Maria rodnade lätt. "Det måste förbli min ensak."

"Beklagar, men så länge det inte finns någon absolut nödvändighet för ett sådant ingrepp..." Han reste sig och marscherade runt några varv i ordinationsrummet, utan att titta på henne.

"Det finns däremot viss hjälp att få, kanske en liten operation, mot vilken er make säkert inte skulle ha något att invända. Det finns specialister, som arbetar enbart med detta ofta förekommande problem i stigande ålder, och försäkringskassen står för övrigt också..."

"Ni förstår mig inte." Hon reste sig och skyndade ur rummet. Förvånad såg doktorn efter henne. Den där hade idéer. Om det var kris skulle han själv kunna förbarma sig över henne, naturligtvis bara för att hjälpa henne ur denna obegripliga nödsituation.

Med tårar i ögonen irrade Maria omkring på gågatan. Ingen kunde förstå henne, ingen hörde detta högljudda tickande av klockan, som skulle ringa in ett nytt årtionde, för att snart, i ett helt oväntat ögonblick börja skrälla skrämmande högt. Sen skulle hon väl vakna i en hemsk mardröm, i vilken det var för sent för allting och där samtliga försuttna chanser passerade revy för henne.

Hon stannade och stirrade andlöst in i ett skyltfönster, som var fyllt med mammakläder och småbarnsskallror. Just när hon hade sjunkit ner i betraktelsen av en potta med inbyggd melodi, grinade något till precis bredvid henne. Hennes blick vandrade till det änglalika ansiktet hos en varelse från en annan värld. Uppjagad vände sig Maria åt alla håll. Bara röra vid det, bara lyfta upp en liten stund. Hon lade händerna under en pytteliten, ömtålig kropp, lyfte barnet ur vagnen och höll det framför sig i ögonhöjd. Barnet jollrade, skrattade glatt mot henne och övergick sedan direkt i ett bedrövat tjutande. Maria kunde med möda bevara fattningen, så att hon inte av ren förskräckelse tappade ner hela paketet på gatans kullerstensbeläggning. Istället stelnade hon till tills en förargad mor befriade henne från oljudet.

För ett kort ögonblick, ungefär lika länge som det behövs för en äggcell att bli befruktad, råkade hennes rosahimmelblå värld i gungning. Men hon ryckte upp sig kvickt. Hennes eget barn vore annorlunda. Helt annorlunda. Det skulle aldrig skrika, för att inte tala om att skrika så högt. Vad mjukt och varmt detta Något hade varit. Och fastän det tycktes så ömtåligt, hade det visat så mycket kraft och livslust.... Hon såg leende ner på sin mage och lät händerna vila på de förhatliga bilringarna. Hur skulle det väl kännas.... Men den tanken förde henne tillbaka till kruxet. Det var svårt nog att hitta en lämplig far, ännu svårare att hitta någon som också ville bli det.

Idén mognade hos henne, när hon vid frukosten tittade på dagstidningens baksida, bakom vilken Walter som vanligt hade gömt sig och varifrån han av och till grymtande lämnade någon osammanhängande kommentar. Hon såg redan annonsen framför sig, med stora bokstäver: Kvinna söker man för avlande av gemensam avkomma.

"Den där Kohl är verkligen inte klok i skallen. Inte så konstigt att varje människa demonstrerar."

"Hmm." Nej, det var för lite detaljerat. Man måste nog smycka ut det hela lite grann: Ungdomlig kvinna söker bildad man för att skapa gemensamma arvtagare. För smart skulle han nog vara, hon ville ju inte belasta sina barn med vilken sopåkare eller korvförsäljare som helst. Å andra sidan skulle man då kunna komma att tänka på att Maria strävade efter en fortsättning av detta möte mellan bildade människor.

"Enstaka skurar i hela landet till helgen. Då kommer Enstaka att ha mycket att göra, ha ha. Nå, i varje fall lär det inte bli något grillande ute." Han prasslade förargat.

Emotionell relation ej önskad. Ja, precis, det var uppföljningen, som satte allting till rätta. Kort och koncist. Hon läppjade förnöjt på det heta kaffet och log mot affärssidorna.

