De sista dagarna av min resa hade försvunnit som ingenting, jag hade knappt tagit mig tid till att äta och jag hade haft god lust att springa resten av vägen hem. Det senare gjorde jag ändå inte, för att jag ville trots allt hushålla med mina krafter. I alla fall hade jag bara behövt fem dagar för den sista biten, istället för de förväntade sju.

Vilken härlig känsla det var sedan, att gå in i Thebe genom stadsporten! Och vilken förskräcklig upplevelse det blev strax efteråt, när jag nådde fram till vårt hus och fann det tomt och övergivet. Jag var visserligen ännu inte alltför orolig, det var tidigt på eftermiddagen och jag antog att Megara hade tagit ut barnen på en promenad eller att de var på besök någonstans. Efter att ha lämnat ifrån mig mitt bagage, gav jag mig genast iväg till min bror Ifikles hus.

Min brorsson, Iolaus, öppnade dörren och flög upp på mig på en gång och hängde runt halsen, när han såg mig. Pojken hade återigen vuxit en bra bit, sen jag hade sett honom senast. Men han var också snart tretton år fyllda.

"Ta det lugnt", sa jag, när han hoppade ner igen, men tog i min hand för att dra mig in i huset. "Är din far hemma?"

Pojken nickade och slet i mig oförtrutet. I megaron, vardagsrummet, hade det samlats tio eller tolv människor. Jag kände de flesta, även om jag bara var flyktigt bekant med en del. Åter följde en ljudlig välkomsthälsning, som dock inte kunde överskugga allvaret, som fanns över sällskapet. Naturligtvis pratade alla samtidigt till mig, handskakande och axelklappande, så att jag inte kunde uppfatta något enda ord.

När det äntligen lugnade sig, kramade min bror om mig ännu en gång och sa: "Välkommen! Du kommer som på beställning."

"Aj, aj", tänkte jag, för det stod klart för mig att man räknade med min hjälp, vad än saken gällde. Jag hade ju endast sett fram emot några lugna dagar tillsammans med min familj. Men min ovilja försvann som en blixt, när jag hörde, vad som hade hänt.

"För en knapp vecka sen störtades kung Kreon", kom Ifikles genast till saken. "Ingen vet, vad som har hänt med honom. Vi vet bara att Lykos har tagit makten tillsammans med några andra skurkar och att han har utropat sig själv till kung."

"Och Megara?" Full av onda aningar avbröt jag honom. "Och barnen?"

"Bara lugn", sa Ifikles med dämpat röst. "Än så länge är de säkra. De har gömt sig i Zeustemplet och vår far är hos dem."

Utan ett vidare ord vände jag mig mot dörren, men min bror höll mig tillbaka.

"Stanna! Det är bättre om Lykos inte vet, att du är tillbaka i stan. Framför templet står det säkert några av hans vakter."

"Men jag vill vara hos min hustru och hos barnen", svarade jag upprört. "Vad bryr jag mig om Lykos vakter?"

"Amfytrion är hos de dina och tar hand om dem." Ifikles pratade lugnande till mig. "De får tillräckligt med mat och dricka i templet. Det finns många thebaner, som förser dem med förnödenheter, alle de, som inte tycker om att Lykos har tagit över. Och de är många. Vi sitter också här för att fundera på hur vi ska kunna avsätta Lykos. Vi räknar med din hjälp nu."

"Avsätta?" Jag spottade fram ordet. "Jag ska slå huvudet av honom." Men jag insåg att det skulle kunna vara en fördel, om vi hade överraskningen om min återkomst på vår sida. "Hur kommer det sig att ännu ingen har revolterat mot Lykos?"

"För det första var det i början ett stort rabalder, så att ingen såg klart. Man måste först se, vem som stod på vilkens sida. Och även om Lykos inte har så många som stödjer honom, så måste motståndet organiseras". Det var någon ur församlingen, som försökte förklara. "Dessutom är det nu förbjudet att bära vapen inom stadsgränserna. För alla utom Lykos egna män, förstås."

