HERAKLES DAGBOK

Vansinne


Det här är sista gången, som jag skriver i min dagbok. Jag kan, jag får och jag vill inte leva längre. Vansinne eller inte - en människa som gör sig skyldig till sådana gärningar, är ingen människa längre.

Det som är ytterst ledsamt är att jag inte kan hämnas på Hera, om det är sant, som Amfytrion har sagt, att hon har skickat vansinnet. I hela mitt liv har denna kärring förföljt mig, denna svartsjuka orm, fast jag ju inte är ansvarig för Zeus vänsterprassel. Nåväl, nu har hon snart nått sitt mål, för snart finns jag inte längre.

Men det spelar ingen roll, jag känner mig så tom, att jag inte ens kan hata henne. Det finns ingen plats för känslor i mig längre. När jag har skrivit färdigt, kommer jag att kliva rakt ut i luften från denna klippa, jag kommer helt enkelt att ta ett steg framåt. Sen går det minst två stadier långt neråt, djupt nog för att säkert ta livet av mig, trots min fina konstitution.

Bara i fem dagar fick jag njuta av familjelivet efter min återkomst. Hur sedan de förskräckliga händelserna blev av, vet jag inte. Jag har inget minne av dem. Någonstans i mig finns en svag känsla av att jag slogs mot giganterna igen. Sen minns jag igen att jag låg på golvet hemma och tittade i min fosterfars bekymrade ögon. När jag ville resa mig, märkte jag att jag hade bundits fast uppifrån och ner. Jag trodde att det var ett skämt och skrattade, när jag frågade Amfytrion, om han ville testa min förmåga som utbrytningskonstnär.

"Oh, har du kommit till sans igen", sa han med en röst, som skickade en rysning över ryggen på mig. "Lyssna, du måste vara stark nu, jag har något hemskt att berätta."

Och sen talade han om, vad jag hade gjort. Han förklarade att han hade kommit på besök till oss och han hade sett vansinnet lysa ur ögonen på mig. Jag hade haft fradga kring munnen, sa han. Hela inredningen hade jag slagit sönder och samman. Och jag hade dödat min familj.

Åter var jag nära att tappa medvetandet, när jag började förstå, vad Amfytrion berättade för mig. Jag skulle ha dödat min älskade maka och mina tre barn? Det svartnade framför ögonen på mig och jag skrek, skrek och skrek.

När jag inte orkade skrika längre, försökte Amfytrion att lugna mig. Han visste väl att jag inte var vid mina sinnens fulla bruk, det skulle även grannarna kunna intyga, som han snabbt hade hämtat till hjälp för att kunna övermanna mig. Alla, som hade sett mig i detta tillstånd visste att jag hade varit otillräknelig, besatt av vansinnet och därför även utan skuld till det inträffade.

"Utan skuld!" Jag skrek det med all den förtvivlan, som brann i min kropp. "Utan skuld! Jag har just mördat min familj, det som jag höll mest av i hela världen - och du säger att jag skulle vara utan skuld?"

"Om gudarna bestämmer att någon ska hemsökas av vansinnet, så är det ett beslut som människorna inte kan ändra." Amfytrion pratade till mig lugnande. "Förmodligen är det ännu en gång Hera, som ligger bakom det hela, för att straffa dig."

Han fortsatte sedan att prata, något om att det fanns tillräckligt många vittnen, så att ingen världslig domare skulle kunna döma mig, men jag var likgiltig för allt han sa. Jag! Jag var ju tvungen att fortsätta leva med detta minne, ingen domare kunde frikänna mig från min egen smärta. I detta ögonblick insåg jag att jag inte ville leva vidare, inte kunde göra det. Jag beslutade redan då att komma hit, så fort det fanns ett tillfälle, för att göra slut på mitt liv.

Man höll mig bunden i ytterligare två dagar, för att se om jag verkligen hade tillfrisknat igen, som min fosterfar uttryckte det. På tredje dagen ville man ha mitt löfte om att jag inte skulle röra något vapen och sen tog man av mig mitt fängsel. Men jag hölls fortfarande under uppsikt. Först nu, för några timmar sedan, lyckades jag att smita ifrån i gryningen.

Kanske är det fegt av mig att inte vilja finna mig i mitt fortsatta öde, men jag kan inte föreställa mig, hur jag


© Bernhard Kauntz, Västerås 2005
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com