Sabrina Ortmann

Intercity (1992) Tåget kör från Berlin till Göttingen. Klockan är 15.40. Jag jämför uppgifterna på lappen med reservationen med de röda siffrorna på tågvagnarna. Jag kliver på vagn nummer 27, en salongvagn. Jag kastar de ömmaste blickar mot min reserverade plats, medan jag kommer framåt med ett steg var tredje minut. Efter ett tufft prov för tålamodet når jag sätet med nummer 117, vid gången. Två gånger sjuan, ett turnummer. Bredvid mig vid fönstret sitter en tjock karl med brunt, okammat hår och mustasch. Han tittar på mig glatt med sina små, gröna grisögon. Jag ställer min nästan tomma resebag framför sätet på golvet och börjar att kränga av mig min varma, svarta vinterkappa. I samma ögonblick tilltalar min granne mig med auktoritet i rösten. "Har du reserverat den här platsen?" Jag nickar förvånad, men han ger sig ännu inte. "Den här, eller den vid gången?" Jag pekar på plats 117 och funderar om jag kunde lugna människan genom att visa honom min reservation. "Då sitter jag kvar här så länge. Jag har nämligen ingen reservation. Men det är kanske ingen som kommer", förtäljer han ivrigt. "Det tror jag inte. Det kommer säkert någon", svarar jag honom. "Jag sitter kvar här så länge. Men det kommer säkert någon. Jag åker nämligen till Karlsruhe och har ingen reservation. Jag sitter kvar här så länge, ja?" "Ja." Jag börjar känna mig stressad. "Jag reser hellre på mig. Om det inte kommer någon, kan jag ju alltid sätta mig igen. Tror du inte det?" - "Ja." Han reser på sig omständligt, pressar sin dallrande kroppsmassa förbi sätena. I detta ögonblick dyker en kortklippt dam upp och gör anspråk på platsen. "Sitter du bredvid mig?", frågar hon vänligt. Jag nickar, lite förvirrad. Vad är det som gör det så otroligt, att jag sitter på plats nummer 117? Jag har inget svar. Fortfarande står jag lutad mot sätet framför mitt eget, medan kvinnan lugnt kastar sin pärm på mitt säte, hänger upp sin kappa, ställer sin väska på sätet och böjer sig över den så att jag inte har en möjlighet att sätta mig själv, så mycket mindre då hennes pärm fortfarande ligger där. "Det var precis det jag trodde, att det skulle komma någon", vänslas mannen i mitt öra, medan andra resenärer, som fortfarande letar efter platser, trängs runt mig. Äntligen har kvinnan installerat sig och jag kan slå mig ned på min plats. "Hur långt åker ni?" Mannen intervjuar just de övriga resenärerna. "Magdeburg." "Bra. Var vänlig och håll platsen åt mig sen, så att jag kan sätta mig där. Jag har just suttit någon annanstans, men där hade någon en reservation. Men då sätter jag mig här sedan. Det är mycket vänligt." Jag stänger ögonen. "Aj då! Nu åker vi bakåt också!" utbrister kvinnan bredvid mig. Jag ser frågande på henne. "Hälften av sätena i de här vagnarna åker alltid baklänges. Jag säger alltid att jag vill åka framåt, men det kan de inte avgöra, när man reserverar. Har du reserverat?" - "Ja." - "Just det, man kan knappt åka längre utan reservation. Det här är ju värre än i tunnelbanan!" Tåget börjar rulla. Jag åker verkligen baklänges. "Men att jag åker åt det här hållet är verkligen förargligt. Och dessutom måste jag arbeta." Hon skrattar. "Jag också." Jag tar upp min Sartre ur bagen, slår upp boken, stirrar på bokstäverna. "Vad gör du där?", frågar mannen just sin granne, en ung kvinna med glasögon. Han sitter bredvid mig, på andra sidan om gången. "Jag håller på med ett referat." - "Jag beklagar. Varför gör du det?" - "Jag tycker att det är roligt." - "Vet du, jag har inte reserverat den här platsen. Men hittills har det inte kommit någon. Hahahaha." Han sträcker på sig, tillfreds med sig själv. "Jag åker nämligen till Karlsruhe. Men om det kommer någon, då står jag väl till Magdeburg. Från Magdeburg kan jag sitta därborta." Och lite högre: "Inte sant, jag får platsen, när du kliver av!" Jag slår ihop boken och låtsas sova. "Kan jag få låna tidningen?" Jag fortsätter att blunda. Jag känner hur hans hand kladdar på min arm, öppnar ögonen och ser retligt på honom. "Tidningen! Kan jag få låna tidningen?" - "Inte min", säger jag kort och stänger ögonen igen. "Asch, så fråga då!" Jag låser händerna i varandra, för att inte bli oartig och vänder mig till kvinnan bredvid mig. "Den unge mannen där borta skulle vilja läsa din tidning." Otåligt drar hon dagstidningen ur nätet på sitsen framför och ger den till mig. Jag räcker den vidare. Äntligen är de båda sysselsatta och jag kan ägna mig åt mina egna tankar i lugn och ro. Det är så mycket att tänka på. "Mina damer och herrar, om några minuter är vi i Helmstedt." Jag måste ha slumrat till, eftersom mannen redan sitter där kvinnan satt, som skulle gå av i Magdeburg. Bredvid honom sitter en ung, svart man med mörka lockar. Mannen stryker honom ömt över håret. "Vackert, mycket vackert. Hmmm, vet du att du har mycket vackert hår?" Han tittar ut genom fönstret. "Det är väl inte möjligt! Det har snöat! Allt är vitt! Det är bara inte möjligt!" Jag hajar till. Snö? Kall, vit snö? "Äsch, titta där! Allt är vitt!" Mannen skakar otåligt på sin granne. "Än sen då?", frågar denne retligt. "Det är mycket illa." - "Varför då? Varför är det illa att det har snöat?" Jag suckar väl ljudligt av förtvivlan. Mannen vänder på sig och ser på mig med sårad min. "Är det inte illa kanske? Jag ska tala om för dig, varför det är illa. Jag måste nämligen sova ute i natt! Nå, är det illa eller inte?"

Copyright Sabrina Ortmann Mai 1998