Under den kommande veckan fick hon åttiosex svar, bland vilka sju var så obscena att Maria tyckte att deras författare borde få en plats på någon förvaringsanstalt. Sextioen dög inte, eftersom tydligen även glassförsäljare, slakteriarbetare och liknande pack nuförtiden räknade sig själva till den bildade kretsen. Fjorton herrar var rätt användbara och fyra alldeles utomordentligt anmärkningsvärda. Två av dem tycktes till och med vara ganska attraktiva, efter fotot att döma. Den ena visade sig vara en ogift, barnlös astronomiprofessor, den andre en mer konstnärlig typ, som ville rädda sin musikaliska talang från att dö ut.

För Maria var detta inte mer än en offert till en affärstransaktion, likt dem, som varje dag hamnade på hennes skrivbord. Hon hyrde en liten, möblerad lägenhet i city, där den lyckobringande 'överlämningen' skulle ske. Hon köpte nya sängkläder av siden, mysmusik, ljusstakar och munvatten och formulerade något slags kontrakt, i vilket hon distanserade sig från eventuella faderskapstest och anspråk på underhåll. Hon avstod dock från att lägga ett kvittensblock på nattduksbordet. Men hur otrevligt och vedervärdigt det än skulle bli under den kommande tiden, var hon fast besluten att inte förtvivla. Detta måste hon helt enkelt ta sig igenom.

Hade Walter haft några som helst anlag som deckare, skulle han ha upptäckt att hans äkta hälft under de kommande månaderna hade viktiga affärer att sköta, och det exakt var fjärde vecka under tre kvällars tid. Men eftersom han var helt utan misstanke, som ett barn, hände det första mötet med den potentiella astronomfadern rätt snabbt efter annonsens utgivningsdag.

Man hälsade på varandra och drack ett glas champagne, varvid man ytterligare en gång gick igenom viktiga detaljer, för att sedan bli lite mer personlig och berätta händelser ur sitt liv.

"Är det inte otroligt", strålade professorn, medan hans fingrar tanklöst tvinnade det silvergrå helskägget, "att redan de gamla egyptierna, fyratusen år före Kristus, räknade solåret med 365 dagar och att redan pytagoreerna listade ut jordens klotform under 500-talet före Kristus?"

"Oj då" förvånades Maria, medan hon kvävde en gäspning.

"Och ändå var Galilei tvungen att försvara sig inför kyrkan, 2200 år senare", brusade han upp med hetsig blick. Sen övergick han till att förklara sitt specialområde och invigde henne i kosmogonins hemligheter, varvid han sänkte rösten konspiratoriskt.

Maria registrerade, att mannen framför henne la beslag på sina offers uppmärksamhet genom målmedvetna påståenden, för att sedan förvirra deras tankeförmåga, tills de tills slut var bedövade och dömda till orörlighet. Egentligen hade hon tänkt sig att punktligt sitta hemma på soffan till sena nyheterna.

"Vänta lite", avbröt hon utan förbarmande hans svada efter ytterligare fem rymd- och tidlösa minuter. "Skulle vi kunna gå över till det egentliga....hm....skälet till vårt möte?"

"Självklart!"

"Bra." Hon reste på sig och styrde mot dubbelsängen. Hon hoppades innerligt att denne potentiella faders celler inte skulle vara lika sega som hans konversation.

Hon blev positivt överraskad. Det berodde mindre på att professorn verkligen förfogade över energin och uthålligheten hos en ung avelshingst, utan helt enkelt på det faktum att den förväntade, otrevliga känslan hade uteblivit. Hela tiden hade det svävat över henne som ett mörkt åskmoln, som förutspådde något ytterst hotande, oundvikligt. Hon hade varit förberedd på något liknade som en vaccination eller det årliga besöket hos tandläkaren.

"Färgen hos din klänning harmonierar inte med det blåa i dina ögon", konstaterade den andre offertställaren kritiskt redan i dörröppningen. Han pysslade med den långa raden av knappar, men hejdade sig plötsligt. "Perfekt. Jag hör ett varmt rött, som tyst viskar hemligheter med ett blomstrande blågrönt, för att undfly den kosmiska makten."

"Hej, förresten", sade hon. "Jag heter Maria."

