HERAKLES DAGBOK
I Thespeia


Jag var alltså på väg hem till Thebe, när två härolder kom emot mig. Jag såg hur de tisslade lite med varandra, innan den längre av dem kom emot mig och undrade om jag inte möjligtvis var Herakles. Det kunde jag ju inte förneka och då berättade han att de hade ett budskap från kung Thespias till mig. I Thespeia hade man hört talas om att jag hade besegrat det förskräckliga lejonet, som så länge hade härjat på berget Kithaion och kungen ville fråga om jag inte kunde hjälpa honom att röja upp i närheten av hans stad. Där fanns det visserligen inget enstaka odjur, som var speciellt framträdande, men det fanns ändå många vilda djur i närheten, som besvärade befolkning och handelsresande. Jag skulle bli rikligt belönad.

"Det ska vi väl kunna ordna", svarade jag och följde med dem.

Kung Thespias var en gammal, vithårig man, som tog emot mig så fort vi hade kommit till staden. Han lovade mig tre talenter silver, om jag stannade i sju veckor och varje dag gav mig ut på jakt för att försöka ta kål på så många vilda djur som möjligt. Som extra bonus skulle han varje kväll skicka en av sina döttrar till att dela mitt läger.

Ta vilken grabb som helst i de övre tonåren och ge honom ett sådant erbjudande och du behöver ingen konstgjord belysning på ett tag, för att killen strålar värre än solen. Jag tvekade inte heller en sekund och tyckte att det var ett alldeles förträffligt erbjudande.

Och visst, det hela artade sig utomordentligt. Det fanns gott om villebråd att skjuta på dagarna, så att jag kände att jag gjorde rätt för pengarna, och på kvällen kom alltid en ung tjej smygande in i min kammare. De var ömsinta, välformade och tillgivna allihopa, så att jag sannerligen kom på min räkning på alla sätt. Det enda som jag led brist på under den tiden var ordentlig nattsömn, men lite får man väl offra....

Jag kunde inte hålla reda på alla, eller jag hade väl ingen anledning till det heller, där jag satt som nallen i bikupan, fast jag förundrades nog innerst inne över att flickornas antal var så stort. Samtidigt antog jag nog att de turades om och kom igen efter någon vecka, men det hela var inget problem för mig, så jag sköt det undan. Jag kände mig som en riktig haremsägare, mådde gott och lät världen ha sin gång.

Jag tyckte nästan att det var synd när de sju veckorna var över, fast samtidigt skulle det bli roligt att komma till Thebe igen. Jag fick mitt silver av Thespias och han och drottning Megamede önskade mig lycka till på resan. Det var först när jag var på landsvägen igen, som verkligheten kom ifatt mig. Nu pratades det lika mycket om mina nattliga äventyr i Thespeia, som om lejonjakten i Kithaion. Och till råga på allt fick jag höra att Thespias verkligen hade 50 döttrar, samt att en av dem inte ville förlora sin oskuld, de andra däremot hade kommit till mig med avsikten att bli med barn, för att få uppfostra en heraklid. Då kände jag mig faktiskt ganska billig och utnyttjad.

Men ryktena blev allt värre, ju längre tid som gick. Först hette det att jag hade gjort alla 49 med barn; det är ju helt orimligt, det kan ju aldrig bli så. Om fyra eller fem av dem blir gravida, så är det kanske naturligt, men aldrig allihopa. Där ser man igen, vad folk pratar. Fast än värre skulle det bli. Till sist hörde jag av några, att jag hade legat med allihopa under samma natt. Snälla nån! Det är ju inte bara en fysisk omöjlighet, det är även praktiskt ogenomförbart och dessutom motbjudande. Jag är väl ingen insemineringsmaskin! Fast det är ju ett bra exempel på hur verkligheten kan bli förvanskad.

När jag kom hem, hade hela släkten också hört talas om mina bedrifter. Men inte nog med det, till kungen blev jag också kallad, för att lämna en redogörelse om hur jag klarade av lejonet. Kreon tackade mig för min insats, han sa att han var glad över att jag hade befriat hans undersåtar från denna plåga och han gav mig en snygg vas, där en av hans hovmålare hade i bild beskrivit min kamp med lejonet. Mycket omtumlande, allt detta, men det var just ingenting mot att få syn på Megara, hans dotter. Jag kan ju inte ens tänka på henne utan att bli alldeles stirrig i kroppen. Vilken skillnad det är i känsla, i jämförelse med alla flickorna i Thespeia! Om jag bara visste hur jag ska kunna träffa henne igen! Fast tänk om hon får höra alla dessa hemska rykten...


Bernhard Kauntz, Västerås 1998
Till , till eller till

webmaster@werbeka.com