Katedralen står på sluttningen av en kulle, som idag kallas Treurenberg, men som i forna tider var känd som Sint Michielsberg. Michael är de resandes skyddshelgon och eftersom Bryssel var en knutpunkt för handeln mellan Brygge och Köln, liksom i nord-südlig riktning mellan Nederländerna och franska Maubeuge, fanns det mycket gott om dessa handelsresande, som ville be om Michaels beskydd. Dessutom var Michael ett älsklingshelgon av Karolingerna, som var bosatta på denna kulle sedan 300-talet. Redan 615 omnämns Bryssel i skrift, då som Brosella, när biskopen av Cambrai besökte St. Michielsberg. Därför är det mycket möjligt att det redan på den tiden hade stått ett Guds hus på detta ställe, trots att det inte finns några spår efter detta. Lambert II Balderik, den fjärde Greven av Leuven, beslutade år 1047 att bygga en större kyrka här.

Samtidigt begravdes benen av den heliga Gudula i den nya kyrkan, som numera var vigd åt båda helgonen - därför namnet, katedralen St. Michael och Gudula.

Den heliga Gudula föddes kring 650 och dog 712. Hon var dotter till den heliga Amelberga och Greve Witger ur Pippingarnas släkte. Hon uppfostrades i klostret i Nijvel av sin gudmor, den heliga Gertrud av Nijvel. Efter dennas död ägnade Gudula hela sitt liv åt de fattiga och sjuka. Strax före första millennieskiftet lät Hertigen av Nedre Lorraine, Charles av Frankrike, överföra kvarlevorna till St. Gorikskyrkan i Bryssel.

Därifrån måste Gudula flytta ännu en gång, ett halvt århundrade senare, för att finna här sin sista viloplats. Kyrkan, som alltså byggdes på 1000-talet, utvidgades omkring år 1200 med en utbyggnad i väster. Men redan 1226 beslutade Hertigen av Brabant, Hendrik I, att ersätta den romanska kyrkan med en större, gotisk. Nybyggnationen i väster bibehölls dock till 1450. Vid restaurationen på åttiotalet under förra århundradet grävde man ut resterna av den gamla kyrkan, som idag kan besökas för en Euro via en trappa i kyrkan, som leder neråt.

Golvet i denna gamla kyrka låg 1,70 meter under nivån av dagens kyrka. Vid grävningarna fann man också inristade teckningar, vilka också visas i den underjordiska utställningen - här en ryttare och en fågel. Vad den moderna installationen av ett "konstverk", som med hjälp av en projektor och en filmduk visar en barngunga i rörelse, hade för syfte här, det övergår åtminstone mitt förstånd ... Man byggde nästan 300 år på den nya kyrkan, som blev klar först i början av 1500-talet. Sedan, 1579, förstördes nästan hela inredningen vid den så kallade bilderstormningen. Även skrinet med Gudulas reliker trasades sönder och benen spreds runtomkring. Bilderstormningen var en aktion av reformisterna, vid vilken framför allt återgivningen av helgonen förstördes.

De reformistiska rörelsernas kulturlöshet är ju välkänd från andra platser. De kulturella värden, som därigenom förintades, kan naturligtvis inte återskapas. Därför består kyrkans inredning idag framför allt från barockens tidsålder. Nästa plundring skedde 1794, inom ramen för Franska revolutionen, när Sansculotterna gav sig på kyrkorna. Sansculotterna var arbetare, hantverkare och småborgare, som stödde terrorregimen under Robespierre och Jakobinerna, eftersom de hoppades att dessa skulle genomföra sociala reformer. Adeln hade ju utnyttjat dessa grupper i alla tider, istället för att ge dem utbildning ... Celebrationsaltaret av natursten står på en upphöjning där lång- och tvärskeppet möts. Det skapades av Michel Smolders.

Det som i övrigt direkt faller i ögonen i långhuset är de tolv apostlarna, som här vakar över kyrkan. Deras två rader av var sina sex pelare leds av Petrus och Paulus (den senare på bilden till vänster) längst framme. Till höger i bild ser vi Natanael (Bartholomeus). Figurerna i naturlig storlek i brabantsk barockstil skapades på 1600-talet av Jérome Duquesnoy d.y. och Lucas Faid'herbe.

Predikstolen av ek, som står mellan Thomas och Filippus pelare, byggdes 1699 av Hendrik-Frans Verbruggen. Från början stod den i Jesuitkyrkan i Leuven; men när Jesuitorden upplöstes 1773, donerade Kejsarinna Maria Theresia predikstolen till Bryssels stiftskyrka. Det ungefärliga området av dagens Belgien och Luxemburg tillhörde på den tiden de österrikiska Nederländerna. Predikstolens motiv är syndafallet och frälsningen. I nedre delen ser vi Adam och Eva, som just drivs ut ur paradiset. På det yppigt dekorerade ljudlocket står Maria på en månskära och krossar tillsammans med Kristusbarnet ormens huvud, vilket ju är en symbol för frälsningen. Marias huvud är krönt med tolv stjärnor - men det har ingenting med EU att göra, utan ska symbolisera Israels 12 stammar - av vilken anledning det än må vara så.