"Ljuset smickrar ditt hår, liksom en smekning låter det dansa den ena eller andra slingan. Titta!" Han gick in i lägenheten och ledde henne vid handen till närmaste spegel, utan att varsebli omgivningen.

Maria betraktade sin avbild bredvid en främmande man med tunt, rufsigt hår, vars smala händer vilade på hennes axlar. Inte alls så illa till att börja med.

"Din silhuett utstrålar ett vitt, oförfalskat djup, som ropar efter utforskning och en lindring av all längtan och alla plågor.

"Nåväl. Jag ville bara klara av några saker innan, så att...."

"Jag vill försjunka i livet tillsammans med dig."

"Men..."

Han la fingret på läpparna och började att klä av henne. Rakt upp och ner.

Medan konstnären utan någon uppenbar anledning kastade sig i djup melankoli efter fullbordat arbete, växlade även Maria sitt realitetsplan. Hon svävade någonstans i universum, i ett himmelskt ingenting, där inte ens professorn hade kunnat bestämma koordinaterna. Ingen kunde nå henne. Allra minst hon själv. Det hade hänt något oförutsett. Hon hade tyckt om det.

"Ses vi om en månad?" frågade hon, medan hon åter drog sin oharmoniska klänning över huvudet.

Hans min utstrålade oändligt lidande. "Inget offer kan vara större än gåvan av mitt kön, som förenar det eviga livet med den jordiska förgängligheten i bestående oändlighet.

"Bra. Då ses vi alltså nästa gång."

Sen kom väntans tider. Otålig och misslynt var hon mot Walter, beredd att när som helst behöva stå ut med beviset av sin ofruktbarhet. Hennes make var lika misslynt för egen del, vilket trots allt kunde tyda på en känsloyttring och därmed måste värderas positivt. Överhuvudtaget tycktes han vara rastlös och frånvarande på senare tid. Maria tänkte som hastigast på möjligheten att han hade förmågan till att ana någonting, men övergav tanken genast igen.

Istället marscherade hon några månader senare ännu en gång till sin husläkare och beklagade sig. Denne satte sig på sin doktorsstol och började att noggrant rengöra glasögonen.

"Men snälla ni", andades han på glasen, "det skulle likna ett under, om ert förehavande hade lyckats genast. För, ni förstår, statistiken visar något helt annat. Därtill kommer att ni i er ålder och framför allt i er makes ålder borde kalkylera in en viss väntetid, eftersom..."

"Med andra ord betyder detta att chanserna skulle stiga med en yngre man och att väntetiden skulle bli kortare."

Förvånad satte han på sig glasögonen igen och kisade mot henne. "Korrekt".

"Tack för informationen".

Han såg hennes azurblåa klänning glida ut genom dörren. Synd. Man borde vara yngre.

Aha. En yngling behövdes alltså. I sina tankar såg Maria sig själv tumla om i sängen med en finnig sextonåring, och ryste. Senaste och enda gången hon hade varit tillsammans med någon i puberteten hade varit för si så där tjugofem år sedan, strax innan hon hade träffat Walter. Under tiden torde denne själv höra till rekvisitorna och ha en handfull ungar. Den lycklige. Fast man måste ju inte överdriva. Säkert gick det lika bra med en som närmade sig trettio. Kanske hade hon haft för stora krav, hon skulle ännu en gång titta igenom svaren på annonsen och välja enbart med åldern som kriterium. Eller så kunde hon skicka in en ny tilltalande annons redan i morgon, kanske lite mer uppeppad.

Med dessa och andra viktiga tankar i huvudet, klev hon uppför tappstegen till villan, för att låsa upp porten. Därinne gick Walter fram och tillbaka som ett djur i bur. Hans händer var låsta bakom ryggen och hans ansikte uttryckte en dramatisk inre konflikt, som han tydligen försökte att överföra till mattan. Förvånad hejdade hon sig.

"Är du hemma så tidigt från jobbet?"

Skuldmedveten tittade han upp." Jag var inte på jobbet idag. Jag har sjukskrivit mig."

"Och nu har du dåligt samvete, eller hur?"

"Nej." Han kom emot henne och såg henne rakt i ögonen. "Sätt dig."

