Men nu tror jag att vi själva skulle må bra av en liten måltid. Och åsnan kan också behöva lite vila. Där ser jag en källa, ska vi slå oss ner vid den?"

Jag hade inga invändningar, även jag kände att magen började bli tom. Jag bytte till mig lite bröd, som Oinomakos hade med sig, mot en del av fågelköttet, som jag hade stekt igår kväll. Med det färska vattnet till blev det en alldeles utomordentlig måltid. Först när vi åter satt på vagnen, bad jag om slutet av historien.

"Tja, det finns inte så mycket mer att säga", svarade diskushjälten. "Han åt upp allt han kom över och han skydde inga medel för att köpa sig mat. Snart hade han ätit upp hela sitt arv och sedan resten av sina ägodelar. Fast det är klart, historien med Mestra hör väl också till ..."

"Vem är Mestra", frågade jag nyfiket.

"Mestra var Erisiktons dotter och hon var det enda, som han hade kvar. Men han drog sig inte för att sälja henne som slav till en fiskare, för att få pengar till mat. Fast när Mestra stod vid stranden, där hon skulle rensa fisk, tyckte hon att det inte var något vidare tilltalande jobb. Hon ropade ut över havet, att Poseidon, som tidigare hade varit hennes älskare, skulle hjälpa henne, och havsguden bönhörde henne. Han gav henne förmågan till metamorfos, alltså till att kunna byta skepnad. Mestra förvandlade sig omgående till man och försvann från platsen. När hon hade kommit hem, tyckte hennes far att det var en utomordentlig bra lösning och sålde henne en gång till. Och Mestra förvandlade sig sedan, än till fågel, än till häst och begav sig hemåt igen. Fast en dag dröjde hon lite längre än vanligt med hemkomsten och Erisikton var hungrig och utan mat. Då började han att äta upp sig själv ..."

Jag förundrades lite över att Demeter kunde ge så hemska straff, hon var ju inte så vildsint; men innan jag var klar med mina funderingar, sa Oinomakos att hans väg nu bar inåt landet och att jag därför borde fortsätta min egen väg till fots. Efter ett hjärtligt avsked tog jag till apostlahästarna igen och började marschen, i förvissning om att jag skulle vara hemma senast om en vecka.


Bernhard Kauntz, Västerås 2005
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com