SAMHÄLLSKRITIK

Jag höll på att förbereda mina timmar för nästa vecka. Jag hade - inom ramen för tyskundervisningen - planerat att ge sista årskursen en överblick över min hemstads historia.
Men mitt under förberedelsen, när jag ännu en gång läste igenom stödorden som jag hade skrivit ner, skrynklade jag impulsivt ihop lappen och kastade den i papperskorgen. Det som hade stått på papperet var i stora drag följande: grundad som romersk militärförläggning, ödelagd genom fientliga folkgrupper, nerbränd. Förintelser, belägringar, rakt genom medeltiden, fram till våra dagar. 1945 slutligen ännu en gång förstörd, därpå följde en ockupation och en uppdelning i fyra zoner.
Var det detta som utgjorde vårt historiska arv, var det detta som vi var stolta över, som vi skulle vidarebefordra till kommande generationer?
Jag kände mig befriad, när jag hade kastat pappersarket. Visserligen genomled jag en sömnlös natt, eftersom nya tankar, idéer och exempel ur vårt blodiga förflutna rumlade om i min hjärna, nu när jag väl var upprörd. Men på morgonen hade jag fattat mitt beslut.

Antagligen var allting precis som vanligt, när jag kom in i klassrummet. Men jag tyckte att luften var fylld av spänningar, att mina elever såg fram mot katedern mer uppmärksamma än annars. Under ett ögonblick blev jag frestad att sopa undan hela problemet och istället genomföra någon grammatisk övning, vilken som helst. Men sedan samlade jag mig och började prata.
"Egentligen hade jag tänkt att ge er en översikt över Wiens historia idag, men jag har beslutat mig för att ändra programmet en aning. Om ni vill kan ni gå ner till biblioteket och låna en historiebok, eftersom det naturligtvis hör till allmänbildningen att ha kunskap om det som har hänt.
Det jag skulle vilja prata om idag hänger bara indirekt ihop med historieskrivningen, men det borde bidra till att ge er en impuls att tänka efter. Kanske är det nästintill utopi, det jag kommer att ta upp, men låt mig vara optimist och kalla det för futurologi."
Efter denna något kryptiska inledning gjorde jag en paus. Men nu var jag säker på att jag hade fångat mina elevers uppmärksamhet till fullo. Det var ju inte någon vanlig början på en lektion i främmande språk.
Jag reste mig från min stol och satte mig på katedern istället, dels för att komma närmare klassen, dels för att bättre nå ut med mitt budskap från denna upphöjda plats. Jag berättade först vad jag hade kommit att tänka på under förberedelsen och fortsatte sedan:
"Det är inte meningen att vi ska fördöma något lands eller en stads historia här och nu, det gäller mycket hellre historien av hela vår värld. I alla tider tyckte man att namnet på en krigshjälte eller av en regent har varit viktigare att minnas än namnet på en vanlig medborgare, som förde oss framåt. Om ni inte tror mig, gå då ut på gatan och fråga människorna vem Napoleon var. Och jämför antalet rätta svar med det på frågan: 'vem var Semmelweis?'"
Jag kände en lätt oro i klassen som grundade sig på att eleverna inte heller kände till namnet. Därför fortsatte jag snabbt:
"Doktor Ignaz Semmelweis var läkare. Han upptäckte orsakerna till barnsängsfebern vilket har räddat livet på många mödrar sen dess. - Jag tycker att han förtjänar i mycket högre grad att ingå i historien, än en maktgalen, förintelsebesatt härskare."
Återigen gjorde jag ett uppehåll, för att ge ytterligare eftertryck åt orden. Tjugo par ögon tittade på mig, när jag talade vidare:
"Det finns tusentals sådana exempel, och det är sorgligt nog. Värre ändå är att det inte finns några tecken på förändring i vår tid heller. Även idag är statsmän och politiker mycket intressantare personer än människor med kreativ skapelseförmåga, som hjälper mänskligheten framåt. På en del håll avgudas politikerna, fast de egentligen borde vara folkens hantlangare. Samhället ger genom politikerna sina medborgare i bästa fall friheten att välja mellan olika politiska riktningar, men i de viktiga, avgörande frågorna ger man dem ingen rösträtt."
Åter hade jag blivit rätt abstrakt, därför skyndade jag mig att ge ett exempel.
"Tror ni att en majoritet av amerikanerna ville kasta två atombomber på Japan? Och tror ni att människorna i vår tid vill att vi skaffar oss förintelseredskap av gigantiska mått? Ändå är det så. Rädslan för medmänniskan gör att vi bygger allt större förintelsevapen. Självklart bara som försvar, som det alltid försäkras. Tills en tillräckligt galen politiker kommer till makten, som använder dem i anfallssyfte....