"Varför då?"

Utan att säga ett ord hämtade han en köksstol och puttade henne omilt emot den.

"Aj."

Han bet sig på läppen. "Jag måste tala om något för dig."

Suckande satte hon sig. "Men så säg det då." Hade lilla Walter kanske till och med blivit uppsagt från jobbet?

Han drog djupt efter andan. "Jag blir far."

"Du blir vad?!" Hon studsade upp. Nåväl, då hade han snokat, på något sätt hade han listat ut vad hon höll på med och vilket mål hon strävade mot, utan att inkludera honom i planerna. Och på något sätt tycktes han glädjas över det också, han var i alla fall alldeles utom sig, även om det fanns en lätt stänk av panik i det hela.

"Nej, det blir du inte". Hon föll tillbaka på stolen.

"Jodå."

"Nej."

Walter glömde stänga munnen. "Varför inte?"

"För att..." Nu var det hennes tur att fixera mattan. "För att det inte har lyckats på så kort tid."

"Vaddå?"

Himmel, så blåst kunde han väl ändå inte vara. "Nå, det!"

"Jo, det har det."

"Nej. Jag kommer just från doktorn och han har..."

"Men Birgit var säker på att..."

Hon såg upp, överraskad. "Vem är Birgit?"

"Tja, min jobbarkompis. Och hon har gjort ett test i morse, och det var utan tvekan positivt." Fullkomligt förvirrad lät han sig falla ner i stamsoffafotbollhörnan.

Marias tankar varvades nära voltgränsen. Någonting hade gått väldigt mycket snett. "Och du har, jag menar, du är..."

Trotsigt såg han upp. "Birgit säger det. Ändå var det bara en enda gång. På kopieringsapparaten."

"Jaså."

Aha. Då hade en sån där fet, gammal kossa i emancipationens namn förfört hennes karl på en avdelningskopieringsapparat och krävde nu så att säga ersättning för sveda och värk, alltså underhåll för hennes snorunge. Eller var det utpressning mot att i annat fall offentliggöra kopian av hans blottade bakdel?

Walter tittade plågat på henne. "Mja, och jag tänkte, jag flyttar väl till henne ett tag, provisoriskt så att säga, tills upprörelsens vågor har glättats något hos hennes föräldrar. Hon mår inte så bra heller just nu, alltid detta illamående och så, den stackarn..." Han gjorde en eftertänksam paus. "Du - hon behöver mig just nu, helt enkelt!"

Ja, exakt. Helt enkelt! Medan Maria också måste kämpa emot uppkommande illamående, tänkte hon på hur Walter hade löst hela problemet enkelt och okomplicerat. Bara den där Birgit passade inte riktigt in. Rättare sagt inte alls. Kanske kunde man göra sig av med henne på något raffinerat sätt efter förlossningen eller bjuda henne en massa pengar mot att hon försvann. Denna slipade satmara var i alla fall bara ute efter Walters lönecheck, vad skulle hon annars hitta hos honom?

Hon tittade ingående på sin make och blev lugnare.

Vänta lite. Så illa var det kanske inte alls. Walter hade ändå hållit i sexton års äktenskap, var det då inte dags för en ny karl så småningom? Den här var i alla fall redan så förbrukat, så nersliten. Man behövde ju bara titta på honom, som han kurade i hörnet i sina gamla joggingbyxor och förtvivlat tuggade på fingernaglarna. Ömkligt. Sannerligen.

Nej, det här var egentligen en riktig lyckträff, man måste bara förstå att använda den. Ett nytt liv, en ny era av autonomi skulle börja för henne. Och ingen skulle stå i vägen för henne, hon behövde varken ta hänsyn eller stå till svars för någon. Hennes vaknade aptit skulle kanske snart förvandla sig i omättlig hunger och stillas genom ett litet, värnlöst skrik, som hon skulle vårda med all den kärlek som hon hade sparat på genom åren. Oj, vad hon önskade sig detta. Men det var ännu en lång väg dit. Och den såg hon fram emot med ohejdad glädje.

"Vad tänker du på?" frågade han henne för första gången i sitt liv.

"Ingenting", svarade hon och log. "Gå bara."

webmaster@werbeka.com