HERAKLES DAGBOK

Argonauternas hemresa


När vi gick uppför trappan till kungapalatset i Aten, kom jag att tänka på att det inte alls var så länge sedan, sen jag hade gått här med Hylas, för att övertala Theseus till resan med Argo. Men hur mycket hade inte hänt sen dess!

Min vän såg till att jag fick ett varmt bad, så att jag skulle kunna tvätta av mig dammet från resan, och hämtade mig senare på mitt rum. Tysta gick vi till husaltaret, där Theseus redan hade förberett offret till Erinnyerna. Han tände på offergåvorna och tvättade mig sedan, enligt ritualen långsamt bedjande, fri från min skuld. Det var en underlig känsla, ty fastän sorgen i mig fortfarande gjorde ont som förut, kände jag mig ändå lite friare, lättare kring hjärtat. Hela ceremonin var också så gripande att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna. Efteråt var jag lite mer avslappnad, men även så slut, att jag bad Theseus att få hoppa över kvällsmaten. Min vän nickade förståelsefullt och ledde mig tillbaka till rummet. När jag strax därefter la mig på sängen, somnade jag genast och vaknade inte förrän nästa dag, då solen redan stod högt på himlen. Men för första gången kände jag en liten strimma hopp, när jag tänkte på min framtid.

Därför dröjde det till efter lunchen denna dag, innan jag fick höra om argonauternas fortsatta upplevelser. Vi hade dragit oss tillbaka till palatsträdgården, för att dingla med själen en stund.

"Vi åkte nerför hela floden", började Theseus, "vilket var en smal match, följande med strömmen. Men efter de senaste dagarnas ansträngningar var vi i behov av att kunna ta igen oss lite. Floden ledde mer eller mindre rakt söderut, tills den mynnade i havet, där vi nu borde hålla oss österut. Men innan vi fortsatte seglatsen, hade vi turen att möta en grek, som härstammade från Argolis och nu bodde på en liten handelsplats. Han förklarade vägen hem för oss, berättade att vi var tvungna att segla runt ett stort landområde, innan vi skulle få återse hemländerna. Han talade också om en mäktig trollkvinna, vars tillhåll vi måste passera på hemvägen.

Vi stannade inte länge, eftersom de flesta av oss hade upplevt tillräckligt med äventyr, åtminstone för tillfället. Några dagar senare såg vi redan klipphålorna, där Kirke, trollkvinnan, hade sin bostad. Medea ville absolut hälsa på henne, för att bli rentvättad från sin blodskuld. Kirke är nämligen hennes faster. Jag betvivlade för all del, att damen i fråga skulle bli glad över vår påhälsning. Hon borde väl snarare stå på sin brors sida, när hon väl fick veta, vad som hade hänt. Men Medea var mycket tillförsiktlig.

Vi avrådde Jason från detta besök. Även gentemot honom kunde Kirke inte vara så vänligt stämd, ja kanske skulle hon till och med återstjäla det gyllene skinnet med hjälp av sin trolldom, för att ge det tillbaka till sin bror. Men Jason hade numera blivit helt betagen av Medea, så att han gjorde allt hon ville. Han lyssnade knappt på våra invändningar, men nöjde sig till slut med att ensamt följa med Medea, medan vi andra skulle bevaka skinnet på båten. Därför vet jag inte exakt vad som hände på ön, Jason talade aldrig öppet om det. Han nämnde dock en gång att Kirke inte var honom välsinnad, eftersom hon såg rakt igenom honom. Men Medea blev rentvådd efter sin gärning. Hon fick även två råd med sig, hur vi skulle kunna undvika farorna, som ännu väntade framför oss."

Theseus avbröt sin berättelse och tittade eftertänksamt på mig. Skakande på huvudet sa han sedan:

"Här har vi ytterligare något, som vi indirekt måste tacka Medea för ... Hade vi inte följt hennes fasters råd, hade vi förmodligen inte alls kommit hem. Vi var nämligen tvungna att åka förbi sirenernas ö. De fyra sirenerna, till hälften kvinna, till hälften fågel, är döttrar till flodguden Acheloos och musen Melpomene - eller är det Terpsichore?"

Theseus tvekade ett ögonblick, sen ryckte han på axlarna.

"Jag är inte säker, en av dessa två var det i alla fall. Hur som helst, så är sirenerna väsen, som sjunger helt underbart vackert, så att ingen kan motstå dem. Båtarna följer den ljuva musiken och splittras sen mot de spetsiga klipporna, som omger ön. De stackars sjömännen blir sedan uppätna av sirenerna.

Nåväl, Kirke hade rått oss att Orfeus med sin stämma skulle stå emot sången, han hade gåvan att överrösta sirenerna. Han fullföljde sin sak även mycket väl. Tyvärr stod Butes längst framme i fören, medan vinden förde klangerna av Orfeus sång rakt bakåt. Någon gång blev sirenernas toner för lockande för honom och han hoppade överbord. Vi vågade inte att fiska upp honom igen, eftersom vi var rädda att fler av oss skulle bli frestade."

Jag förstod egentligen inte, hur man helt enkelt kunde lämna en vän till vågornas rov, men jag sa ingenting. Lyckligtvis hade han blivit räddat, något som Theseus strax därpå berättade.

"Andra problemet, som vi stod inför, var ett smalt passage i havet. På ena sidan befann sig Skylla, som ju hade förvandlats till ett monster av just Kirke. Lite för nära och hennes underkropps hundhuvuden skulle kräva sin tribut i form av en avskyvärd måltid. Problemet var dock, att vi, ville vi segla förbi på säkert avstånd, på andra sidan skulle gripas av Charybdis vilda malström och därmed ofelbart bli neddragna i djupet.

Kirkes råd var att hellre åka förbi Skylla på litet närmare håll. Odjuret kunde nämligen i sämsta fall gripa tag i sex män samtidigt. Kom vi däremot för nära Charybdis, skulle vi allihopa stryka med. Fast ännu innan vi var tvungna att ta ett beslut, kom Thetis, sänt av Hera, för att ta över rodret och säkert leda oss genom faran. Thetis berättade även att Butes varken hade blivit ett offer för havet, eller för sirenerna. Afrodite hade plockat honom ur vattnet och gett honom uppgiften att grunda en stad på en närliggande ö."

En av Theseus slavar kom och hämtade sin herre, som behövdes för något viktigt ärende. Axelryckande ursäktade han sig och försvann i riktning mot palatset.


Bernhard Kauntz, Wien 2005
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com