På motsatta sidan, på Petrus och Andreas pelare (på den i förgrunden ser vi Johannes), byggdes år 2000 en så kallad svalboorgel (med tanke på dess placering). Den tyske orgelbyggaren Gerhard Grenzing och den engelska arkitekten Simon Platt byggde instrumentet, som har inte mindre än 4300 pipor, fördelade på 63 register, fyra manualer och en pedal. I kyrkan ges det ofta även orgelkonserter och andra events, så att det inte alls är så lätt att fotografera därinne. Jag lyckades först i femte försöket att få alla de bilder, som jag ville ha. Ytterst imponerande är även kyrkans höga kryssribbvalv, med de utsökta slutstenarna på 25 meters höjd, vars motiv man egentligen först kan se bra med zoomen från digitalkameran. (Bilden nere till höger)

	På bilden till vänster ser vi det norra sidoskeppet, som mynnar i en rundgång bakom koret. Tyvärr är det vid mitt besök åter avstängt på grund av någon händelse, liksom resten av kyrkan. Framme till höger ser man nergången till utgrävningarna.

Den treskeppiga kyrkan har bakom koret en krans av åtta kapell. På ytterväggarna av sidoskeppen står var sina tre rikligt skulpterade biktstolar från 1500-talet. Vid korsningen med tvärskeppet finns det på var sin sida en skulptur av en av kyrkans namngivare, Michael och Gudula - skapade av Martelaere respektive de Beule, båda från år 1912.

Glasfönstren i kyrkan är egentligen värda en egen sida. De tre stora fönstren på västfasaden och i norra och södra tvärskeppet är alla från 1500-talet. Den mellersta bilden här nedan är från det södra tvärskeppet och föreställer Ludwig II av Ungern, som står på knä inför trefaldigheten och som skyddas av sin namnspatron, den helige Ludwig. Bakom finns Maria av Ungarn, syster till Karl V, maka till Ludwig II, som står under den heliga Jungfruns beskydd.

Men även i sidoskeppen är glasfönstren sevärda (på bilden ovan till vänster och höger). De har tillkommit vid olika tider. Tio av fönstren berättar episoder kring det eucharistiska undret från Bryssel, som ska ha hänt år 1370. Religionsmotståndare hade stulit helgade oblater och genomstuckit dem med kniv, varefter oblaterna började att blöda. Från stölden till avrättningen av gärningsmännen och återbärandet av oblaterna till St. Gundulas kyrka - alla dessa händelser kan ses på fönstren.

Högaltaret av drivet och förgyllt koppar är ett arbete från Lambert de Rijswijch från år 1887. Men det anpassades efter stilen från 1200-talet. Fönstren i övre delen av apsiden tillverkades mellan 1510 och 1530 och visar europeiska regenter, framför allt Karl V och hans släktingar, till exempel farfar Maximilian I med maka Maria von Burgund. Även fader Philipp den Vackre liksom syskon har förevigats här. Under koret finns en gravkammare, där man fram till 1595 begravde diverse potentater.

Bakom högaltaret är gravmonument av Hertigarna av Brabant, liksom av Ärkehertig Ernst av Österrike, ståthållare i de spanska Nederländerna. Kapellet rakt bakom koret är vigt åt St. Magdalena. Kapellet finns redan sedan 1282, men barockiserades under 1600-talet av Léon van Heil. Det kallas även Maeskapell idag, eftersom en flamländsk riddare vid detta namn gjorde det till sitt familjekapell. Där kan man idag se passionsaltaret, som byggdes år 1538 av Jan Money, bildhuggare hos Karl V av Habsburg. Det visar scener av Christi lidande. Över altaret ser man trefaldighetsfönstret, som, liksom kapellets båda sidofönster, donerades under 1800-talet av familjen de Merode. De blev utförda av J.P. Capronnier.

I gengäld fick Greve Federico de Merode ett gravmonument i Mariakapellet. Ärkehertiginna Isabella yttrade önskemålet för ett Mariakapell, därför byggdes vid södra änden av koret kapellet av Frälsningens Maria mellan 1649 och 1655, på den platsen där det förr hade funnits fyra små kapell. Huvudaltaret från 1666 är av svart marmor, skapat av Jan Voorspoel. Altarbilden av J.B. Champaigne har kommit till ungefär vid samma tid och visar Marias himmelfärd. Mariastatyn på altaret är från 1592. Celebrationsaltaret av koppar hålls upp av en pelikans utbredda vingar. Den andra fågeln har vingarna tillslutna. Pelikanen är sedan 400-talet en symbol för Christus som frälsare.