Rädslan regerar vår värld, vilket inte är så konstigt med tanke på vår historia. Men den naturliga rädslan för det okända, det som är annorlunda, backas dessutom upp av somliga intressenter. Rustningsindustrin är liksom yrkessoldaten intresserad av att denna rädsla hålls vid liv, de lever ju på den."
Den sista meningen hade inte varit så väl vald. Den hade kanske gått för djupt, utlöst personligt ställningstagande hos en del av mina elever. Viktors far var till exempel major och Anettes far hade en hög post inom stålindustrin. Jag kände olustreaktionen, fast det syntes inte något påtagligt. Men nu ville jag få fram resten också.
"Och för att hålla rädslan vid liv har vi i alla tider utbildad människor till soldater. Vi har huvudsakligen tagit unga människor, i förhoppning om att ungdomarna ännu inte har tänkt igenom problemet. I tider av fred, när det alltså inte finns något skäl till att lära människor döda, framställer vi militärtjänsten som ett prov på mod och en övning i självständighet. Det är väl löjligt. Tänk efter. Är det modigt att mörda andra människor, för att de tänker annorlunda? Och när är man någonsin mindre självständig än i lumpen?" Jag hade lyckats att avlägsna oron igen. Mina åhörare tänkte på denna nya vinkling. Jag lät dem tänka en stund.
"Är det modigt", tog jag upp frågan en gång till, "att kasta bomber på andra människor, folk som du och jag, att skjuta dem kallblodigt? Jag tror inte det. Jag tror precis motsatsen. Det är fegt av oss att inte kunna acceptera det som är annorlunda, att inte vilja förstå det. Och vad som angår självständigheten - varför skickar vi inte bort våra ungdomar ett år, utomlands? I FN:s tjänst, till exempel. Men inte som soldater, utan som hjälparbetare och lärare till tredje världen. Vi skulle vinna mycket på det. För tro mig, mig som utlänning, att man inte någonstans lär sig att anpassa sig lika väl, att acceptera andra uppfattningar, som utomlands."
Åter var jag tyst en stund för att låta orden sjunka ner, när Viktor demonstrativt tog sin väska. Han stötte Joakim, sin granne, med armbågen i sidan och båda reste sig.
"Förbannade utlänning! Kommunistjävel!" Viktor spottade fram orden, när de båda var på väg mot dörren, som de sen slog igen med en knall. I klassen i övrigt var det dödstyst. Min mage krampade och jag behövde en stund innan jag fann orden igen.
"Ser ni", sa jag tyst, "så starka kan fördomarna bli, som vi blir uppfostrade med. Men så är det med oss alla. Vi alla står under så stark påverkan av vår omvärld, att vi tycker det är naturligt, när Nobels fredspris ges till presidenter som Sadat och Begin. Till människor alltså, som inte bara godkänner dödandet, utan som mer eller mindre utövade det dagligen, om än indirekt. Och även om statsmän slutar fred - många gånger ändå bara för att de väntar sig personlig eller ekonomisk framgång av det - är det inget som ska belönas. Freden borde vara det naturliga, de borde aldrig ha fört krig istället. Därför tycker jag att var och en, som beslutar sig för att tjäna freden och till exempel vägrar värnplikt, är mycket modigare än vi alla andra tillsammans. Varenda en, som tänker igenom de här frågorna och därför inte vill lära sig hur man tar livet av sina medmänniskor, är i mitt tycke mycket mera lämplig till att få fredspriset. - Kom ihåg det här, när ni i historieboken läser om det som vi inte har talat om idag."
Klassen satt som förstenad. Jag var utpumpad, tom, men samtidigt fri och lycklig. "Resten av timmen får ni ledigt", sa jag. "Och jag hoppas att ni använder tiden till att tänka efter lite grann. Tänk igenom det jag berättade idag."
När jag böjde mig över klassliggaren, för att markera timmen, började någon - i raderna längst bak - att applådera. Sen var det två, sen några till, och när jag gick till dörren, var det hela klassen som klappade händerna.

Det borde också tilläggas att jag naturligtvis blev av med jobbet. Men varje gång, när jag är ledsen för det, för att jag har svårt att hitta ett nytt jobb, tänker jag på barnens applåder.
Och det finns till och med ögonblick då jag undrar om det inte var värt priset, ifall jag under denna lektion hade lyckats så ett enda litet korn....

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 1996

Tillbaka till eller till

webmaster@werbeka.com