"Vi lastade snabbt de sista prylarna ombord på Argo och seglade iväg i de första solstrålarna. Hamnen vid Kolchis skyddas av en liten bukt, vars öppning ligger rakt österut, så att den uppgående solen bländade oss. Vi hade knappt hunnit till utfarten, då ett hagel av spjut och stenar träffade oss. Aietes hade placerat fem skepp i en halvcirkel, så att de blockerade vägen för oss. Nu var goda råd dyra. Många av oss hade träffats redan vid den första anfallsvågen. Jag själv fick en pil i låret, här, vid sidan av knäet."

Theseus visade mig ett ärr på vänstra benet, som fortfarande var lite rött, innan han fortsatte:

Jason hade ställt sig längst framme i fören, bakom sin sköld, och erbjöd Aietes att släppa Apsyrtos, om vi fick segla hem i fred. Ett hånskratt och ett nytt anfall var svaret. Denna gång träffades Jason, från ett av skeppen som stod vid sidan, så att de kunde utnyttja hans sårbarhet bakom skölden. Medea blev vansinnig, när hon såg att hennes älskade föll ihop. Med ett rasande vrål slet hon tag i närmaste svärdet, sprang utan skydd till masten, där vi hade surrat fast hennes bror, och högg av honom huvudet, som hon genast kastade över relingen i havet.

'Nå, så hämta honom bit för bit då', vrålade hon över vattnet till sin far, medan hon gick lös på en av Apsyrtos armar, för att skilja av den från kroppen."

Theseus ryste vid detta minne. Axelryckande sa han sedan:

"Förmodligen har hon räddat livet på oss alla med denna gärning, för det vilda anfallet blev lite lugnare. Samtidigt åkte Aietes skepp framåt för att samla in kungasonens delar, för att kunna begrava honom. Medea tog även kommandot på båten.

'Men så åk då', skrek hon, medan hon hackade vidare på liket. 'Ser ni inte luckan där? Sätt fart, era harar, kör igenom där!'

Det går inte att beskriva synen", sa Theseus, åter rysande. "Det var ingen människa längre, som stod där, över och över nersmord av sin egen brors blod, furielikt rasande, med flackande ögon, medan hon högg av än en arm, än ett ben vid knäet. - Jag har ju aldrig gillat henne, men det här var absolut det värsta, som jag någonsin har sett.

Ändå räddade hon livet på oss med det", upprepade Theseus. "Vi lyckades verkligen att komma genom öppningen, som Aietes skepp hade lämnat. Sen, när det var fritt fram, var vår Argo klart överlägsen kolchernas båtar, fastän vi långt ifrån kunde ro med full styrka, eftersom vi hade så många sårade. Som tur var repade sig allihopa igen, så att vi inte behövde beklaga något dödsfall."

Min vän tystnade ett tag, förmodligen för att hitta sin inre balans. Jag funderade på om det var rättfärdigt att offra en människas liv, för att därigenom rädda femtio andras, men jag kunde inte besluta mig för något svar. Helt oförståeligt var det för mig däremot, hur man kunde slakta sin egen bror på detta sätt ... Efter ett tag hade Theseus samlat sig tillräckligt för att berätta vidare.

"Efter att vi hade kört ifrån kolcherna beslutade vi att köra utmed norra stranden vid hemresan. Vi tog det lugnt och kom så småningom till mynningen av en stor flod, som fortsatte österut. Vi var nog lite kaxiga, när vi beslutade oss för att segla uppströms. Men de flesta såren hade läkts bra under tiden - och vi hade ju det gyllene skinnet med oss. Kanske hoppades vi också att floden skulle böja av mot söder, för det hade i stort sett motsvarat riktningen som vi skulle behöva ta för att komma hem. Dessutom var det så, att vi säkert befann oss en bra bit uppe i mynningsdeltat, innan vi ens märkte att vi inte var på havet längre. Men, vad som än var anledningen, vi åkte vidare på floden. Och vilken flod det var sen! Den var mycket större än någon av våra därhemma.
Vid dess stränder träffade vi en mängd hyperboreer från olika stammar. Om vi uppfattade riktigt, vad de sa, så kallade de floden för Ister eller Duna, allt beroende på språket, som de talade. Vi kallade den Eridanus, efter den hyperboreiska flodguden. Människorna, som vi träffade, var mestadels mycket förskräckta, inte minst tack vare Argo. Befolkningen där stakade i bästa fall runt med en flotte på vattnet, ett riktigt skepp hade de aldrig sett förut.

Floden tog aldrig slut. Men äregirigheten hade huggit tag i oss och vi ville uppför den så långt som möjligt. Slutligen lyckades vi med det. Men då ställde sig frågan, vad vi skulle göra nu. Några av oss ville vända om och åka hela den långa vägen tillbaka. Med vid en palaver med infödingarna fick vi klart för oss att det fanns en flod i nord- sydlig riktning, bara en knapp halv dagsmarsch bakom ett av bergen. Flertalet, däribland jag, tog det vansinniga beslutet att transportera Argo dit."

Theseus flinade brett mot mig.

"Idag skulle jag inte göra om det. Visserligen fick vi hjälp av infödingarna att dra upp Argo, att rulla den, skjuta på den och knuffa den, men du kan bara inte föreställa dig, vilket jobb det var! Och det riktiga eländet började först sen, när vi skulle få ner båten på andra sidan berget, utan att den gled ifrån oss och splittrades mot en klippa. Uppför hade vi använt trädstammar som rullar, men nerför var det ingen bra idé. Nåväl, vi klarade att få Argo välbehållen till nästa flod och åkte sen söderut. Till en början såg det ganska bra ut, för det gick egentligen mot sydväst, mot hemlandet. Men sen vek även den här floden av mot öster, så att vi till slut hamnade ännu längre bort.

Fast en sak ska jag tala om för dig: landskapet var sagolikt vackert. Bergen kring oss blev allt högre, även mitt på sommaren var deras toppar vita av snö, medan dalen var så grön och frodig, som man bara inte kan tänka sig.

Naturligtvis tog även den här floden slut. Men ännu en gång sades det att det skulle finnas en annan flod bakom bergen, som gick i sydlig riktning. Alltså spottade vi i nävarna en gång till och fraktade Argo även över detta - denna gång ännu högre - berg. Där fanns det verkligen en liten flod mot söder och nu åkte vi nedströms, floden måste alltså mynna någonstans i ett större vatten. Intressant är att stammarna i trakten använde samm namn för båda floder, nämligen något som lät som "Rene", fast det helt tydligt handlade om två olika floder."

Även vi hade kommit upp på toppen av en liten kulle på vår vandring och såg Aten ligga i fjärran.

"Resten av vår resa berättar jag för dig vid kvällsmaten hemma", sa Theseus. "Innan dess skulle jag dock vilja rena dig från din skuld. Kom, vi skyndar på lite, så är vi strax hemma."

webmaster@werbeka.com