Vid norra änden av koret fanns sakramentskapellet, som byggdes under åren 1534-1539 istället för fyra mindra kapell. Idag har det gjorts om till skattkammare. Även här kostar inträdet en Euro, men det är en utgift, som verkligen är värd priset. Strax efter ingången, vars portal är från 1600-talet och som har hämtats från Aywieresklostret, står en staty av ärkeängeln Michael, som övervinner en fallen ängel. Denna staty stod ursprungligen på kyrkans gamla orgel. Fönstren här inne har också donerats av Karl V och visar ytterligare medlemmar av hans familj, bland andra syster Katarina av Aragon med sin make Johan II av Portugal, syster Eleonore av Österrike med sin make Frans I av Frankrike, liksom bror Ferdinand I med Anna av Böhmen. Karl V själv med maka Isabella av Portugal avlägsnades dock år 1848 och ersattes med "triumfen av det eucharistiska undret".

Bilden av den heliga Gudula är egentligen en triptyk, av vilken dock bara mellandelen visas här. Vi ser Gudula med lyktan i handen på väg mot en bönestund. I förgrunden knäböjer hon, medan en ängel fyller på lyktan (upplysning) och en sjukling (krycka som attribut) ber henne om hälsa. I bakgrunden helar Gudula ett barn. Bilden målades av Michael Van Coxie - och det vid en ålder av nittiotvå år! Efter en lång visit i Italien kom han tillbaka till Mechelen år 1539. Efter läromästarens, Bernard van Orleys, död, övertog Coxie hovmålarämbetet hos Maria av Ungern. Senare sponsrades han av Karl V och hans son Philipp II. Dessutom finns det många monstranser att se här (inte minst sådana för det eucharistiska undret), kors, bägare, relikbehållare och liknande ting, som har lämnats till kyrkan av diverse givare. Även liturgiska kläder från varierande tider kan ses här.

Det skulle leda för långt att närmare gå in på allt detta. På bilden ovan ser man några exempel därav. Det förmodligen mest värdefulla föremålet i detta museum är ett kors för reliker. På tvärbalkens baksida kan man läsa "DRAHMAL/ME WORHTE", vilket inte är något annat än en signatur och betyder "Drahmal tillverkade mig". Men det blir än bättre: på korsets smala kanter finns en inskription, som hänför sig till "The Dream of Rood". Detta är en av de äldsta dokument av gammalengelsk litteratur, efersom verket troligtvis kan dateras till 700-talet. Rood eller Rod är beteckningen för ett kors. I detta fall berättar korset, hur det fälldes som träd och sedan bars till Golgata, för att uppleva Kristi korsfästning på sin egen "kropp". Sedan berättas det om gravläggningen, liksom himmelfärden, vilket i sin tur följs av en glorifikation av Guds rike.

På detta kors lyder inskriptionen: "Rod is min nama; geo ic ricne, Cyning bær byfigynde, blod bestemed." Det betyder: Rod är mitt namn; jag ryste, när jag bar upp en mäktig kung, som blödde. Det är en helt uppenbar hänsyftning till "The Dream of Rood".

Dessutom finns det en tillägnelse, som det var brukligt vid denna tid och som även finns på runstenar. Dock skrivs texten här med latinska bokstäver: "þas rod het Æþmær wyrican and Aðelwold hys beroþo[r] Criste to lofe for Ælfrices saule hyra beroþor". Detta i sin tur betyder: "Detta kors har Æþmær gett i uppdrag och Aðelwold hans bror, lovordande Kristus, för själen av Ælfrices, deras bror". Med hjälp av denna text kan man datera korset till 1000-talet. Det idag rätt tilltygade korset donerades på 1600-talet av Ärkehertiginna Isabella. Då var framsidan antagligen ännu prydd med juveler, som dock försvann vid fransmännens plundring. Korset mäter 46,5 gånger 28 centimeter. Bysten av Maria med barnet härstammar från början av 1500-talet och är av vitt marmor. Möjligtvis har den skapats av Conrad Meit.

Till höger av högaltaret finns det bilder av två av kyrkans stora mecenater, Ärkehertig Albrecht av Habsburg och makan Isabella. Båda hade regenter som far, Albrecht var en son av Maximilian II av Österrike och Isabellas far var Philipp II av Spanien. Albert hade följt sin bror Ernst som landsfogde av Nederländerna. Isabella fick av sin far i uppdrag "att främja den rätta tron där".

De båda är, tillsammans med flera andra, begravda under altaret i kapellet. Det senare, i nygotisk stil, har dock tillkommit först senare. Det tillverkades 1849 av bröderna Goyers. Bakom altaret förvaras fler reliker, bland annat skallen av den heliga Elisabet av Ungern. I altarets mitt visas en monstrans för det eucharistiska undret, som skapades 1837 av Ludwig Fortner i Prag. Vad man än må tycka om religion och reliker, ett besök av kyrkan och inte minst skattkammaren är i varje fall en upplevelse, som åskådliggör ett enormt kulturarv. © Bernhard Kauntz, Wolvertem 2009