HERAKLES DAGBOK

Hefaistos fångar Afrodite och Ares


När jag mot kvällen dagen därpå klev in i gäststugan av ett härbärge, var det först så mörkt att jag inte såg någonting alls. Men innan jag hann stänga dörren bakom mig, hörde jag att någon ropade mitt namn. Förvånad såg jag mig omkring. Först tycktes lokalen vara tom, förutom värden, som spolade ur några urnor. Men sen, när mina ögon hade vant sig lite grand vid mörkret, såg jag en karl sitta längst bak i hörnet. Han vinkade åt mig. Jag gick några steg emot honom, innan jag kände igen honom.

"Hefaistos!"

Jag kramade min halvbror full av glädje. Men när han välmenande klappade mig på ryggen, befriade jag mig kvickt, innan hans smednävar slog sönder mina revben.

"Men, vad gör du här", frågade jag. "Dessutom på ett hak som detta?"

"Kom, sätt dig först och ta en klunk, så att du får bort vägdammet från strupen." Hefaistos tecknade till världen att servera ytterligare en bägare, sen klappade han mig återigen vänskapligt på axeln, så att jag tappade känseln i min vänstra arm för ett tag.

"Alltså, vad gör du på ett så gudaförgätet ställe", vitsade jag, men Hefaistos svarade bara att han ville vara ensam ett tag, fast att han nu var glad över att jag hade kommit. Han uppmanade mig att berätta i min tur, vad jag hade varit med om. Jag började med argonauternas resa, nämnde att de hade seglat ifrån mig, men berättade resten av färden så som jag hade hört den från Theseus. Sen berättade jag om min väg tillbaka till Thebe. Och sen tystnade jag. Jag klarade inte av att tala om hur jag hade slagit ihjäl min familj undet vansinnesutbrottet.

Vi satt tysta ett tag, sen sa Hefaistos:

"Jag vet vad som har hänt sedan. Var och en uppe i Olympen vet om denna hemska tilldragelse. Det var ett våldsamt stort uppror för din skull, för att alla visste att Hera hade varit orättvis. Dessutom tyckte alla att det drabbade dig extra hårt, för att du var så mycket fäst vid din familj.
Men du kan tro mig att vår far gjorde min mor häftiga förebråelser. Jag tror till och med att hon till slut insåg, att det hade varit fel att skicka vansinnet över dig. För då stod hon alldeles ensam i Olympen, ingen talade med henne. Men du vet ju, hur snarvred hon är ..."

Jag sa inget, men det gjorde mig gott att få höra, att Hera hade undvikits av de andra. Ja, jag visste, hur snar denna kvinna var till vreden. Hefaistos var ju inte minst ett bra exempel på detta. Han fick betala sin mors vredesutbrott under hela livet.
Jag tvivlar ju på om Hera verkligen är fullt frisk i huvudet, oavsett vreden. Hur kan en mor kasta bort sitt nyfödda barn, bara för att hon tycker att det är fult? Och dessutom hade hon kastat Hefaistos från Olympen ner till jorden. Det är ett mirakel, att hans dåliga ben, som förorsakar hans hälta, är det enda handikapp som har blivit bestående.

Jag vet inte om smedernas gud tack vare mitt öde blev påmind om att vi alla måste bära våra kors, eller om han ville få mig på andra tankar. Hur som helst började han att prata om sig själv nu.

"Vet du", sa han, "det är riktigt att jag har kommit hit för att kunna vara ensam ett tag, men det har också sin orsak." Han teg igen, kanske för att tänka efter hur han skulle börja.

"Afrodite är en underbar kvinna", bröt det slutligen fram ur honom. "Jag menar inte hennes skönhet, utan hennes sätt att vara. Hon är öm, hängivningsfull, älskvärd ... ja, allt gott, som du bara kan tänka dig. Jag har ofta undrat, vad hon kunde finna hos en typ som jag, när vi gifte oss. Kanske är det ett fall av 'skönheten och odjuret' ...

Nu flinade han stort och höjde sin bägare.

"Jag har i alla fall aldrig ångrat att jag gifte mig med henne. Fast ..." Han avbröt sig igen. "Fast jag mer än en gång har undrat, om hon inte hade andra älskare bredvid mig."

Hefaistos tog en kraftig klunk, sen slog han ut med armarna, hjälplöst.

"Hon kan ju inte rå för att hon är den vackraste bland kvinnorna. Och att männen därför är ute efter henne, det är ju också självklart. Som kärleksgudinna är det ju delvis hennes uppgift att fresta och vara tilldragande. Att hon ibland gick ett steg för långt tyckte jag naturligtvis inte om, men jag kunde begripa det på något sätt. Och jag måste säga att hon var mycket diskret, för bevisa kunde jag ingenting förrän nu."

