SAMHÄLLE

X 2000 - NÄSTA SEKELS TÅG?

För några veckor sen var det dags för min första resa med X 2000. Jag var på väg "hem" till Österrike, och sträckan Norrköping - Malmö skulle alltså bli min debutresa. Man har ju hört talas om tåget, dessutom kostar det extra, därför var jag rätt nyfiken.
Jag noterade 5 minuters försening i Norrköping med ett leende - vaddå, även solen har sina fläckar... I skrivande stund, i Hässleholm, är vi fortfarande 5 minuter sena, kanske är tidsschemat så pressat att det inte går att ta igen 5 minuter ens?
När tåget kom in till stationen såg jag att tågsetet utifrån såg ut exakt likadant som Interregiotåget, som jag hade kommit till Norrköping med. Först blev jag en aning besviken. Nog för att de nya tågen är rätt bekväma, men jag hade väntat mig något alldeles extra av detta upphaussade fortskaffningsmedel.
Besvikelsen förbyttes mot glädje, när jag hade hittat min reserverade plats. Till höger om mittgången, ett enkelsäte, med hyggligt avstånd till sätet framför och ett stort panoramafönster över hela bredden av min plats.
O.k. - det var visor och inte bara ord. Det såg bekvämt ut och det var det, mjukt och rymligt. Dörrarnas touch-system, där man bara för fingret mot den röda pricken för att dörren ska glida åt sidan som i arabiska sagor, är för all del också standard på regionala tåg, liksom hörlureradion vid varje säte. Dessutom finns det fortfarande ingen videomonitor, något som jag fascinerades av i Spanien redan för hela sju år sedan.
Biljettklipperiet gick snabbt efter påstigandet, något som jag tycker hör till god service. Det är ett otyg om konduktören kommer först efter en dryg halvtimme, när jag redan har somnat eller har händerna fulla med mackor och tidningar.
Fast nu upptäckte jag också den första allvarliga bristen på tåget. Jag skulle hänga upp min kavaj. Jag kunde välja att göra det vid tioåringen i sätet framför mig, eller låta den dingla i tjejens lunchlåda på klaffbordet i sätet bakom. Panoramafönstrets avigsida. Klädkrokar fanns bara att tillgå mellan fönstren.
Jag funderade på fördelen med utsikten kontra en klädhängare vid varje säte, men somnade snart skönt, med kavajen på. Luftkonditioneringen var det tydligen inget fel på, för jag sov gott i en timme, då jag tog igen morgonens tidiga uppvaknande. Det vaggade skönt, det gick tyst - inget ba-ram, ba-ram, ba-ram från rälsen längre, men jag vaknade även här med stel nacke.
När ska någon uppfinna det ställbara nackstödet i en tågfåtölj, eller ännu bättre, ett ställbart mittstycke av nackstödet, så att huvudet inte gungar i sidled heller? Men detta gäller förstås inte speciellt X 2000, utan tåg i allmänhet.
Även i vaket tillstånd kändes transporten mjukt och rogivande, vilket jag njöt av en stund, förtärande en medhavd ostmacka och en öl. Den senare, i burkformat, hade dock en tendens att vilja glida av klaffbordet vid passager genom speciellt snedställda kurvor. En liten utbuktning, likt flygplansbordens, skulle på ett enkelt sätt kunna avhjälpa det problemet.
Efter maten sitter det bra med en kopp kaffe, något man kunde stå till tjänst med i cafeterian, en vagn längre bak. Men till kaffet vill jag röka, och även om serveringspersonalen hade en nisch, där man kunde avnjuta sådana laster, så fanns inte denna möjlighet i kaffevagnen för en ordinarie resenär. På min fråga efter en rökruta hänvisades jag till vagn nummer 5. Med mycken vänlighet förärades jag ett lock till min kopp kaffe, sen begav jag mig från cafeterians vagn nummer 3 ytterligare två vagnar bakåt.
Där fanns det mycket riktigt 16 säten avsedda för rökare - och hundar. Nu är 16 platser visserligen bättre än det totala rökförbudet på somliga engelska tåg, fast jag har trots allt synpunkter: först och främst tycker jag synd om alla hussar och mattar som tvingas sitta av hela resan i ett litet utrymme, som likt skolors och andra institutioners rökrum rätt snabbt blir stinkande och äckligt, eftersom tågets alla rökare förr eller senare dyker upp där för en cigarettlängd. Vilken klartänkt rökare som helst föredrar ju att uppsöka denna rökkammare endast vid behov, medan man avnjuter resten av resan i en miljövänligare icke-rökare-omgivning.
På tal om klartänkthet: jag har försökt och försökt att förstå anledningen till att lägga rökarkupén just i vagn 5 av tågets 6 vagnar. Förståndet säger ju att den skulle vara bättre placerad närmare mitten av tåget, liksom cafeterian. Affärssinnet säger dessutom att man förmodligen skulle sälja mer kaffe, om cafeterian skulle avdelas i en sektion för rökare, respektive icke sådana. Antagligen skulle många rökare frestas att ta en kopp kaffe, när man ändå uppsöker rökeriet.
Men för att lösa detta måste man lösa två problem: för det första måste man hitta en plats för djurvänner, och för det andra måste SJ äntligen anställa någon som kan tänka affärsmässigt.
Alltnog, jag klarade av såväl rökningen som kaffet. Snart märkte jag dock att ölet och kaffet framkallade vissa kroppsliga reaktioner. Så fort jag hade öppnat toalettdörren upptäckte jag varför sätena kändes så rymliga: allt utrymme som man hade utökat sittplatserna med, hade man kapat från toaletten. När det knappt fanns plats för att vända sig själv, undrar man hur föräldrar beter sig med sina fem- eller sexåringar, som fortfarande behöver hjälp med en del bestyr, men som förvisso redan är så stora att de själva upptar ett utrymme rent fysiskt. Eller hur någon ska kunna komma in med kryckor. (Jag kan förstås inte utesluta att det i vagn ett eller sex fanns en speciell handikapptoalett med mera plats - och varför ska man gå miste om nöjet att förflytta sig genom ett helt tåg tillsammans med en femåring? Speciellt med tanke på att den vitt omtalade stabiliteten inte alls känns så stabilt i upprätt ställning, vilket man inte minst märker på toaletten....)
Vidare hade jag lite svårt att förstå vitsen med två lås på toaletten, när man måste sätta upp en skylt om att endast det nedre skulle användas. Petitesser, visst, liksom att det för all del fanns rullgardiner att dra ner för panoramafönstren för att inte bländas av den nergående solen , men detta förtar ju utan tvivel en del av utsikten. Tyskarna har redan i ett tiotal år använt sig av "solglasfönster", som stänger ut det skarpa solljuset medan utsikten bevaras - låt vara i ett något blåaktigt skimmer.
Trots allt detta: X 2000 är ett framsteg, åtminstone vad beträffar komforten och hastigheten. Skulle man ha tänkt till lite mer, hade det kunnat bli ett riktigt bra tåg.

Tillbaka till

eller till

webmaster@werbeka.com