Katarinakyrkan


Inte långt från Katarinakyrkan gick Bryssels stadsmur förr i tiden. Det lilla kapellet, som redan då var vigt åt Katarina, hade lutat sig mot denna mur sedan början av 1200-talet. Under de följande två århundraden byggdes en kyrka istället för detta kapell. Denna kyrka förnyades och förstorades i sin tur från år 1629. Barocktornet, som idag står fritt, och som det tog tjugo år att bygga, hörde ursprungligen till denna kyrka.
Dagens kyrka planerades av byggmästare Joseph Poelaert och år 1854 lades grundstenen till den. 1858 blev det nästan ett snabbt slut för den nya kyrkan. Herrarna i stadsförvaltningen hade nämligen för avsikt att omfunktionera byggnaden och istället använda den som stadens börs. Men 1861 fick man bygga vidare på kyrkan, numera under arkitekt Wynand Janssens. 1887 var den nya kyrkan färdig. Den gamla kyrkan bredvid, som 1850 hade blivit vattenskadad vid en stor översvämning, stod dock kvar till 1893. Ett tag stod alltså de båda Katarinakyrkorna bredvid varandra.
Poelaerts planer hade delvis inspirerats av Saint-Eustache-kyrkan i Paris, men verkets genidrag består i jämvikten mellan gotiska element (t.ex. de stora rosettfönstren) och diverse renässansinspirerade detaljer (såsom de korintiska pelarna, rundbågarna eller själva konceptionen av kyrkan). Även korets uppdelning genom en vägg, som genom ett valv leder till ett bakomliggande fönster, är ytterst väl planlagd.

Katharina av Alexandria nämndes för första gången år 840. Många av hennes egenskaper samt hennes öde är påfallande lika den hedniska, men lärda Hypatias, som dödades 415 av Cyrill av Alexandria. Legenden säger att Katarina skulle ha varit dotter till Kung Costus av Cypern. Egentligen var hon en stolt och högfärdig kvinna, även om det sägs att hon var begåvad med skönhet, förstånd och stora rikedomar. Hon avvisade alla friare, till och med kejsarens son, eftersom de inte kunde mäta sig med henne i dessa egenskaper.

En eremit gjorde henne uppmärksam på Kristus som möjlig make. Hon lät sig döpas och hade en vision, i vilken Kristusbarnet satte en förlovningsring på hennes finger. (Jag tror att hon hellre var rädd för män - därför även Kristus som barn. Sitt förstånd använde hon sedan för att håna och förödmjuka männen.)
Den romerska kejsaren Maxentius begärde av henne ett hednaoffer, vilket hon vägrade. Hon ville framföra sina argument i en diskussion. Då lät kejsaren komma femtio filosofer, som dock alla övertygades av Katarina och lät sig döpas. Kejsaren var inte så förtjust över detta och lät alla filosofer brännas på bål. Han själv erbjöd sig nu som make till Katarina. Naturligtvis avböjde hon och kastades därför i fängelse. Där omvände hon vakterna.
Sen skulle hon fästas på hjul och fyrdelas, men hjulen bröts sönder. Detta mirakel omvände kejsarens gard och till och med hans maka. Kejsaren lät nu döda gardet och skära av brösten på Katarina. Sen lät han halshugga henne. Men istället för blod rann det mjölk ur hennes kropp ...
Hjulet är naturligtvis ett attribut, som tillhör Katarina. En bok (förstånd), ett svärd (halshuggning) och en krona (Kristi brud?) är andra. Hennes bemärkelsedag är den 25:e november, förutom i den armeniska kyrkan, där man firar henne den 2:a oktober. Hon är skyddshelgonet för flickor, ungmör och nunnor, men även för högskolor och bibliotek, filosofernas, alla lärda människors och för alla yrken, som har med hjul att göra.

Predikstolens ursprung är inte belagt. Den stod redan i den gamla kyrkan, men ska ursprungligen ha funnits i kyrkan St. Rombaut i Mechelen.

Högaltaret i marmor och vita stenar är från 1877 och tillverkades av en konstnär från Leuwen, Gilles Goyers och hans söner Pierre och Henri. Denna familj tecknar också för bygget av korstolarna, nattvardsbänkarna och biktstolarna.

Men kyrkan är också känd för de många målningar, som hänger här. De flesta av dem är från den gamla kyrkan. De tillverkades främst på 1600-talet, vilket tycks vara logiskt, eftersom den gamla kyrkan utvidgades vid den tiden.
Ovanför altaren i sidokapellen hänger var sitt verk av Corneille Schut (Den heliga Annas uppenbarelse hos de skeppsbrutna) och av Gaspard de Crayer (Den heliga Katarinas mottagning i himlen). Theodore van Loon målade "Kristi födelse", en bild, som befinner sig över ingångsportalen och nedanför orgelläktaren. Men det finns även åtskilliga andra.


Bland statyerna hittar vi såväl St. Barbara, som även St. Therese från Lisieux, fastän den senare levde under tiden 1873 - 1897 i Frankrike och heligförklarades först 1925. Sen hon var 15 år gammal var hon medlem hos de barfota karmeliternunnorna. Hon skrev en självbiografi, som först gavs ut (i censurerad form) som "en själs historia", men som kom ut 1956 fullständigt som "självbiografiska skrifter". Dessa verk, som översattes till mer än 50 språk, hör till de mest lästa religiösa autobiografierna. Dessutom är en mängd brev, 54 dikter, 21 böner och inte minst 8 teaterpjäser bevarade efter henne. Hennes attribut är rosor, efter hennes egen utrsaga: "Efter min död ska jag låta det regna rosor". Therese betyder för övrigt "härstammande från ön Thera". Den grekiska ön Thera heter idag Santorin.

Dessutom finns det en bild av den "svarta madonnan", som har en egen historia. Statyn är från 1400-talet och stod i en nisch i ett hus vid torvkajen (dagens namn är "Svarta-madonna-gatan"), när hon under en natt i november 1744 kastades i vattnet - förmodligen av matroser. Man fann dock statyn - drivande på en bit torv - någon dag senare. Sedan 1825 står den i Katarinakyrkan.

Innan vi lämnar kyrkan, passerar vi till höger om ingången en avdelning för den ortodoxa kyrkan. Väggen med ikonerna känns kanske ovanligt, men ur konstnärlig synpunkt är den lika intressant som de romerskt-katolska konstverken. Dessutom gläder det mig, att man även här kan hitta en väg av samlevnad, trots skillnaderna i trosriktningen.


Copyright Bernhard Kauntz, Wolvertem 2009



Tillbaka till eller till av


28.1.2009 by webmaster@werbeka.com