HERAKLES DAGBOK

I Kolchis


Jag vet inte om Theseus gjorde det med avsikt, att han berättade Argonauternas vidare upplevelser för mig. I alla fall var det helt rätt, psykologiskt sett. För även om jag gick bredvid honom helt apatiskt, utan att bidra till konversationen med ett enda ord, noterade jag i alla fall en del av berättelsen. Naturligtvis var det intressant att få höra, vad de hade varit med om, och jag märkte att det ibland gick stunder då jag inte behövde tänka på min förskräckliga gärning.

Nästa morgon gav vi oss iväg tidigt och Theseus fortsatte genast med händelserna:

"När vi landade i Kolchis fick vi ett furstligt mottagande. Kung Aietes var vänligheten själv och lät duka fram efter bästa förmåga. Det enda, som jag störde mig på, var att häxan Medea också var närvarande. Du vet ju, att hon bodde tillsammans med min far under en tid och att vi inte kan stå ut med varandra. Fast med Jason var det helt annorlunda. Han kunde inte slita blicken ifrån trollkvinnan och påstod sedan att det hade varit kärlek vid första ögonkastet. Jag tror hellre att hon på något sätt förhäxade honom ... Jag var inte så värst betagen av Aietes son, Apsyrtos, heller. Jag tyckte att han verkade vara ganska högfärdig och gav mig intrycket att han tyckte att detta festliga mottagande egentligen var ganska onödigt.

När Jason sen kom till saken, då vi hade ätit färdigt, och begärde av Aietes att få det gyllene skinnet, utspann sig en häftig, om än artig konversation om vem som egentligen hade rätten till det. Aietes sa, att eftersom Phrixos hade offrat väduren i Kolchis, var det väl självklart att skinnet skulle stanna kvar där. Däremot framförde Jason att Phrixos utan tvekan härstammade från Thessalien och att väduren därför likaså var grekisk egendom. Och förresten, om Phrixos inte hade kommit just till Kolchis, hade Aietes aldrig vetat om skinnet. Så gick det fram och tillbaka ett tag, tills man enades om en lösning, som båda accepterade. Aietes föreslog att överlämna skinnet till Jason, om denne klarade av två uppgifter. För det första skulle han spänna Aietes två eldsprutande tjurar framför plogen och plöja Aresfältet med dem. Sen skulle Jason strö draktänder i plogfårorna, ur vilka det skulle växa fram krigare, som han måste besegra.

Många av oss, bland dem även jag, försökte att avråda Jason, för dessa uppgifter var omänskliga. Men Jason sa att han i alla fall inte skulle kunna komma hem utan skinnet. Då tyckte några, att vi skulle kunna försöka att röva bort det med våld. Men det lät vår anförare inte heller gälla som argument, eftersom vi skulle stå mot en alltför stor övermakt. Alltså accepterade han Aietes krav."

Här kom jag på mig att överväga mina chanser, hade jag stått i Jasons skor. Men även jag tillstod att man måste vara från sina sinnen för att hoppas att kunna klara av uppgifterna. Vid orden "från sina sinnen" återvände dock mina tankar med smärta till mitt eget vansinnesdåd och jag hörde inte de närmaste meningarna, som min vän yttrade.

"... tacka Medea för. Hon gav honom nämligen i hemlighet en olja, med vilken han skulle smörja in sig, så att tjurarnas eldiga andedräkt inte skulle kunna påverka honom. Dessutom gav hon honom tipset att kasta en sten bland de bepansrade krigarna, som skulle växa fram ur draksådden.

Nästa morgon skulle proven börja. Vi hade knappt sovit denna natt, det gäller inte minst Jason själv. Redan före soluppgången polerade han sina vapen och smorde in hela kroppen med trollkvinnans olja. Sen gick vi alla tillsammans till stallet, där tjurarna hölls inlåsta. Även Aietes hade redan kommit, tillsammans med sitt följe, och hade tagit plats bakom ett staket, för att vara säker för de vilda bestarna. Vi fick ingen plats där, vi var tvungna att titta på från ett öppet fält.

När kungen gav ett tecken därom låste en tjänare upp dörrarna till stallet och sprang hastigt tillbaka för att ta skydd, medan Jason öppnade porten. Han tycktes vara hur lugn som helst, men jag minns hans blick, som han tittade på oss med. Det var en blandning av hopp och förtvivlan.

