HERAKLES DAGBOK

Argonauterna reser vidare


Nu är jag i Aten, i palatset hos min vän Theseus. Jag har inte skrivit i min dagbok på länge, för att smärtan över min förlorade familj var för stark. Men kanske har Theseus rätt, när han säger att allt blir bättre, ju längre tiden går? Han hade dragit mig bakifrån bort från den höga klippan i Thebe, där jag hade tänkt hoppa ner. Jag hade inte ens hört honom närma sig. Sen hade han förklarat att han inte tänkte låta mig ta livet av mig. Han hade kommit för att hämta mig till Aten och för att rentvå mig från blodskulden. Om jag inte följde med honom frivilligt, skulle han knyta ihop mig och bära mig på ryggen.

Konstigt nog hade jag inte ens tillräckligt med ork för att övertyga honom, att endast döden var den framtid jag kunde tänka mig. Jag hade ju redan gjort bokslut över mitt liv och det fanns inte den minsta lilla gnista vilja i mig, för att ta ett eget beslut. Därför traskade jag bredvid min vän, liksom ett väldresserat husdjur, och följde honom till Aten.

Han pratade hela tiden med mig, men jag var alltför apatisk för att reagera på hans ord. Han berättade om de vidare öden, som mina kamrater hade upplevt ombord på Argo, efter det att jag hade lämnats akterseglad.

"Vi höll just på att vända båten", sa Theseus, "eftersom vi hade upptäckt att du, Hylas och Polyfemos inte var ombord. Men då dök Glaukos upp ur havets djup och sa åt oss att fortsätta seglatsen. Gudarna hade bestämt ett annat öde åt dig, förklarade han för oss. Nåväl, och om gudarna vill något, så har vi ingenting att sätta emot. Det är ju inte minst det, som har hänt dig nyss."

Jag sa ingenting. Jag släpade mig vidare vid sidan om Theseus, stum och plågad, medan han fortsatte:

"När vi kastade ankar nästa gång var det i bebrykernas land. Det är ett folk av vildar, där bara den starkare har rätt. Först ville de inte alls låta oss gå i land, inte ens för att hämta vatten. Men till slut tyckte deras kung - jag har glömt, vad han hette, men det är verkligen inte så betydelsefullt - att vi skulle få fylla på vatten, om någon av oss skulle kunna besegra honom i en kamp med nävarna. Polydeukes ansåg att den uppgiften var som klippt och skuren för honom och ställde upp mot kungen. Måhända att bebryken var mycket stark, men han var klart underlägsen, vad gäller strategi och teknik. Jag tror att Polydeukes inte fick på sig en enda riktig träff, tills han hade besegrat, ja faktiskt förödmjukat sin motståndare. Det lände honom till ära förstås, hos dessa vildar och nu satte sig ingen emot, när vi lämnade Argo för att ta in färska förråd. Innan vi åkte iväg gav bebrykerna Polydeukes till och med ett vildsvin, en stor galt med mäktiga huggtänder."

Theseus avbröt sin berättelse för att ta en klunk ur vattensäcken. Men strax därpå fortsatte han att prata.

"Nu kom vi till amasonernas kust, men Jason beslutade att vi inte skulle stanna till här, för att inte utmana dessa kvinnors fientlighet ännu mera. Trots detta hände det, att vi någon gång blev beskjutna med pilar från kusten. Dessa nakna, enbröstade fruntimmer tycktes inte vara mindre vilda än sina grannar. Fastän våra förråd började ta slut, rodde vi hela natten igenom, för att komma bort från detta område.

Några dagar senare landade vi vid en lugn strand och hade delat upp oss i grupper, för att ta hand om de olika uppgifterna. Tillsammans med några andra skulle jag gå på jakt. Vi närmade oss en skogsdunge, när vi plötsligt stod framför ett stort hål i marken, från vilket en gång ledde, som tycktes gå snett neråt, ännu djupare ner under jordytan. Vi undrade om detta kanske kunde vara en okänd ingång till underjorden och rådslog om vi bara skulle gå förbi, men till slut övervägde nyfikenheten i alla fall. Vi lämnade en man som vakt vid ingången, medan resten följde den mystiska gången. Vi stötte på ett helt tunnelsystem, som till en början tycktes vara övergivet. Men efter ett tag hörde vi ett bankande och hamrande, som blev allt högre, ju längre vi gick i rikning mot ljudet. Vi träffade sedan medlemmar av en stam, som huvudsakligen lever under jord. De kallar sig själva för chalyber och utvinner malm och mineraler ur jorden, som de använder för att driva byteshandel med sina grannar, så att de får tag på de livsnödvändiga förnödenheterna. Deras arbete motsvarar ju inte min föreställning av ett angenämt liv, men jag antar att de gjorde bra affärer. De försäkrade oss nämligen att det inte fattades dem någonting, men framför allt, att de hade levat i fred med de omgivande stammarna, så länge som någon kunde minnas."

Återigen tog Theseus en klunk ur sin vattensäck, sen tittade han på mig och skakade på huvudet. Men sen fortsatte han sin berättelse.

"Redan dagen därpå ville vi landstiga på en ö, när vi plötsligt hörde ett vinande i luften. En hel svärm stora fåglar med vingar som av koppar hade lyft från ön. Vi tittade förvånade på dem, när dessa bestar började skjuta sina fjädrar mot oss, som var lika farliga som pilar. Tre av oss blev illa träffade, innan vi kom för oss att lyfta våra sköldar till skydd. Med dem försökte vi skydda oss, medan vi så snabbt som möjligt traktade efter att passera ön. Det var inte alls så enkelt, eftersom halva besättningen måste skydda inte bara sig själva, utan också dem som rodde, så att det dröjde rätt länge, innan vi var utom räckvidd. Som tur var, förföljde oss dessa djur inte. Argos trodde att det var en flock av de stymfaliska fåglarna, som övervintrar i Arkadien, men nu var på väg mot norr, som alla flyttfåglar.

Nu var vi dock inte långt ifrån vårt mål. Stämningen bland oss var god, eftersom alla gladdes över att vi hade klarat av denna långa resa. Nu gällde det bara att bistå Jason, så att han kunde föra hem det gyllene skinnet.

Dagen innan vi kom till Kolchis hände dock ytterligare någonting. Vi hörde högljudda skrik, som visserligen tycktes komma mycket långt ifrån, men som ändå uttryckte ett oerhört lidande. Strax därefter såg vi en örn flyga förbi i luften. Då tyckte Orpheus att det måste vara den fågeln, som dagligen åt Prometheus lever, eftersom titanen var fastsmidd vid den inte alltför avlägsna Kaukasus. Troligtvis var det så, för när vi åkte ifrån Kolchis såg vi örnen flyga åt andra hållet och snart därefter hörde vi åter dessa skrämmande skrik och ett avgrundsdjupt stönande.

Theseus stannade och tittade allvarligt på mig.

"Du ser att du inte är den ende, som gudarna har tilltänkt en tung lott... Men nu låt oss äta en bit mat och sedan söka ett läger för natten. I morgon berättar jag om våra äventyr i Kolchis."


© Bernhard Kauntz, Västerås 2005
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com