Åter tog mitt muskelprydda sällskap en stor klunk och skakade på huvudet.

"Kanske ville jag inte ens bevisa någonting", fortsatte han, fortfarande huvudskakande. "Kanske ville jag till och med ge henne den friheten, som hon tog sig. Men allt har sina gränser. Vet du vem som var hennes senaste älskare?"

Hefaistos såg på mig med rynkad panna. Jag nekade och spratt till i samma ögonblick, då hans väldiga näve dunkade ner på bordet, så att en av ekbrädorna bröts som en förtorkad kvist.

"Med Ares! Med denne inbilske, självgode, känslolöse stropp!" Hefaistos försökte att återvinna behärskningen, men hans röst bävade av ilska. "Just med detta krigiska äcklet bedrar hon mig! Och det är det, som har jag så svårt att förlåta ..."

Jag nickade, för jag kunde förstå Hefaistos mycket väl. Även jag har svårt att känna någon sympati för Ares. En uppstyltad bråkstake är han, utan medkänsla för andra.

"Alltså hittade jag på någonting", fortsatte Hefaistos, nu i lite lugnare ton. "Jag smidde ett nät, så tunt som spindelväv, men starkt. Det gömde jag under madrassen i vår säng, tillsammans med en manick, som fick det att slå ihop, när det blev för stort tryck på det. Du förstår, eller hur?"

Ja, jag förstod precis vad han menade och jag måste anstränga mig för att inte flina rakt ut. Men jag ville inte såra Hefaistos, därför samlade jag mig och nickade igen, mycket allvarligt.

"I morse sa jag att jag skulle åka till Lemnos", berättade smeden nu, "men jag gömde mig i garderoben. Jag behövde inte vänta länge, förrän jag hörde att någon kom in i sovrummet. På rösten kände jag igen Ares, som hade kommit tillsammans med Afrodite. Helst hade jag genast hoppat ur garderoben, inte minst när jag hörde, hur denne otäcking behandlade min fru."

Hefaistos tystnade. Jag var nyfiken på resten av historien, men jag gav honom tid, tills han självmant började prata igen.

"Jag är förmodligen inte den mest ömsinte älskaren som finns. Men jag är åtminstone hänsynsfull gentemot min fru. Det grova språk, som jag hörde från Ares sida, skulle inte ha kommit i mina tankar ens. Jag fattar inte, att hon inte jagade honom åt fanders.
Nåväl, det dröjde inte alls länge, innan jag hörde klicket, vilket innebar att nätet hade slagit ihop, och strax därpå hörde jag de bådas rop, förvånade och upprörda."

Jag såg bilden framför mig och nu kunde jag inte hålla mig tillbaka, utan skrattet brast fram.

"Förlåt", sa jag sen till Hefaistos. "Jag kan tänka mig att det inte alls är roligt för dig, men du måste medge att du hittade ett rätt originellt sätt att hämnas på. Vad gjorde du sen?"

Hefaistos hade först tittat på mig, full av tvivel, om hur han skulle ta mitt skratt, men beslutade sig sen för att jag inte hade skrattat åt honom, utan åt situationen. Han ryckte på axlarna.

"Jag kom ut från skåpet, såg hur de båda förgäves försökte att befria sig, och gick ut för att leta reda på Hermes. Honom sände jag under en förevändning till Afrodite. Jag hade kalkulerat helt rätt, för när jag efter ett tag kom tillbaka till vårt sovrum, fanns hälften av Olympens folk där, som Hermes hade kallat ihop, för att de skulle komma och titta. Jag tyckte att det var bra att så många kunde se denna skamliga scen."

Jag nickade medhåll. "Riktigt. Det kanske ger de båda något att tänka på."

Men Hefaistos såg på mig med ett sorgset ansiktsuttryck.

"Jo", sa han. "Det trodde jag också. Och kanske har det ju för all del lite verkan ... De flesta, som hade kommit för att titta, skrattade åt det hela, precis som du gjorde nyss. Det förstår jag ju. Men sen skulle du ha sett alla medlidsamma blickar, som de kastade emot mig ur ögonvrån. De har kanske gjort ännu mer ont än allt annat ...
Jag lät dem hänga i nätet och kom ner på jorden. Kanske hänger de kvar fortfarande, om ingen har befriat dem.
Nu vet du i alla fall, varför jag är här."

Långt borta i tankarna drack Hefaistos upp resten av sitt vin, sen gav han sig ett synligt ryck.

"Hallo, betjäningen", ropade han. "Vi är törstiga. Ta hit hela amforan!"


Bernhard Kauntz, Västerås 2006
Till eller till

webmaster@werbeka.com