Hon är tre eller fyra år gammal. Man skickar henne efter mera vin. I trädgården är det fest, många stora människor, som inte längre kan stiga upp eller vill göra det. Hon är redan rätt snabb på sina korta ben. Trappstegen är höga och hon kan inte hålla i sig, för att hon äcklas av spindelnäten och smutsen på den omålade väggen. Strömbrytaren når hon inte ännu. Hon trevar långsamt genom mörkret, försöker att se väggar och föremål. Bara lite ljus strilar in genom det gallerförsedda källarfönstret. Hon tar två flaskor vin. Med bästa vilja kan hon inte bära mer. På vägen tillbaka går hon mycket försiktigt. Hon är rädd för att tappa flaskorna eller för att snava. En stor skugga vid slutet av trappan, där den viker av till vänster mot farstun. Trapphusets ljus faller mot hans rygg, hon kan inte se hans ansikte.

"Du är då en snäll flicka, som redan har hämtat vin."

Hon känner inte igen rösten, men ler mot mannen full av stolthet. Han rör sig inte ur fläcken. Han väntar på henne. Försiktigt kommer hon närmare. Hon har svårt för att komma förbi honom, trappstegen i kurvan är så smala. Varför går han inte upp igen? Vill han ha mer vin? Varför fortsätter han då inte ner? Han står där, tummarna fasthakade i byxlinningen, och tittar på henne.

"En sån vacker flicka."

Det låter trevligt. Hon hoppas att han släpper förbi henne och att han inte vill retas, som hennes storebror jämt gör. Hon nuddar vid han ben och försöker att komma förbi utan att halka. Hon är inte ens så stor som hans ben är långa. Nu är hon två trappsteg högre, hon har inte tappat något, allt är bra. Tre, foten på fjärde trappsteget. Strax är hon uppe, strax kan hon leka i trädgården igen.

Han behöver bara sträcka fram handen. Han behöver inte ens ta ett steg, för att nå henne. Ett fast grepp om hennes arm. Hon väntar sig sin fars skarpa röst, men mannen pratar mjukt:

"Men spring inte iväg på en gång."

Hon vänder på sig. Genom trycket av hans hand måste hon backa ett steg. Men kanske vill han berömma henne, för att hon redan kan bära två flaskor. Kanske vill han hjälpa henne och själv bära flaskorna dit upp. Eller bära henne samt flaskorna. Och sen säga däruppe, inför alla: Titta på den här duktiga flickan! Hon ser upp till honom, för att lista ut, vad han vill, men hans ansikte är i skuggan. Hon ler tillitsfullt, fast även lite rädd. Nej, men han vill säkert hjälpa henne.

Han hukar sig, deras huvuden är nu nästan på samma höjd. Han håller fortfarande fast henne, med den andra handen smeker han hennes huvud.

"Så vackert hår, så vackert."

Vacker har ingen kallat henne tidigare. Farbrorn gör det hela tiden. Säkert kommer han att lyfta upp henne nu och bära upp henne. Han är en trevlig farbror. Hon håller flaskorna framför bröstet och ser på honom frågande.

Hans hand ligger i hennes nacke. Den andra glider från hennes arm. Hennes ansikte kommer allt närmare hans bröst. Hon håller fast flaskorna. Om han inte ser upp, kommer de att gå sönder mot hans bröst. Skjortan stinker svett och sprit. Hon spjärnar emot hans hand i nacken, men han är starkare. Hans armbåge trycker henne mot sin kropp. Den andra handen vid knät, under den korta kjolen. Vad gör han där? Hon öppnar munnen för att skrika eller att fråga, då trycker han hennes ansikte hårt mot sitt bröst. Kallt glas mellan deras kroppar. Hon spärrar upp ögonen, förvåning, rädsla. Hans hand glider över baken på henne, drar ned trosan. Men hon har inte gjort i byxorna, hon har varit duktig. Vad vill han? Hon försöker att komma loss ur det stadiga greppet, men hon kan bara röra lite på huvudet och på axlarna. Hon är rädd för att tappa flaskorna, mamma skulle bli arg för att vinet är så dyrt. Det är lätt för honom att hålla fast henne. Hon vet inte, vad hon ska göra, vad han vill. Skrovliga fingrar stryker över skinnet mellan hennes ben. Vad gör han där? Där kissar man, men hon har inte kissat ner sig, det har hon inte gjort på länge, hon är ju redan stor. Förtvivlad försöker hon att vända bort kroppen, att komma undan fingrarna.

Då stöter han till. En obeskrivlig smärta, tvärs genom hela hennes kropp. Hon vill skrika, men känner bara tyg mellan läpparna. Hon försöker med all sin kraft att komma undan, men han håller henne hårt och stöter till ännu en gång. Han stönar. Hon blundar snabbt och rör sig inte en millimeter till. Bara så att det inte ska göra ont en gång till. Hans skjorta blöts ner av hennes tårar, det blir mörkt. Allt är ett och det är smärta. Hon har inga bilder längre, inga ord. Tomhet. Hela hon är ett enda skrik, som ingen hör. Det blir svart.