Jag kunde inte se detta som ett problem. Jag hade gått med full mundering från stadsporten till mitt hus och jag hade inte blivit anhållen. Fast kanske ingen hade sett mig? Men om vi var tillräckligt många, skulle vi kunna klara vakterna också. Om Lykos inte hade så många på sin sida, hade han väl förmodligen inte heller så mycket folk att han kunde hålla staden under kontroll. Kreon hade varit en bra och omtyckt kung, flertalet av befolkningen måste befinna sig bland Lykos motståndare. Helt bortsett från allt detta var jag ytterst förgrymmad över att min familj var tvungen att gömma sig. Jag kände mig stark nog att röja upp staden alldeles ensam.

Ungefär med dessa ord lade jag fram mina åsikter. Och som så ofta behövdes det bara en eldande tanke för att motivera de andra.

Vi delade upp oss i tre grupper, så att ingen skulle behöva gå ensam, medan han hämtade sina vapen hemifrån. En timme senare samlades vi igen hos Ifikles. Ute började det skymma, något som kom lägligt för oss.

Åter tog jag till orda. Som svärson till Kreon hade jag fördelen att jag hittade bra i palatset. Jag hade tänkt att bara Ifikles och jag skulle smyga oss till Lykos privata rum. De andra skulle bara se till att vi hade ryggen fri. Jag vill gå in i palatset från vänstra flygeln, eftersom det då inte skulle vara så lång väg inne i huset.

Vi smög oss i en stor båge mot palatset och närmade oss bakifrån, eftersom jag antog att vi på så sätt skulle stöta på minst vakter. Och verkligen stötte vi bara två gånger på Lykos kumpaner, som patrullerade parvis. Men det var inga svårigheter att övermanna dem. Vakten vid ingången slog jag ut ljudlöst med en välriktad pil.

Även inne i palatset kom Ifikles och jag fram utan minsta problem, ända till den illegale kungens privatgemak. Vakten framför dörren distraherade jag med en liten sten, som jag kastade från hörnet, där vi stod, till andra änden av gången. När mannen sedan vände bort sig, var jag med några steg framme vid honom och fällde honom med min klubba.

Vi kom på Lykos, när han intog en sen kvällsmåltid. Han gav upp utan kamp och gnydde för sitt liv. Jag hade god lust att slå in huvudet på honom, men än så länge behövde vi honom. Jag väntade tills resten av våra män hade kommit. Sen släpade jag Lykos till tronsalen med ett fast grepp om hans kalufs och befallde honom att sammankalla sina män. Så att ingen skulle komma på dumma idéer, höll jag även en kniv mot strupen på den självutnämnde kungen.

När Lykos hade slagit i gonggongen tre gånger, började hans vakter komma till tronsalen. Vi avväpnade dem allteftersom de anlände och låste dem i ett sidorum så länge. Måtte Kreon avgöra, vad som skulle hända med dem, förutsatt att han ännu var i livet.

Det var mitt nästa steg. Jag röt åt Lykos att han nu skulle leda oss till Kreon. När han sannerligen började gå, föll en sten från mitt hjärta, eftersom det måste tyda på att han inte hade tagit livet av min svärfar.

Vi hittade honom i en underjordisk fängelsehåla ute på gården, som endast hade ett galler som tak. Den gamle mannen var rätt så slut och utsvulten, men han kunde gå för egen maskin, när vi stödde honom. Lykos kastade jag helt enkelt ner i hålet. Även här måtte Kreon fälla det sista ordet, när han väl hade återvunnit sina krafter.

Men sen överlät jag de fortsatta händelserna i palatset åt mina kamrater, för nu fanns det ingenting som kunde hejda mig från att springa till Zeustemplet för att befria min familj och äntligen krama om dem.

webmaster@werbeka.com