Ett vrål som hade kunnat väcka döda hördes i samma ögonblick som porten slogs upp. Strax därpå stod ett mäktigt djur i öppningen, ett stadigt knippe av sprutande energi, som verkligen var skräckinjagande. Dess kraftiga frustande hördes i luften och nästan lika höga var skriken från åskådarna, när samtidigt flammande eld sköt fram ur näsborrarna.

Jason ryggade tillbaka när lågorna träffade honom, men redan sekunden efter tycktes han vara säker på att elden inte skulle skada honom. Han gick över till angrepp just när tjuren sänkte sitt huvud, för att anfalla i sin tur. Men då dundrade redan Jasons klubba i skallen på djuret, med sådan kraft att klubban gick av och tjuren avsvimmande sjönk ner på knä."

Theseus tystnade - men jag hade levt in mig så mycket i hans berättelse, att jag för första gången sedan länge talade själv.

"Och den andra tjuren", frågade jag, helt förvånad över mig själv, för att frågan hade kommit helt överraskande. Kanske skulle jag hellre säga oväntat, det är riktigare. Även Theseus vände snabbt huvudet åt mitt håll, såg på mig och nickade förnöjt.

"Det andra djuret hade under tiden också kommit ut ur stallet och var just i färd med att anfalla Jason bakifrån. Jag tror att varenda en av oss skrek till högt för att varna Jason, men han hade redan uppfattat faran och virvlade i sista ögonblicket åt sidan. Men eftersom han fortfarande stod vid det hopsjunkna djuret, snavade artfränden över den första tjurens ben och sjönk själv ihop med frambenen. På nolltid var Jason där igen. Det som hände nu, var akrobatik ur högre skolan. Han grep tag i tjurens horn och lät sig kastas upp i luften, när denne vresigt slängde upp huvudet, så att han slungades på bestens rygg. Men redan under flygturen snurrade Jason ett halvt varv och när djuret hade rest sig igen, satt Jason i dess nacke och klamrade fast sig i hornen bakifrån.

Naturligtvis försökte tjuren att kasta av Jason, men utan framgång. Han studsade och sprang vilt omkring, men Jasons grepp försvagades inte. Först när djuret var helt utmattat hoppade Jason från dess rygg och kunde nu enkelt spänna besten framför plogen. Med den andra tjuren var det heller inget problem, för Jason utnyttjade dess vimsighet, när den just kom till sans igen. Därmed var första uppgiften löst, för var och en av oss hade klarat av att plöja fältet sedan."

Åter tittade Theseus på mig från sidan, men jag sa ingenting. Vi gick tysta bredvid varandra ett tag, sedan berättade min vän om händelserna på eftermiddagen.

Vi alla gratulerade så klart Jason vid den följande lunchen till hans enorma prestation, men några framförde också farhågor om att tjurarnas tämjande kanske ändå hade varit den enklare uppgiften. Om Jason visste, hur många draktänder han skulle så?

'Nej, det vet jag inte', svarade dagens hjälte. 'Men precis som Medeas trollolja skyddade mig från elden, så kommer hennes trick även att skydda mig från krigarna.'

Logiskt nog haglade frågorna över Jason, vilket trick det skulle vara, men vår ledare svarade inte. Alltså fick vi tåla oss tills Jason gav sig ikast med den andra uppgiften på eftermiddagen. Först fick han en påse av Aietes, som väl innehöll fler än hundra draktänder. Varje människa måste begripa att ingen skulle kunna klara av ett så stort antal. Vi kunde bara hoppas att Medeas hemliga trick verkligen hjälpte. Under tiden gick Jason helt lugnt upp och ned för plogfårorna och strödde ut tänderna med ett flin i ansiktet.

Det dröjde inte alls länge, innan jorden delades och bepansrade och tungt beväpnade män växte fram, med huvudet först. Jason stod leende vid åkerns rand, även när de första krigarna redan kom emot honom. Då böjde han sig ner, tog upp en sten, stor som en näve ungefär, och kastade den i mitt i fältet. Som på ett kommando vände de spökaktiga soldaterna och slogs mot varandra, tills ingen var kvar i livet.

När Jason sedan gick fram till Aietes och krävde det gyllene skinnet, förebrådde kungen honom att han hade använt magi och bara därför hade kunnat klara uppgifterna.

'Men jag står fast vid mitt ord', sa Aietes leende. 'Du kan hämta skinnet själv i morgon, det hänger vid ingången till Areslunden, uppspänt mellan två träd. Du måste bara besegra draken först, som bevakar skinnet.'

Det tycktes vara en jämförelsevis enkel uppgift, därför lovade Jason att han skulle vänta tills nästa dag."


Bernhard Kauntz, Wien 2005
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com